Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Lär av teve

    av

    true detective

    Mycket användbar artikel av Philip Teir, om hur romanförfattare kan lära sig av teveförfattare. Bland de goda råden;

    – karaktärsutveckling; drama handlar om karaktärernas förändring

    – gestaltning; visa snarare än att förklara och redogöra

    – osympatiska karaktärer; våga skapa komplexa karaktärer med dåliga sidor

    – samhällsskildring; förlägg handlingen till en tydlig historisk och social kontext som är en del av handlingen

    Det går inte att vara vag, allför svårtydd eller oklar när man skriver för teve och film eftersom det hela förr eller senare ska avbildas på film. Den här realismen och tydliga underliggande strukturen vad gäller scener och dramaturgi är något man kan ta till sig även som romanförfattare. (Bilden ur HBOdramat True detective.)

  2. Den antagonistiska kraften

    av

    Darth vader antagonist

    Du har en idé, du har en handling, en intrig men vad är det som driver denna framåt? Känns det hela stillastående eller trögt kan det bero på att du inte gett din huvudperson tillräckligt med motstånd i form av en stark antagonist. Antagonisten är motorn i handlingen, det eller den som tvingar huvudpersonen att handla och som skapar konflikten i berättelsen. Den antagonistiska kraften ger huvudpersonen utmaningar och skapar spänning. Det kan vara ett övernaturligt väsen, ett förtryckande samhällssystem men också något i huvudpersonen själv som förstör och sätter käppar i hjulet. Mitt bästa skrivråd för januari 2014 är att om du inte riktigt får snurr på handlingen så koncentrera dig på att utforska och utveckla det i manuset  som ställer till problem, motstånd och konflikt nämligen den antagonistiska kraften. Och lyssna på det här intressanta programmet om olika antagonister som Medea, Richard den III  och kanske sist men inte minst den diaboliska Sable Colby från tevesåpan Dynastin... Nä, men allvarligt talat:

    – en antagonist måste inte vara ond. Huvudsaken är att hens motiv står i polaritet till huvudpersonens/protagonistens.

    – sträva efter att skapa förståelse för antagonistens mål och motivation. Antagonisten är själv övertygad om det förtjänstfulla med sitt eget beteende och att hen faktiskt gör rätt.

    – var underförstådd i karaktärsskildringen. Ju mer sympatisk och attraktiv din antagonist verkar desto mer försåtlig är hens antagonistiska kraft och desto svårare att bekämpa och övervinna.

  3. Att skapa en stark berättelse

    av

    story

    Många upplever att det svåraste med att skriva en roman är just att hitta en stark engagerande story.  Många som läser romaner upptäcker att de är händelslösa, statiska och saknar en bärande berättelse. Och att lära sig utveckla handling och intrig är som manusgurun Robert McKee uttrycker det ”ett hantverk, en konstform, och en teknik”. Som lektör märker jag att min utbildning i manusförfattande för film och teve är är ovärderlig när det gäller att analysera struktur och handling i inkommande manus. Att kika på olika handböcker i filmmanusförfattande kan därför vara en bra idé för dig som romanförfattare, och varför inte börja med Robert McKees ”Story; Style, structure, substance and the principles of screenwriting. ”

  4. Mary, Mary

    av

    SAVING MR BANKS

    När den här skribenten fick sitt första exemplar av Mary Poppins blev hon svårt besviken… Hon var redan påverkad av Disneyfilmversionens övertydliga dramaturgi, illande technicolourpalett och överdrivna känslospråk. Boken Mary Poppins kändes tråkig, färglös och smått obegriplig i jämförelse. Här resonerar Erik Schüldt lite åt samma håll i samband med senaste Hobbitfilmatiseringen om vår sjunkande förmåga att känna förundran.  Idag är det många barn som först får sig en dundrande spektakulär 3Dupplevelse till livs, för att sedan bli besvikna när de ska läsa själva förlagan i bokform. Själv är jag lyckligt lottad som fick uppleva magin som uppstod under den första tefläckade läsningen av Min morbror trollkarlen när min fantasi började skapa egna bilder, och besparades det  over the top, ekande tomma mastodontfantasyspektaklet som var filmversionerna.  (Och som stod sig slätt i jämförelse med de tunna böckerna i vilket fall som helst.) Gå på 3Dbio är stort, gå till biblioteket är större. (Bilden ur filmen Saving Mr Banks med Tom Hanks som Walt Disney och Emma Thompson som en mycket ogillande och tro fan det P. L Travers, författare till Mary Poppinsböckerna.)

  5. Nyckeln till handlingen

    av

    on filmmaking

    Har man problem med att utveckla handlingen – trots en helt fantastisk riktigt bra idé – så är det bästa man kan göra att lägga intrigutvecklingen åt sidan och istället fokusera på karaktärerna. Vilka är de, varför beter de sig som de gör, vad vill de? Varför vill de väldigt gärna göra vissa saker och väldigt lite andra? Vad driver dem? I synnerhet gäller detta antagonisten. Oftast är dennes illasinnade planer som sätter igång händelseförloppen, huvudpersonen har en mer reaktiv roll. Skriv en monolog ur din antagonists perspektiv för att utforska hens karaktär, vilja, motiv och önskningar.  Detta rekommenderar jag och även ärrade manusförfattaren och regissören Alexander Mackendrick i On Filmmaking för alla som sitter med en handling som fastnat och ett manus med utebliven konfliktupptrappning. Som många skrivarhandböcker i manus och filmförfattande finns i denna bok massor med användbarheten även för romanförfattare.

  6. Strukturen är Gud

    av

    into the woods

    Jag  är inte så troende av mig men få saker gör mig lika extatisk som storytelling och struktur. En bra berättelse blir inte till av en slump utan för att man – ofta omedvetet eftersom denna känsla för berättarstruktur verkar inympas i oss väldigt tidigt – tillämpar vissa regler och principer när man skriver. Man kan koka ihop en bra historia utan att ha läst på om struktur med andra ord. Men precis som med fenomen i naturen är det kul att röja vilka lagar som styr. Precis som matematik verkar vara det som är grundstenarna för universum finns en viss formel eller grundarkitektur gemensam för dramatiska verk.

    John Yorke, producent på BBC Drama, har faktiskt skrivit en hel bok i ämnet; Into the Woods: A Five-Act Journey into Story där några av följande visdomsord känns igen:

    Få läsarna eller publiken att hela tiden ställa den enkla frågan Vad kommer att hända nu? och man kan få ihop en riktigt spännande historia. De flesta berättelser är en fråga om orsak och verkan; vi försöker som läsare hela tiden skapa mening, sammanhang och samband i även de mest random ihopfogade händelser. (Fyll inte i och riskera övertydlighet är min kommentar; man fattar ändå och ju mer gåtfullt desto mer spännande blir läsningen.) Ställ motpoler mot varandra och kontrastera, som till exempel i Downtown Abbey. Ha empati med alla parter, även de elaka antagonisterna.

  7. Konsten att inleda

    av

    Jag undrar om det finns något så genialiskt som att inleda en bok (eller film) med någon typ av operation, speciellt en där nya revolutionerande tekniker används för första gången och en ung läkares rykte står på spel. Eller någon typ av bergsbestigning, eller en olycka, eller tillagningen av en avancerad maträtt under tidspress, eller någon faktiskt gör något fysiskt /praktiskt med precision och en het vilja om att uppnå ett visst resultat. Kasta oss ut i en annan, konkret, verklighet (istället för in i någons inre tankevärld) och sätt något på spel.

    8. ← Föregående sida