Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Vikten av synopsis

    av

    För att bygga ett hus måste man ha en bra grund . Det samma gäller manus. Slarvar man med det rasar huset berättelsen ihop. Handlingen håller inte, uppvisar logiska luckor, avstannar eller tar galna stickspår. På synopsisstadiet löser man problem (precis som Simona Ahrnstedt säger här) och lägger grunden som allting annat vilar på, utgår från. Och som den visa Simona påpekar; handling är inte att karaktärerna är med om saker.

    ”Du måste ha mål, motivation och konflikt.
    Och dina karaktärer måste förändras.”

    Jag skulle vilja säga; “handlingen är ett växelspel mellan situationer och vändpunkter i den yttre handlingen och karaktärernas reaktioner. De driver det hela vidare, i en speciell riktning“.

    En bra handling ger sig inte själv; det kräver en fas (som kan bil ganska lång) av att pussla, spåna, planera, fantisera, stryka, ömsom slita sitt hår och ömsom komma med genialiska lösningar på alla de problem som lär uppenbara sig när man försöker få ihop en fungerande dramatisk berättelse. Det är faktiskt som att pressa sig genom en födslokanal. Men det ger också större frihetskänsla när man väl börjar skriva själva texten och scenerna. Det är som med allt annat; lägger man en bra grund besparar man sig själv en massa problem senare.

  2. Så skriver du succéromanen!

    av

    Varför blir vissa böcker stora succéer? Lotta Olsson tar upp deckarundret här och konstaterar att det är i dem livet största känslor avhandlas och det är ett av svaren på varför deckare går så bra och är så poppis. ”De som kan skildra mänsklighetens starkaste känslor, både positiva och negativa, i händelsedriven prosa, de gör succé.” Deckarintrigen ställer liv och död på sin spets; ondska, sorg, rädsla. Genreromanens hemlighet är ofta just de starka känslorna som avhandlas och viljan att väcka just läsarens känslor. Det händelsedrivna språket är hennes tips nr 2. Jodå, visst är det så. Enkelt, strömlinjeformat, effektfull ska det vara. Ingen orkar läsa Marcel Proust när man gått och lagt sig efter en ansträngande dag. När det gäller deckaren tror jag lockelsen ligger i själva formen, inte i berättelsen i sig eller att vi är blodtörstiga. Just deckarens dramaturgiska struktur anses vara den mest effektfulla, den mest engagerande. Alltså den dramatiska modellen som består i att man skapar ett inledande mysterium. Inget väcker sådan nyfikenhet och driver på läsningen för att få reda på svaret, förklaringen. Men man behöver egentligen inte skriva en renodlad deckare för att använda samma modell; skapa någon form av inledande gåta eller fråga, något fördolt som läsaren vill avtäcka, det kan man ändå. Hemligheter som antyds och som vi vill ha svar på är en effektiv berättarform oavsett genre.

  3. Vem är slutkonsumenten?

    av

    I den här podcasten om att lära sig skriva en bestseller berättar en förläggare att hennes förlag numera använder en fokusgrupp för att utröna om en viss bok kommer att hitta sina läsare, slutkonsumenten. Det är den kommersiella aspekten av utgivandet, som tar över mer och mer, att man ser boken som en produkt. Samtidigt måste man ställa detta målgruppstänkande mot den vedertagna sanningen om att ingen egentligen vet varför en viss bok blir en storsäljare och att det inte fungerar att försöka skriva med tanke på vad marknaden vill ha utan bara skriva det man själv känner för, brinner för. Men det där sista tycker jag man ska vara ganska skeptisk inför. Självklart kan en historisk fantasy som utspelar sig på 1300talet i Mesopotamien bli en hit. Men chanserna är ändå ganska små. Förlaget som läser frågar sig förstås vem läsaren är? Precis som en redaktör på Harper Colllins säger; fundera på vilken genre du skriver i, om det hela ska bli en thriller, romance eller deckare. Och kanske åldersgrupp, om det är en ungdomsbok? Kort sagt, fundera över tänkt läsare. Och i vilken hylla och under vilken genre och rubrik kommer man att ställa den på Pocketshop? Ju mer man vet detta själv och ju tydligare bild man har desto bättre. ”Tänk på vem du skriver för” tipsade ett förlag en författare/klient om som skrivit en bok för unga läsare med en vuxen protagonist i huvudrollen. Här clashade alltså hennes huvudkaraktärs ålder mot de förmodade läsarnas.

  4. Strukturskola lektion 6

    av

    • den episodiska

    Den här strukturen är märkligt nog den vanligaste jag ser som lektör. Istället för att det finns en övergripande dramatisk konflikt som sträcker sig från början till slut (till exempel karaktär A:s väg till lycka och kärleken med karaktär B) så blir flera stycken olika, efter varandra. Man drar liksom inte det inledande problemet riktigt så långt det bara går. Istället för en gradvis stigande kurva blir det en sorts stop-starteffekt med flera olika problem som ska lösas. Första delen av boken handlar om en sak, och sedan kommer nästa och nästa, snarare än att den inledande konflikten eller problem fördjupas och utvecklas och till sist avslutas. Det här brukar bero på att författaren inte riktigt hittat det där ämnet eller just problemet som fungerar som en tillräckligt stark motor för att driva en längre handling. Det ursprungliga målet tappas bort, handlingen improviseras lite verkar det som och i slutet är vi någon helt annanstans än vad boken lovade oss i början.

  5. Strukturskola lektion 5

    av

    • den meandrande

    Här kommer vändpunkterna bara för glest. Handlingen gör gärna en enorm båge eller rörelse som kan omfatta en persons hela liv.  Scenerna ”ligger på rad” som en förläggare uttryckte det utan att vi riktigt förstår varför, och följer ofta huvudkaraktären rent kronologiskt. Författaren har så att säga satt sina karaktärer i rörelse och styr dem inte, utifrån en plan utan låter dem mer hållas – skildrar. Men en persons hela liv är inte en dramatisk handling. Man måste tänka på att ge huvudpersonen ett mål i början annars kan det hela ta hur vida slängar som helst och som läsare undrar man till slut vad allt detta egentligen går ut på? Och sådana manus brukar också ha problem med sina slut. Författaren vet själv inte när handlingen bör ta slut och något naturligt slut når historien aldrig fram till eftersom det är oklart vilket målet är som ska uppnås. Men ibland slutar det med att huvudpersonen helt enkelt dör (av ålder). Och här brukar de andra karaktärerna eller bikaraktärerna sällan ges en specifik rollfunktion utan blir mest namn som ploppar in och ut hur historien. Den meandrande strukturen kan ofta påminna om en biografi eller något dokumentärt, här finns inte så mycket till dramatisk struktur.

  6. Strukturskola lektion 4

    av

    • den baktunga

    Baktung struktur går ut på att det blir för mycket information och som måste förklaras, återberättas eller redogöras för i slutet. Antingen för att det inte gjorts tidigare, eller kanske för att handlingen är lite väl komplicerad. Men oftast på grund av att författaren inte planerat den ordentligt, utan det blir för mycket som dyker upp där under senare skede. Så här blir det om man inte planterar och förebådar så mycket som möjligt under första halvan av handlingen. En bra princip är annars att den andra halvan av ett manus är som en spegelbild av den första halvan; i den första man har förberett läsaren på vad som komma skall senare i handlingen. Sedan mot slutet så har man med andra ord inte så mycket att förklara, berätta eller beskriva eller redogöra för. Om vi säger att en viss karta spelar en viktig roll i upplösningen, så placera in kartan i början av handlingen på ett naturligt sätt. Annars måste du etablera den också mot slutet, förutom att låta den komma till användning. Dyker en karaktär upp bara mot slutet och du måste upplysa läsaren om vem denna är och har i handlingen att göra så blir det baktungt och informationstätt när vi bara vill ha bekräftelse på sånt vi redan anat, och som författaren planterat långt tidigare. När du börjar planera för slutet så inser du allt du måste lägga in under första halvan, och på det sättet är synopsis- och planeringsarbetet lite av en omlottrörelse. Man får gå tillbaka till början ju längre man kommer mot slutet, för i början läggs hela grunden, och flytta upp viktiga etableringar, vändpunkter och situationer. Mot slutet ska förstås vändpunkterna komma hårt och snabbt, men utan att kräva förklaringar eller introduktioner.

  7. Strukturskola lektion 3

    av

    • den speedade

    Det här kan man stöta på i synnerhet under läsning av deckarmanus; det inleds dramatiskt och sedan får läsaren ingen respit. Vändpunkterna ligger tätt från början i en jämn ström och utan riktig förståelse för vikten av att låta karaktärer och relationer få utrymme, utan några dramatiska effekter. “Sug på karamellen” brukar jag rekommendera, alltså dra ut på skeendena och bygg upp förväntan innan du låter det hela explodera i en kyss, en kärleksscen eller någonting våldsamt. Här blir det aldrig fråga om en variation i tempo eftersom de brutala dåden, morden och dramatiken står som spön i backen. Så här håller det på utan att något förankras i lugnare partier av karaktärsbyggande. Det blir ingen variation mellan partier som bygger upp spänningen eller låter läsaren känna förväntan inför vad som komma ska, och mer dramatiska klimax. Klimaxen blir genomgående och när vi är i slutet så står läsaren frågande inför motiv, drivkrafter och bakgrund till allt som skett eftersom författaren inte gett sig tid att förankra det.

  8. Strukturskola lektion 2

    av

    • den knöliga

    En bra fungerande struktur är där för att underlätta för läsaren och får henne eller honom att flyta fram genom handlingen hur komplicerad än storyn är. Känns det för snårigt och krångligt är det förmodligen för att strukturen inte fungerar än och istället för förtätning så skapas förvirring. Det här handlar inte bara om att första vändpunkten ska ligga efter typ trettio sidor. Vilket den inte måste. Utan om att författaren inte placerat den yttre handlingens situationer och vändpunkter så att det blir meningsskapande för läsaren. Till slut blir det så trassligt att det inte går att förstå olika sammanhang överhuvudtaget. Strukturen speciellt om det är en spänningsroman bör skapa förtätning; allting blir mer och mer gåtfullt men med någon sorts bakomliggande plan. Det är alltså planen/strukturen som är grejen, nästan mer än vad som sker. Men den knöliga strukturen kan också ha att göra med bakomliggande djupare konstruktionsfel, som att karaktärerna hux flux byter mål eller motiv utan orsak. I värsta avslöjar den att handlingen inte egentligen hänger ihop.

  9. Kom loss ur skrivfällan

    av

    Dessa råd gav jag nyss till en författare som hamnat i den tråkigaste av skrivarfällor: hon har slutat skriva på sitt projekt och vet inte varför.

    • Det kan vara bra att utveckla hela projektet från början till slut först. Alla karaktärsbågar viktiga vändpunkter och situationer. Risken är att man fastnar i de tre kapitel man skrivit och redigerar och skriver om dessa men saknar överblick vart man egentligen ska ta det hela.
    • Börja skriva scener som känns roliga och strunta i att skriva kronologiskt. Vissa situationer oavsett var i handlingen lär man ha mer färdiga i huvudet eller man kanske gillar miljön extra mycket och dem kan man skriva.
    • Det kan vara bra att släppa projektet och bara låta det marinera i tanken. Låta det ta andra vägar i tanken än vad man föreställt sig och vara beredd att omförhandla vad det egentligen är för projekt? Är det verkligen en deckare eller är det egentligen en mer psykologisk relationsroman med en gåta i centrum? Är målgruppen verkligen vuxna? Är detta två romaner i en?
    • Bli inte besegrad av känslan av stå inför en vägg och inte komma förbi den.  Så funkar den kreativa processen. Det går framåt och sedan tar det tvärstopp. Det kan ta tvärstopp som varar länge. Handlingen känns meningslös eller ännu vanligare; man har plötsligt ingen aning om hur man ska gå vidare eller fortsätta utveckla den. Men ge inte upp. Känslan av ”stopp” handlar om att man tappar flytet inför ett hinder eller ett motstånd och inte inser att det är ett problem som måste lösas, inte en återvändsgränd eller tecken på att man är fel ute. Under en promenad, en natts sömn eller när man står och diskar så jobbar det undermedvetna och plötsligt har man lösningen. Låt det undermedvetna jobba, släpp taget.
  10. Så skapar du karaktärer

    av

    Bygg karaktärerna inifrån och ut, inte tvärtom. Karaktärernas motiv och drivkrafter bör vara tydliga och förståeliga i varje scen. Har du en huvudkaraktär med en viss intention eller mål så för Göta Petter byt inte ut detta mot något helt annat mitt under handlingens gång, utan en väldigt vettig förklaring. Det är dessa drivkrafter man som författare måste vara så införstådd med och ha lärt känna på djupet. Om det som sker och det karaktären gör och hur hen reagerar inte är ordentligt förankrat i karaktärens psykologi så kan det upplevas som konstruerat, eller oförståeligt, ologiskt – något du kastat in i handlingen som går på tvärs mot det vi trott oss förstå om handlingen och gestalterna. Varför gör de som de gör? Vad driver dem? Simona Ahrnstedt har till exempel skrivit om hur hennes förlag och hon diskuterar och försöker borra sig ner till frågan om varför de olika karaktärerna agerar som de gör i varje scen och om det är förankrat i drivkrafter på ett känslomässigt plan – varför, varför, varför (gör di på detta viset)?

  11. Nästa sida »