Det är inte många projekt jag läser som utspelar sig under krig eller svårt förtryck men det är oftast de allra bästa, om till exempel ett judiskt familjeöde i skuggan naziTyskland. Ett annat exempel är Micael Lindbergs I skuggan av verkligheten. Det totala mörkret och ondskan tvingar fram det bästa ur de som är fångade i dramat, så paradoxalt nog kan det bli historier om hur ljuset och kärlekens kraft förs vidare och transcenderar till och med döden. Men det är svårt att skriva tragiska scener eftersom det lätt blir lite för mycket av det goda, eller onda. Knepet kan vara att lägga in något vackert mitt i det svarta, något som påminner om livet , glädjen och skönheten som en gång varit och som trots allt finns där, det kan bli mer effektivt för att få fram det onda och mörka. Victor Hugo låter till exempel i Samhällets Oycksbarn en vit fjäril fladdra över ett slagfält med döda och sårade. Som det påpekas här, det vackra mitt i all slakt framhäver eller stryker under det hemska och tragiska just genom att skapa kontrast, djup och relief. Kort sagt låt något vackert belysa det förfärliga och mörka. Det här gör även Roman Polanski väldigt effektfullt tycker jag i en av slutscenerna i filmen Pianisten. Efter två timmars bombanfall, svält, död, lägertransporter och nazister är det kanske först när huvudpersonen spelar Chopin i ruinerna som man till fullo förstår måttet av ondskan, förödelsen och galenskapen. Titta på scenen här.
-
-
Gå på djupet med karaktärerna
Bygg karaktärerna inifrån och ut, inte tvärtom. En romankaraktär utmärks av vad hen vill. Drivkrafterna, motiven som finns där i botten. En berättelse drivs av en karaktär som vill en enda sak (som någon uttryckte det). Som har en dominerande drivkraft. Ju mer kraftfulla desto bättre. För det är detta boken handlar om. Har du en huvudkaraktär som drivs av en speciell sak och har en stark intention att göra något så för göta petter byt inte ut detta mot något helt annat, utan en väldigt vettig förklaring. Det är dessa drivkrafter man som författare måste vara så införstådd med och ha lärt känna på djupet. Om det som sker och det karaktären gör och hur hen reagerar inte är ordentligt förankrat i karaktärens psykologi så kan det upplevas som konstruerat, eller oförståeligt, ologiskt – något du kastat in i handlingen som går på tvärs mot det vi trott oss förstå om handlingen och gestalterna. Om du har en huvudkaraktär För en skärpt handling måste man fråga sig vilka karaktärernas djupaste innersta motiv och drivkrafter är. Varför gör de som de gör? Vad driver dem? Simona Ahrnstedt har till exempel skrivit om hur hennes förlag och hon diskuterar och försöker borra sig ner till frågan om varför de olika karaktärerna agerar som de gör – varför, varför?
-
Slutkonsumenten har sista ordet
I den här podcasten om att lära sig skriva en bestseller berättar en förläggare att hennes förlag numera använder en fokusgrupp för att utröna om en viss bok kommer att hitta sina läsare, slutkonsumenten. Det är den kommersiella aspekten av utgivandet, som tar över mer och mer, att man ser boken som en produkt som ska krängas, helst till massorna. Samtidigt måste man ställa detta målgruppstänkande mot den vedertagna sanningen om att ingen egentligen vet varför en viss bok blir en storsäljare och att det inte fungerar att försöka skriva med tanke på vad marknaden vill ha utan bara skriva det man själv känner för, brinner för. Men det där sista tycker jag man ska vara ganska skeptisk inför. Självklart kan en historisk fantasy som utspelar sig på 1300talet i Mesopotamien bli en hit. Men chanserna är ändå ganska små. Vet vem din läsare är och vem du skriver för och ha denne i åtanke under hela processen; det gör pitchen lättare när du skriver följebrev och ska presentera manuset. Förlagen försöker i tilltagande grad se den tilltänkta läsaren för ett visst manus, den som kommer att köpa boken. Och i vilken hylla och under vilken genre och rubrik kommer man att ställa den på Pocketshop? Ju mer man vet detta själv och ju tydligare bild man har desto bättre. ”Tänk på vem du skriver för” tipsade ett förlag en författare/klient om som skrivit en bok för unga läsare med en vuxen protagonist i huvudrollen. Här clashade alltså hennes huvudkaraktärs ålder mot de förmodade läsarnas.
-
Knepet med konstruktionen
Lär man sig de här grundläggande sakerna om konstruktion så har man ett bra stöd inför hur man ska utveckla sin handling. Det gäller att veta vilken den huvudsakliga dramatiska konflikten är och det bör framgå hyfsat tidigt, iallafall under de inledande tjugo sidorna. Läsarna bör få en slags uppfattning om vad som står på spel här, vem protagonisten är och vilken det dominerande problemet är som berättelsen ska ta på sig att lösa under handlingens gång. Denna huvudsakliga dramatiska konflikt (typ en polis vill lösa ett brott och ta fast gärningsmannen) utvecklar man sedan i den röda tråden. Det viktiga här är att denna utvinns ur en och samma drivkraft och mål – annars blir historien osammanhängande och episodisk. Huvudpersonen kan inte byta mål plötsligt utan den röda tråden utvecklas, fördjupas och kompliceras fram till slutet. Man utvecklar handlingen utifrån en huvudperson som vill en enda sak. En berättelse – en drivkraft. Annars får man en historia som kommer att spreta och ta omvägar och handla om lite allt möjligt. Ok det man förstås också ska ha är bihandlingar. Men dessa är inte lika viktiga som den röda tråden, och bör ges mindre utrymme så att man inte får två stora parallella huvudspår som konkurrerar med varandra. Samtidigt är det viktigt att bihandlingarna på något sätt hör ihop med den röda tråden, tillför något till den och samspelar med den och inte spelar på egen planhalva, då får man stryka dem.
-
Bokslut för lektörsåret
Det har varit ett bra år för den här lektören/manuskonsulten och rekordmånga klienter har fått förlagskontrakt. Standarden på manus jag läser stiger hela tiden. Det är svårt att blunda för att det i alla fall verkar säkrast att skriva i en genre om man vill bli utgiven och bokmarknaden blir allt mer nischad och letar efter manus som kan placeras in på en viss plats och under en viss rubrik i hyllan. Större fokus verkar läggas vid den så kallade slutkonsumenten och vem hen är vilket förstås kan vara något att ha i åtanke när man skriver – för vem skriver man? Sammanfattningsvis kan jag konstatera hur min kunskapsbank växer hela tiden tack vare alla olika projekt som kastar nya utmaningar och frågeställningar i min väg. Tack alla författare för 2017 och för allt jag lärt mig av er!