Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Håll ihop

    av

    träd

    Det finns många tänkvärdheter i Robert McKees “Story”. En sak jag ibland stöter på som lektör är frågan om hur bihandlingar samspelar med huvudintrigen eller rättare sagt ibland inte gör det. Även om ett romanbygge inte måste vara så tajt konstruerat som ett filmmanus uppstår samma problem när en handlingstråd svävar för sig själv utan att påverka eller växelverka med resten av intrigen. Undermedvetet letar läsaren efter mening med att något finns där – hur påverkar det resten, på vilket sätt kommer det att visa sig vara viktigt? Som Robert säger; “If a subplot doesn´t thematically contradict or resonate with the// mainplot// or complicate the action of the mainplot, if it merely runs alonside, it will split the story down the middle and destroy it´s effect.” Med andra ord, alla delar i ett romanbygge är delar av en och samma helhet, av samma organism. Är det inte så skapas bara splittring. Har man en bihandling som beter sig som McKee beskriver är det kanske läge att man inser att man sitter och skriver på två olika böcker och med fördel kan lyfta ur en hel intrig och kanske göra det till en egen bok.

  2. Strukturen är Gud

    av

    into the woods

    Jag  är inte så troende av mig men få saker gör mig lika extatisk som storytelling och struktur. En bra berättelse blir inte till av en slump utan för att man – ofta omedvetet eftersom denna känsla för berättarstruktur verkar inympas i oss väldigt tidigt – tillämpar vissa regler och principer när man skriver. Man kan koka ihop en bra historia utan att ha läst på om struktur med andra ord. Men precis som med fenomen i naturen är det kul att röja vilka lagar som styr. Precis som matematik verkar vara det som är grundstenarna för universum finns en viss formel eller grundarkitektur gemensam för dramatiska verk.

    John Yorke, producent på BBC Drama, har faktiskt skrivit en hel bok i ämnet; Into the Woods: A Five-Act Journey into Story där några av följande visdomsord känns igen:

    Få läsarna eller publiken att hela tiden ställa den enkla frågan Vad kommer att hända nu? och man kan få ihop en riktigt spännande historia. De flesta berättelser är en fråga om orsak och verkan; vi försöker som läsare hela tiden skapa mening, sammanhang och samband i även de mest random ihopfogade händelser. (Fyll inte i och riskera övertydlighet är min kommentar; man fattar ändå och ju mer gåtfullt desto mer spännande blir läsningen.) Ställ motpoler mot varandra och kontrastera, som till exempel i Downtown Abbey. Ha empati med alla parter, även de elaka antagonisterna.

  3. En bild berättar så mycket

    av

    wedding

    Jag gillar ju tidningsillustrationer och en av de mer berömda illustratörerna är Norman Rockwell, amerikansk konstnär som avbildade scener ur amerikanskt småstads- och vardagsliv för tidningen Saturday Evening Post.  (Jag har valt en lite mer romanceinfluerad bild just här.) När jag läste om honom i senaste Vanity Fair så slog det mig också att Rockwells bilder är en sorts tecknad amerikansk motsvarighet till svenska veckotidningnoveller. (Författaren till artikeln kallar också Rockwell för en amerikansk storyteller.) Varje bild enkel, tydlig, och i sig en berättelse – en tablå ur vardagslivet – ofta lite sentimentalt, jordnära, småputtrigt (iallafall bilderna från 50talet) och en aning tillrättalagt. Det finns en en stillsam vardagsdramatik men tillvarons mörkare, brutalare sidor har bortretuscherats. Det är också ett berättande präglat av respekt och inkännande för karaktärerna och deras småstadsvärld, långt bort från glamour, storpolitik, pengar… (Och med en tydlig handling.) Tycker flera av bilderna i sig är en liten novell. Vill man läsa mer om Norman Rockwell kan man gå hit.