Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Ofattbart nerdig miniföreläsning

    av

    Dolores 1

     

    dolores 2

    dolores 4

    Jag får ibland frågan om det här med antagonistens drivkraft, vilket är ett sätt att få oss att förstå varför hen beter sig så illa – men ibland frågan om man verkligen måste gilla även den absoluta ondskan på det här sättet. Kan inte någon bara få vara rakt igenom ond utan att vi måste veta att hen mobbades på mellanstadiet? Jag tror det handlar lite om vilken typ av bok du skriver, och jag håller med om att det inte går att kasta ett förståelsens ljus över alla. När jag läste det här om Dolores Claiborne från 1992 så tänkte jag verkligen på att det är omöjligt att se något försonande med antagonisten i handlingen, Dolores skitstövel till man som misshandlar henne. Man kan säga att han är en helt igenom monstruös, hotfull karaktär och endimensionellt ond men det funkar. Det är nämligen skräck vi talar om. Precis som i deckaren är skräck en genre och där får du faktiskt hemfalla åt lite mer stereotypa och melodramatiska grepp. Förresten är hela poängen med skräckgenren att ondskan bara är, den får aldrig riktigt någon förklaring.

    Men samtidigt är Dolores Claiborne annorlunda – det är inte helt och hållet skräck. Det är en av de få Kingromaner där ondskan kommer i form av en elak jävel till alkoholist utan några övernaturliga under- eller övertoner. Däremot kan man säga att det finns två antagonister, dels Dolores make, dels hennes skräckinjagande arbetsgivare, Vera, en rik gammal kärring som skrämmer skiten ur de flesta. Det är kanske här King arbetar mer humaniserande med en av sina antagonister; trots sitt häxliknande yttre och monstruösa beteende är Vera inget monster. Hon är en ensam, bitter, sjuk kvinna som etablerat ett starkt band av lojalitet till Dolores och ultimat den som pushar Dolores att sätta stop för maken Joes skräckvälde (och testamenterar alla sina pengar och sitt stora hus till henne).

    Så man kan säga att just genom att använda två ”monster” i handlingen och låta den ene förbli stereotypt och alltigenom ond, och låta den andra visa sig ha oväntade och humaniserande sidor inrättar sig Stephen King precis mellan den rena skräckgenren där ondskan bara är ond och den ”vanliga” romanen, där alla karaktärer visar ha en grad av mänsklighet hur jävliga de än är.

  2. Bikaraktärernas hemliga liv

    av

    longbourn

    I Elin Boardys nya roman Mary Jones historia är det en tänkt gestalt, tjänsteflickan Mary, från klassikern Skattkammarön skriven 1883 som är vår protagonist. Boardy gör därmed samma sak som författaren Jo Baker gör i Longbourne där handlingen utspelar sig på familjens Bennets herrgård i Stolthet och fördom av Jane Austen men är berättad ur tjänstefolkets perspektiv. Hon tar en bikaraktär ur en välkänd roman och skriver historien igen ur dennas infallsvinkel. Det mest kända svenska exemplet på det här greppet är nog Gregorius av Bengt Ohlsson, där föregångaren är Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Om man ska se några mönster i de här böckerna är att infallsvinkeln antingen är tjänarnas istället för överklassens, men kanske ännu mer att antagonisten i ursprungsboken nu får talan och vi får följa historien ur hens perspektiv. Det här gäller även ryska författaren Kirill Yesskovs The last ringbearer där det är Sauron, mörkerfursten i Sagan om ringen, som är huvudpersonen, och Hyde av Daniel Levine (Dr Jekyll och Mr Hyde).

    Vad många kanske inte vet är att om verket tillräckligt gammalt och ingen gör anspråk på rättigheterna längre har man som författare fria händer att återanvända dess karaktärer. Jag för min del hade nog valt den ultimata karriäristen Madame de Villefort i Greven av Monte Christo, en kvinna som bokstavligen går över lik för att främja sin egen lille sons framtid. Det hade varit intressant att sätta sig in hur hon resonerade, vilken bakgrund hon hade och om man hade kunnat skapa förståelse för henne. Och miljöer, tidsepok och mycket annat hade redan funnits där… Eller varför inte Regina, den bittra, hämndgiriga och sedemera vanställda släktingen i KullaGullaserien vars högsta önskan är att göra slarvsylta av sin lilla änglalika kusin.

  3. Den antagonistiska kraften

    av

    Darth vader antagonist

    Du har en idé, du har en handling, en intrig men vad är det som driver denna framåt? Känns det hela stillastående eller trögt kan det bero på att du inte gett din huvudperson tillräckligt med motstånd i form av en stark antagonist. Antagonisten är motorn i handlingen, det eller den som tvingar huvudpersonen att handla och som skapar konflikten i berättelsen. Den antagonistiska kraften ger huvudpersonen utmaningar och skapar spänning. Det kan vara ett övernaturligt väsen, ett förtryckande samhällssystem men också något i huvudpersonen själv som förstör och sätter käppar i hjulet. Mitt bästa skrivråd för januari 2014 är att om du inte riktigt får snurr på handlingen så koncentrera dig på att utforska och utveckla det i manuset  som ställer till problem, motstånd och konflikt nämligen den antagonistiska kraften. Och lyssna på det här intressanta programmet om olika antagonister som Medea, Richard den III  och kanske sist men inte minst den diaboliska Sable Colby från tevesåpan Dynastin... Nä, men allvarligt talat:

    – en antagonist måste inte vara ond. Huvudsaken är att hens motiv står i polaritet till huvudpersonens/protagonistens.

    – sträva efter att skapa förståelse för antagonistens mål och motivation. Antagonisten är själv övertygad om det förtjänstfulla med sitt eget beteende och att hen faktiskt gör rätt.

    – var underförstådd i karaktärsskildringen. Ju mer sympatisk och attraktiv din antagonist verkar desto mer försåtlig är hens antagonistiska kraft och desto svårare att bekämpa och övervinna.

  4. Flickor och drottningar

    av

    Apropå just “Alice i underlandet” så minns jag den diskussion om förekom i något sammanhang, där någon påpekade hur antagonisten eller “den onda” gestalten i många äldre sagoböcker är en kvinna, en häxa, en styvmor, en isdrottning, en Hjärter Dam…. Och hur det skulle tyda på misogyni, kvinnofientlighet och en hel massa andra saker från de manliga författarnas sida. (Säkert sant, till viss del.) Men någon hävdade att den egentliga kampen, motsatsförhållandet, inte står mellan denna vuxna, hänsynslösa kvinna och en man. Utan den står mellan kvinnan (den onda) och en liten flicka. Flickan står för mod, naivitet, godhet och styrka i sin kamp mot den äldre härsklystna drottning/dominatrixgestalten. Tänk Lucy i “Häxan och Lejonet” och hur hon utmanar Vita häxan. Snövit och hennes styvmor. Dorothy och Häxan från öst. Alice och Hjärter Dam som ska hugga huvudet av alla hon ser.  Det finns säkert flera exempel. Är detta en sorts bild av de hotfulla förvanskningar och förändringar som den lilla, pre-pubertala flickan genomgår i sin utveckling mot farlig, könsmogen kvinna i den manlige författarens ögon?? Svara mig på det C. S Lewis.