Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Berätta inte hur det slutar…

    av

    Det finns en besatthet vid hur böcker börjar – berömda första meningar som ”Han kom som ett yrväder en aprilafton” (Hemsöborna av August Strindberg) hör till allmänbildningen och vikten av att få till en fångande inledning och en första mening som hookar läsaren och får redaktören/lektören att lägga sig platt i beundran är kanske det första en aspirerande författare lär sig. Men hur en bok slutar har aldrig ansetts vara lika viktig. Men jag misstänker att författarens strävan efter att hitta slutet på historien och den absolut perfekta sista meningen är minst lika intensiv som vad gäller den första; den som sluter cirkeln, avrundar i perfekt tonläge eller – som i vissa tajt plottade thrillers eller rysare – helt enkelt ger oss förklaringen till allt annat som hänt tidigare i boken (Sarah Waters The little stranger nämns som exempel, även om jag inte förstod riktigt där heller).

  2. Den längsta natten

    av

     

    Amerikanske poeten Robert Frost (1874 – 1963) skrev en dikt om vintersolståndet (Stopping by woods on a snowy evening) vars mystiska innebörder fascinerat läsare och forskare, det kan man läsa mer om här. Dikten har blivit lite av en favorit i juletid, ungefär som Viktor Rydbergs Tomten.

    Stopping by woods on a snowy evening

    Whose woods these are I think I know.
    His house is in the village though;
    He will not see me stopping here
    To watch his woods fill up with snow.
    My little horse must think it queer
    To stop without a farmhouse near
    Between the woods and frozen lake
    The darkest evening of the year.
    He gives his harness bells a shake
    To ask if there is some mistake.
    The only other sound’s the sweep
    Of easy wind and downy flake.
    The woods are lovely, dark and deep.
    But I have promises to keep,
    And miles to go before I sleep,
    And miles to go before I sleep.
  3. Musikalisk läsning

    av

    Här kan man läsa om när John Lennon satt i studion och spelade in Happy christmas (War is over) 1971, komplett med Phil Spector och Yoko Ono käbblandes i bakgrunden återberättat i tidningen Uncut. Detta och många fler vintagereportage finns i Rock´s backpages library, ett enormt stort arkiv med musikjournalistik från  -70talet och framåt som är roligt att botanisera i kanske när man är trött på juldeckarna. Texter Uncut, Rolling Stone, Melody maker och (favoriten) Smash hits! från över fyra decennier. Behöver man skylla på något för att man inte skriver på sin roman utan nostalgiläser istället kan man trösta sig med att längre journalistiska texter ofta är skrivna med exemplarisk täthet, koncentration, rytm – alltså något man som författare kan lära sig av, speciellt om man har svårt att redigera sig själv och lätt blir för långrandig.

  4. Alla ska med

    av

    Den här tjejen, chiclitförfattaren Michele Gorman, har kommit upp med ett ganska nytt sätt att skriva böcker. Under själva skrivandet låter hon helt enkelt läsarna bestämma vad som ska hända i fortsättningen genom att anordna små undersökning á la “Vad skulle du göra om ditt livs kärlek plötsligt damp ner från utlandet samma kväll som din bästa kompis var tvungen att flytta in i din lägenhet?” På bloggen så kan man själv vara med och rösta fram det alternativ man tycker är bäst. (“Man får hoppas på att det plötsligt går att klona människor innan kvällen är slut.”) Om hon helt enkelt behöver lite hjälp på traven som man gör ibland under skrivandet, eller bara vill involvera den läsande allmänheten där ute, är osäkert. Gorman teori är att “läsarnas perspektiv är lika viktig som författarens” vilket kanske inte alla hade hållt med om. Men hon har kanske kommit på ett sätt att skapa en intresserad läsekrets som definitivt kommer att köpa nästa bok för att se om just deras förslag valdes. Speciellt bra eftersom Gorman ska publicera den på eget förlag.

  5. Teve+roman=sant

    av

    Jonathan Franzen och Neil Gaiman bearbetar sina böcker (The corrections, och American gods) för fullt för tvkanalen HBO för att bli teveserier. Kombinationen teve och tegelstensromaner brukar bli väldigt lyckat på ett annat sätt än när en bok ska bli just film. Förutom genreböcker á la Millenniumtriologin eller andra deckare – ofta redan skrivna  i den typiska treaktsstrukturen – är det långt ifrån säkert att just filmediet är bäst på att tillvarata en romans kvaliteter. En påstådd filmversion av till exempel Torbjörns Flygts Underdog får en kanske inte att längta efter filmen (även om boken var bra, på sitt sätt), och Ett öga rött och Populärmusik från Vitulla – är det någon som minns filmerna? När det gäller Jane Austen och Charles Dickens får man väl ändå säga att deras romaner funkar bättre som tvserier (än som långfilm) där nyanser verkligen tas tillvara och även distinkta men obskyra karaktärer får sjunga sin sång och de kringelikrokigaste av intriger är intakta.

  6. Läsfridens helg

    av

    … kan man väl kalla julen, eller “läsfrihetens helg” som Kerstin Ekman säger, men det tycker jag låter mer som att all läsning är bannlyst. Hursomhelst här tipsar hon och flera andra författare som Bengt Ohlsson, Torbjörn Flygt och Sissela Lindblom om böcker de ska läsa i jul. Om inte annat är dessa listor en bra påminnelse om böcker man hade tänkt… men inte hann och som sedan försvunnit i glömskan. Och här finns ännu fler lästips från författare.

  7. En stad, en författare

    av

    Det finns en hel del författare som i sitt skrivande annekterat en viss plats och låter nästan alla sina böcker utspela sig just där. Att läsa böckerna blir att lära känna staden, vilket ju kan vara en poäng i sig varesig man varit där eller inte. Det här gäller kanske deckare mer än något annat – Ian Renkins Inspector Rebus och Edinburgh, Åke Edwardsson och Göteborg, Inspector Morse och Oxford. Men även många romanförfattare använder stadens miljöer mer eller mindre invävt i handlingen, som Hjalmar Söderberg (Stockholm) eller Paul Auster (New York). Det här handlar egentligen om Charles Dickens som Londonskildrare i böcker som Oliver Twist och Bleak house. För ett barnhemsbarn som Oliver Twist var viktorianska London inget roligt ställe alls, här skriver Dickens om “cold, wet, shelterless midnight streets” full of “foul and frowsy dens, where vice is closely packed and lacks the room to turn.”

    Är man i London kan man besöka Museum of London och titta på en utställning just om Dickens och London som öppnar till helgen.

    www.museumoflondon.org.uk

  8. Iskall läsning

    av

    Vad är bättre än att läsa om folk som fryser ännu mer än man själv gör undrar tidningen The Guardian och tipsar om vinterläsning – böcker som helt eller delvis utspelar sig under den kallaste säsongen på året. Orlando av Virginia Woolf har jag inte läst men Dan Simmons The terror om kapten Franklins misslyckade sjöfartsexpedition för att upptäcka Nordvästpassagen (mellan Nordamerikanska kontintenten och Ryssland) är en av mitt livs största läsupplevelser. (När man väl tagit sig igenom de 400 första sidorna.) Berättelsen om livet på (och bortom) de två fartygen som för evigt fryser fast i isen någonstans i Kanada 1845 är så detaljerad i sina beskrivningar av köldgrader, mörker, is, snö och vinande stormar att man som artikelförfattaren säger måste sätta på sig en extra tröja. Släng in skörbjugg, kannibalism, amputationer, myteri och ett jättelikt isbjörnsliknande monster som kretsar kring de två fartygen, och det kan inte bli värre/bättre.

  9. Idag är det World AIDS day

    av

    AIDS  finns ju  i högsta grad fortfarande och drabbar Afrika och Asien värst, och mest utsatta är som vanligt den kvinnliga befolkningen. Ett skäl till det är kvinnor har sämre ekonomiska förutsättningar, till exempel för att skaffa mediciner åt sig och sina barn. Mavis Munga (se bilden) är en sådan kvinna som själv har Hiv och vars fem barn alla har Hiv… Eftersom hon som änka är mer eller mindre rättslös (när hon inte ville gifta sig med sin makes bror slängde han ut henne och tog all deras mark, huset och djuren) är hennes förutsättningar extra dåliga. Barnen skulle behöva äta bromsmedicin men eftersom de är så fattiga så är barnen undernärda och skulle inte klara medicinens bieffekter. Action Aid arbetar för att genom att informera kvinnor som Mavis om de rättigheter de faktiskt har, som att ingen har rätt att ta deras mark. Genom att stödja Action Aid  i deras arbete mot AIDS/Hiv kan du alltså långsiktigt vara med och förhindra att flera kvinnor hamnar i samma situation som Mavis och miljontals som hon.