Det finns en besatthet vid hur böcker börjar – berömda första meningar som ”Han kom som ett yrväder en aprilafton” (Hemsöborna av August Strindberg) hör till allmänbildningen och vikten av att få till en fångande inledning och en första mening som hookar läsaren och får redaktören/lektören att lägga sig platt i beundran är kanske det första en aspirerande författare lär sig. Men hur en bok slutar har aldrig ansetts vara lika viktig. Men jag misstänker att författarens strävan efter att hitta slutet på historien och den absolut perfekta sista meningen är minst lika intensiv som vad gäller den första; den som sluter cirkeln, avrundar i perfekt tonläge eller – som i vissa tajt plottade thrillers eller rysare – helt enkelt ger oss förklaringen till allt annat som hänt tidigare i boken (Sarah Waters The little stranger nämns som exempel, även om jag inte förstod riktigt där heller).

Amerikanske poeten Robert Frost (1874 – 1963) skrev en dikt om vintersolståndet (Stopping by woods on a snowy evening) vars mystiska innebörder fascinerat läsare och forskare, det kan man läsa mer om här. Dikten har blivit lite av en favorit i juletid, ungefär som Viktor Rydbergs Tomten.

Stopping by woods on a snowy evening

… tror jag man kan hämta inspiration från när man ska skriva. Lite beroende på vad man skriver kan man titta på dessa av brittiske John Atkinson Grimshaw (1836 – 1893) . Inte så många människor, desto fler gator, hus, grindar och leriga vägar. Och en och annan älva. (Ovan A wintry moon och Autumn morning.)

Här kan man läsa om när John Lennon satt i studion och spelade in Happy christmas (War is over) 1971, komplett med Phil Spector och Yoko Ono käbblandes i bakgrunden återberättat i tidningen Uncut. Detta och många fler vintagereportage finns i Rock´s backpages library, ett enormt stort arkiv med musikjournalistik från  -70talet och framåt som är roligt att botanisera i kanske när man är trött på juldeckarna. Texter Uncut, Rolling Stone, Melody maker och (favoriten) Smash hits! från över fyra decennier. Behöver man skylla på något för att man inte skriver på sin roman utan nostalgiläser istället kan man trösta sig med att längre journalistiska texter ofta är skrivna med exemplarisk täthet, koncentration, rytm – alltså något man som författare kan lära sig av, speciellt om man har svårt att redigera sig själv och lätt blir för långrandig.

Den här tjejen, chiclitförfattaren Michele Gorman, har kommit upp med ett ganska nytt sätt att skriva böcker. Under själva skrivandet låter hon helt enkelt läsarna bestämma vad som ska hända i fortsättningen genom att anordna små undersökning á la ”Vad skulle du göra om ditt livs kärlek plötsligt damp ner från utlandet samma kväll som din bästa kompis var tvungen att flytta in i din lägenhet?” På bloggen så kan man själv vara med och rösta fram det alternativ man tycker är bäst. (”Man får hoppas på att det plötsligt går att klona människor innan kvällen är slut.”) Om hon helt enkelt behöver lite hjälp på traven som man gör ibland under skrivandet, eller bara vill involvera den läsande allmänheten där ute, är osäkert. Gorman teori är att ”läsarnas perspektiv är lika viktig som författarens” vilket kanske inte alla hade hållt med om. Men hon har kanske kommit på ett sätt att skapa en intresserad läsekrets som definitivt kommer att köpa nästa bok för att se om just deras förslag valdes. Speciellt bra eftersom Gorman ska publicera den på eget förlag.

Jonathan Franzen och Neil Gaiman bearbetar sina böcker (The corrections, och American gods) för fullt för tvkanalen HBO för att bli teveserier. Kombinationen teve och tegelstensromaner brukar bli väldigt lyckat på ett annat sätt än när en bok ska bli just film. Förutom genreböcker á la Millenniumtriologin eller andra deckare – ofta redan skrivna  i den typiska treaktsstrukturen – är det långt ifrån säkert att just filmediet är bäst på att tillvarata en romans kvaliteter. En påstådd filmversion av till exempel Torbjörns Flygts Underdog får en kanske inte att längta efter filmen (även om boken var bra, på sitt sätt), och Ett öga rött och Populärmusik från Vitulla – är det någon som minns filmerna? När det gäller Jane Austen och Charles Dickens får man väl ändå säga att deras romaner funkar bättre som tvserier (än som långfilm) där nyanser verkligen tas tillvara och även distinkta men obskyra karaktärer får sjunga sin sång och de kringelikrokigaste av intriger är intakta.

… kan man väl kalla julen, eller ”läsfrihetens helg” som Kerstin Ekman säger, men det tycker jag låter mer som att all läsning är bannlyst. Hursomhelst här tipsar hon och flera andra författare som Bengt Ohlsson, Torbjörn Flygt och Sissela Lindblom om böcker de ska läsa i jul. Om inte annat är dessa listor en bra påminnelse om böcker man hade tänkt… men inte hann och som sedan försvunnit i glömskan. Och här finns ännu fler lästips från författare.