Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. På ålderns höst

    av

    On writing well

    Vilken cool man. Efter ett liv och en karriär som skribent och filmkritiker, redaktör och lite allt möjligt – inklusive jazzpianist – har denne åldrande författarcoach (som skrivit den tydligen mycket uppskattade skrivhandboken On writing well om non-fictiontexter) William Zinsser dragit sig tillbaka till sin bokbelamrade lägenheten i New York. Där fortsätter han att ta emot klienter i en slags tillbakalutad blandning mellan coaching, terapi och litterär salong. Den enda betalningen som krävs är en smörgås! Folk strömmar dit med sina projekt. Eftersom Zissner är närapå blind bedömer han texterna genom att låta författaren läsa högt. ”Man läser ändå med öronen.” Det stora problemet är överlastade texter tycker han, ”clutter”. Kan man få pensionera sig så här som lektör och författarcoach ser framtiden ganska ljus ut. Och alla är välkomna – ”inget projekt är för knäppt”.

  2. Att veta vad man inte berättar

    av

    writer

    Fastnade för den här artikeln om saker svenska romanförfattare kan lära sig av tvserier. Det gäller allt från att skapa mer excentriska karaktärer (snarare än sympatiska) för det är mer intressant… till att gestalta istället för att förklara och redovisa. En sak som kändes klockren var det här med konsten att antyda, eller skriva med vad många kallar ”isbergsteknik”. När det fungerar är det effektivt, men det är inte helt lätt. När man som författare försöker antyda utan att riktigt veta vad det är som gömmer sig under ytan på isberget så blir det inte mystifierande utan bara förvirrande, leder inte framåt eller fördjupar utan inger läsaren en känsla av att drunkna eller simma runt i cirklar…  Jag brukar också påpeka att för att kunna vara vag, antydande och knapp måste man ha stenkoll på vad det egentligen är man vill säga, vad det är man är antydande om. ”Det är ingen isbergsteknik om man inte vet vad det är man utelämnar” som denne vise man uttrycker det. (Philip Teir heter han.)

  3. Författarmanier

    av

    women in love

    Att inte ens de mest upphöjda författare eller filosofer går fria från konstiga manier kan man läsa om här. Charles Dickens var galen i djur och hade ett menagerie av olika djur inklusive massor med hundar, två korpar och en kanariefågel. För andra var det bananflugor, bilar och opera och kanske konstigast av alla; föregångaren vad gäller erotisk litteratur D H Lawrence tyckte om att klättra omkring naken i mullbärsträd. Filosofen Kant hade mani på att bli ordentligt nerbäddad i sängen för att kunna sova och var tvungen att anställda en person som bara ägnade sig åt att ordentligt stoppa om honom tills han låg under täckena ”som en mumie”. Det var också svårt och tidskrävande att få upp honom ur sängen på morgonen av samma skäl. (Assistenten fick sedemera sluta på grund av alkoholproblem.)

  4. Rätt bok, fel förlag

    av

    darcy

    Här kan man skrocka åt några gamla klassiska romaner som försetts med kiosklitteraturomslag (pulp fiction). Inget nertonat här utan grälla färger, urringningar och en Mr Darcy (Stolthet och fördom) som ser ut som om han var på rymmen från ungdomsvårdsskolan.  ”Mord, mysterier, promenader!” (Baskervilles hund.)

  5. Författarens fritidssysselsättning

    av

    paris review

    Om man är författare eller åtminstone siktar på att bli det och vill ta en paus från skrivandet men utan att logga in på Facebook lämna skrivbordet och göra något annat så kan man fördjupa sig i den litterära tidskriften The Paris Reviews enorma arkiv av långa författarintervjuer. Här finns intervjuer från femtiotalet och fram tills idag och om man vill lära känna Ray Bradbury, Brett Easton Ellis eller Jonathan Franzen bättre så är de här. Och delar generöst och förtroligt med sig av allt från vad som fick dem att börja skriva till hur deras arbetsprocess ser ut och vad som inspirerar dem. Problemet är bara att har man väl börjat läsa… Eller så kan man förströ sig med att läsa författarsektionen Draft (utkast) i The New York Times och läsa om Dumma tricks författare har för sig för att hålla flödet igång som att skriva stående eller skriva varje stycke på separat sida.

  6. Grattis Charlotte!

    av

    Jane Eyre omslag

    Idag den 21 april 1816 föddes Charlotte Brontë. Hon som skrev Jane Eyre. Snart är det alltså tvåhundraårsjubileum. På den roliga webplatsen Smart bitches, trashy books som handlar om romance diskuterar man alla filmatiseringar som gjorts av den här ikoniska boken – omkring tio stycken varav den första kom 1934. Och vilka fördelar respektiva nackdelar varje version har. Precis som jag själv är det faktiskt många som har en svag punkt för lite otippat Timothy Dalton (sedemera James Bond ett kort tag) som Mr Rochester i en serie från 1983, en version som också vinner pris för Läskigast Bertha Mason (exfrun som Mr Rochester låst in på vinden) och Bästa håruppsättning, men de flesta verkar föredra en senare version med Toby Stephens (”Seriously Toby, call me”) och Ruth Wilson som jag faktiskt inte sett! Däremot verkar det finnas invändningar mot filmen som kom ganska nyligen. Det är mycket som ska stämma.

  7. Hjältinnor och antihjältinnor

    av

    beatrice

    Om man läser egenskaperna en typisk romancehjältinna bör ha iallafall i Harlequin Heartwarming påminner det ganska mycket om den typiska svenska veckopresshjältinnan. Skapa en person som läsarna kan gilla och relatera till. Som de skulle vilja vara. Praktisk, empatisk, lojal, humoristisk, kärleksfull och kanske viktigast – medveten om sina egna brister. Samtidigt en kvinna som hjälten kan tänkas bli kär i. Och inte bara kär – älska för evigt på grund av hennes inre egenskaper. I den här listan kan man läsa om hjältinnor med brister, ”flaws”. Den snabbkäftade Beatrice från Mycket väsen för ingenting är ju minnsvärd för mig iallafall (se bilden), den självständiga och sträva Harriet Vane från Dorothy Sayers deckare och flera till. Men kanske handlar det inte om brister. En hjältinna som är alltför perfekt, alltför strömlinjeformad, stryker alltför medhårs skapar ingen spänning. Ge henne lite motvalls drag, gör henne till en intressant person, avvikande i sitt sammanhang.

  8. Mytologi i romanceböcker

    av

    Hades

    I USA och många andra delar av världen är romance som sagt större än i Sverige. Mycket större. Romance är också föremål för akademiska forskningsstudier, till exempel om underliggande mönster av klassisk mytologi som finns i många böcker. I Harlequinboken som tas upp, Love in the valley, är hjälten – en smådeppig arvinge till en stor förmögenhet – på besök  på ett slott där han träffar den unga vackra och betydligt piggare och gladare frilanskocken Julia som sköter cateringmaten åt gästerna. För alla som inte läst på sin grekiska mytologi kan jag avslöja att dynamiken och rollfördelningen hos det här paret baserar sig på den gamla sagan om Hades och Persephone. Hades är underjorden kung, ”avskuren från värme och solljus” precis som bokens manlige hjälte Hugh är en dyster enstöring som häckar uppe i sitt vindsrum där han tappert försöker skriva klart en bok (!) och den mer optimistiskt lagda Julia är Persephone, prinsessan som förknippas med vår, växtlighet och grönska. Komplikationer och ömma känslor blir följden. (Enligt myten kidnappar Hades den livgivande Persephone när hon är ute och plockar blommor och tar med henne ner till underjorden där man får hoppas att hon lättar upp hans tillvaro.) 

  9. Världens första underhållningsroman?

    av

    Casino Royale - Signet Books, 29th printing, Casino Royale 1967 movie cover

    Det var det ju kanske inte, men när Ian Flemings Casino Royale den första boken om James Bond kom ut för sexti år sedan var det ändå något helt nytt på den litterära kartan. Ungefär som när Beatles trädde in på scenen. Om böcker tidigare ansetts behöva ha något sorts moralisk tema eller säga något tankeväckande om människans tillvaro på jorden sopades sådana ambitioner elegant åt sidan av Fleming till förmån för rafflande, skamlös underhållning vars enda syfte var att underhålla. Fortfarande är böckerna extremt roliga att läsa, sedan kan man ju såklart häpna åt de vansinnessexistiska kvinnoporträtten med tillhörande hjältinnenamn (Honey Rider, Pussy Galore) och fördomsfulla koloniala porträtt av aktuell antagonist men samtidigt njuta av det smidiga språket, det mer antytt skildrade men nog så raffinerade och hämningslösa sexet och våldet, de eleganta, uppfinningsrika försöken att ta James av daga, de i detalj beskrivna bilarna och måltiderna (krossade klabbklor med smält smör och rosa bubbel har jag glömt i vilken bok  man åt), de initierat skildrade lyxiga miljöerna – allt skrivet i syfte att få läsaren att drägla.

  10. Nästa sida →