Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Scarlett the scoundrel

    av

     Har ”bara” 400 sidor kvar av ”Borta med vinden” nu… Scarletts själ är redan förlorad och hårdheten i hennes karaktär börjar sedimenteras, men det är fortfarande ett otroligt fascinerande portträtt av en hjältinna som helt saknar försonande ädelhet eller osjälviskhet. Hon snor sin lillasysters fästman och gifter sig med honom för att hon behöver hans pengar till Tara – godset. Hon är förmodligen den sämsta mamman som den litterära världen skådat, totalt ointresserad av sin egen son. Hon är redo att utnyttja folk åt höger  och vänster för sin egen vinnings skull, fortfarande kokett, fåfäng och självisk. Även när hon till exempel tvingas sy om ett gammalt draperi ( se bilden) till en klänning för att bli tillräckligt snygg för att kunna förföra Rhett Butler – eller hans pengar snarare. Men hon är samtidigt fruktansvärt stark och driftig, livbojen för en rad personer som inbördeskriget lämnat vind för våg och som är totalt beroende av henne  och av att hon lyckas fortsätta driften av sin plantage.  Det är som att hon representerar nattsidan i den kvinnliga karaktären, den där som sällan får komma fram, men ändå utan att hon blir till häxa. Snarare utkristalliseras dessa sidorna som konsekvens av den hårda tillvaro hon kastas in i av kriget och som gör henne till en överlevare. Sidor som hjäper henne att dra sig fram när alla andra gått under eller gett upp; inget martyrskap eller offerroll här inte. Kanske det som känns så uppfriskande.

  2. En kvinna med många talanger

    av

    Har skrivit alldeles för lite om Patricia Highsmith, kanske för att hon hamnar i skuggan av mitt Daphne du Maurierintresse, kanske för att jag inte riktigt gillar Tom Ripleyböckerna… Men hon har skrivit en del fristående thrillers som är väldigt bra, som denna ovan “Stranger on a train” eller “Found in the Street” och några utsökta spännings och skräcknoveller. Men hon har också skrivit en väldigt informativ, rolig bok om konsten att skriva deckare, “Plotting and writing suspense fiction” där hon kopplar ett större grepp på hela författarens osäkra tillvaro (själv slutade hon sina dagar djupt alkoholiserad). Vem känner inte igen sig i iakttagelsen hon gör om att en författares dag ofta består i att försöka hämta sig efter att ha fått posten. Nu får man ju mycket via email men just den där laddningen räkningar (“Inte höjd elavgift igen!!”), saldobesked (varför har man fortfarande inte fått betalt för den där sålda följetongen??), och svårtydda skattekontoutdrag kan ju vara tillräckligt för att skaka om hela ens stillsamma författartillvaro. Kort sakt en massa ekonomiska och affärsmässiga realiteter som ska handskas med innan man kan fortsätta dagen med att skriva. Och hursomhelst har en ny biografi om henne utkommit, “The talented miss Highsmith” av Joan Shenkas.

  3. My favourite Jane

    av

    En kompis frågade vilken Jane Austen hon borde läsa och jag föreslog min personliga favorit, den lite mer bortglömda “Övertalning” – ”Persuasion” (1818) om ensamma, fattiga ungmön Anne Elliott vars liv gått i stå sedan hon övertalats att göra slut med sin stilige fästman kapten Wentworth. För min del är filmatiseringen av ”Övertalning” från 1995 den bästa av alla som gjorts, dock en av de mindre kända. Under åren har det skett en viss mainstreamisering av Austen som jag skrivit om förut, och som tagit sig uttryck i att böckerna bearbetats för nya och yngre åskådare och därmed förenklats och blivit lite mer insmickrande  – det har blivit väldigt mycket håruppsättningar, undersköna landskap, bildsköna leading män och bahytter (bonnets). Men Persuasionfilmen är dels väldigt trogen boken med sin mer lågmälda, melankoliska ton  om förlorad kärlek och relativt okända, och långt ifrån filmstjärnevackra skådespelare. Den är också otroligt vackert fotograferad och om man får säga genomsyrad av bokens höstliga vemodiga själ i varje bildruta. If you want a good cry…. 

  4. Onda hus och dörrar

    av

    Husets symbolvärde är verkligen starkt inom skräckgenren – både vad gäller litteratur och film. Inte bara huset i “A winter haunting” på denna blogg. The Bramford i “Rosemarys baby”, huset i “Psycho” med dess typiska, gotiska siluett, och spökhuset i “The Haunting of Hill House” förstås.  Eller Overlook Hotel i ”The Shining”. Huset som rymmer ett sorts eget liv och har förmåga både att skänka trygghet men också göra sina invånare galna. Författaren av denna artikel tycker iallafall att för mig okända Sarah Langan levererar spännande och otäckt om hus, med “Audreys´s door”. En ung, manodepressiv kvinna (alltid ett säkert kort att göra sin huvudperson mindre stabil än önskvärt) flyttar in i det arkitektoniskt förvridna jättepalatset “The Breviary” i the New York och börjar sedan drömma mystiska drömmar om dörrar. Ja även dörrar har ju ett starkt symbolvärde så det verkar kunna bli intressant.

  5. Romance på svenska – på riktigt

    av

     

    Nu kommer en roman som jag tror många har längtat efter utan att veta om det. ”Överenskommelser” av Simona Ahrnstedt. ”Romance” som  måste vara den sista bastionen som en svensk författare intar vad gäller litterära genrer i Sverige. Detta är en riktigt härlig historisk romancenovel, tyngre och läsvärdare än de flesta lättviktiga underhållningsromanerna därute, men mer underhållande än de flesta andra tegelstenar som skrivs . Med andra ord en härlig exklusiv pralin att långsamt njuta av.

  6. Vad skulle Scarlett göra?

    av

    Nu har jag reserverat ”Borta med vinden” på biblioteket. (Nej Ewa, jag har aldrig läst den.) Men efter filmen fattar jag ju varför den blivit en sådan klassiker. Precis som i Jane Eyre och en hel massa andra en rätt avig, motspänstig, viljestark ibland föga älskansvärd hjältinna – kanske utan de engelska viktorianska/georgianska hjältinnornas dygdighet och brittiska ”stiff upper lipp”. Från gravt bortskämd överklass tjej till motståndskraftig överlevare med förmåga att ta sig igenom allt. Och det känns ju så logiskt och… modernt att handlingskraftiga Scarlett älskar den förfinade, “kvinnliga”, gentlemannamässige Ashley snarare än alfahannen Rhett Butler – trots att hon och Rhett kanske har mer gemensamt än hon tror.

  7. Ljudet av melankoli

    av

    I en intressant bok om Maria Gripe “Skuggornas förtrogna” av Ying Toijer Nilsson står det att Marias liv och författarskap präglades starkt av det faktum att hon växte upp på en fästning vid havet, till ljudet av mistlurar. “Det ångestskapande ljudet av mistlurar” till och med, som dag och natt varnar för olyckor och sammanstötningar när båtar möts i dåligt väder. Jag vet mycket väl vad författaren talar om här, eftersom jag själv växte upp till ljudet av mistlurar (i Limhamn, ett fiskeläger nära havet) – kanske är det detta som precis som med Maria har skapat min förkärlek till det gåtfulla, mystiska, skugglika, melankoliska? För mig var mistlurarna ett extremt melankoliskt ljud, snarare än ett ångestskapande. Man vaknade av det tidiga morgnar speciellt på höstarna, detta ensliga klagande, nästan lite ödesdigra ljud från havet, fast ensligt och klagande på ett härligt sätt, ungefär som när det ösregnar och stormar  utanför och man själv sitter inomhus vid en härlig brasa… (Plus att man utan att behöva titta ut förstod att vädret var regnigt och dimmigt.) Sedan byggdes bron och båttrafiken – i synnerhet färjorna över sundet – försvann och därmed mistlurarna. Det är överhuvudtaget konstigt att det finns ljud som man aldrig mer kommer att höra, som har upphört. Men om det fanns en mistlur på en ljudfil någonstans skulle jag gärna vilja ha den…

  8. Dokuromance

    av

    Nu börjar det senaste decenniets realitytrend ge avtryck även inom romancegenren. Riktiga, existerande pars kärlekssagor ligger till grund för förlaget HCIBooks nya titlar, exempelvis “Hard to Hold” skriven av  flerfaldiga romanceromanförfattaren Julie Leto. Intrigen är helt och hållet byggd på Mike och Annes sanna kärleksshistoria, som en redaktör läste om i en lokaltidning med anledning av deras stundande bröllop. “Faction” kallar man detta. Och en dos exhibitionism från huvudpersonernas sida får man väl säga. Mike och Anne ser det som en kul grej att en roman nu baserad på deras kärleksssaga, men ber familj och släkt hoppa över vissa sidor eller kanske vissa kapitel… En romancenovel måste ju innehålla vissa detaljer om parets första kyss samt hur förhållandet fullbordades.