Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Gott slut

    av

    the end

    Det här med slutet på en bok, den allra sista meningen… Även ett dåligt slut är ett bra slut. En författare jag känner har precis förklarat hur nöjd hon är med den sista meningen i sin nya bok och det leder tankarna till slutet på böcker överhuvudtaget. Mats Gellerfeldt skriver om slutet på böcker här, samtidigt som året är inne på sina sista skälvande timmar. Man kan också läsa här om berömda sista meningar. För att sammanfatta; slutet eller den sista meningen ska helst ta hand om läsaren på något sätt och skickar ut hen tillbaka i världen med en viss känsla – av hopp, nedslagenhet, tillfredställelse eller bara fler frågor, som till exempel det öppna slutet i Anna Svärd av Selma Lagerlöf:  “Vad skulle hon svara honom?” I en skickligt konstruerad spänningsroman kan det vara den allra sista meningen som uppdagar allt vi undrat över de senaste 600 sidorna som i The little stranger av Sarah Waters. Slutet slutet måste vara en aktiv del i berättelsen och sätta en ton även om den är i moll.

  2. Onda och snälla barn

    av

    grimm

    Den traditionella sagan har en gång varit ett redskap för att injaga, rädsla, respekt och Herrans tukt och förmaning i barn huvudsakligen i form av de tyska Bröderna Grimm. En mycket auktoritär syn på barn förmedlades, tillsammans med ett skräckinjagande mörker där man inte skyggade för företeelser som “kannibalism, styckning av kroppar, mord och elaka styvmödrar”. Barn skulle hotas, disciplineras, skrämmas och i värsta fall plågas till lydnad. Men under sent 1800tal fick sagan mer fick rollen att underhålla, stimulera barns fantasi och få barn att skratta och förundras. Det var tack vare Lewis Carroll och den surrealistiska, halvfnoskiga Alice i underlandet och viktorianerna i England insåg att sagan skulle vara en värld av idyll, lekfullhet och magi där den mörka dominanten försvann, de psykopatiska styvmödrarna och drottningarna på sin höjd blev stränga guvernanter och barn fick vara barn på ett annat sätt. Humor kom in i bilden, bokstavligen. Detta kan man lära sig mer om i den fina dokumentären Böckers skönhet, egentligen om barnboksillustrationer.

  3. Så skriver du bättre om sex

    av

    mills and boon

    I takt med att bokmarknaden för erotisk litteratur i spåren av Femtio nyanser av honom exploderat vill fler och fler skriva böcker där sex är huvudingrediensen. Men det är fortfarande inte det lättaste och precis som man kunnat gå kurs i konsten att skriva deckare, fantasy och veckotidningsnoveller kan man nu gå kurs i att skriva erotik. Iallafall om man bor i London och hittar vägen till “Sh” en sexshop för kvinnor där ett gäng kvinnor (med ganska hög medelålder som det verkar) och skiftande bakgrund sitter fördjupade i sina övningsuppgifter till ljudet av “raspande pennor, prasslande papper och `and the occasional bit of heavy breathing´”. Kursledaren, redaktör på Mills & Boon förlaget för romance tror att hemligheten till bra sex i bokform ligger i hur sexscenerna laddas på förhand, vad karaktärerna känner innan de har sex och att man förstår varför de vill ha det. Förmodligen en tidsfråga innan liknande kurs drar igång någonstans i Sverige, tippar jag. (Omslaget hämtat från Mills & Boonesuccén The desert chiefs captive wife…)

  4. Vem är jag när jag skriver?

    av

    FILE PHOTO OF HORROR WRITER STEPHEN KING

    I slutet på den här intervjun ställer Stephen King en intressant fråga av närapå metafysiska/existensiella dimensioner. Synd att det inte var det som utforskades, snarare än standardfrågor om vad han är rädd för i sitt vardagsliv (“Spindlar… min svärmor…”) och annat som man hört förut. Kings erkännande om att han inte riktigt vet vem det är som “är i rummet med honom” när han ger sig hän åt sitt författande och hamrar ner alla sina historier, vem eller vad som kommer upp med alla karaktärer, miljöer, tankar och idéer och som får berättelserna att leva sina egna liv  – och som han kanske inte ens känner igen sig själv i  –  tror jag dock många skapande människor har erfarenhet av.

  5. Styrketårar

    av

    a-christmas-carol

    Många är de som vill kunna skriva som Charles Dickens… eller kanske bli lika kommersiellt framgångsrika, älskade och lästa och populära som Charles Dickens. Men hur många har tänkt på att även gå i Charles Dickens fotspår när det gäller det där andra som hör till författaryrket; föredragen, minglandet, bokuppläsningarna…! Tydligen hade CD en ganska speciell diet när han skulle läsa högt ur sina böcker. Han startade dagen med en drink bestående av rom och grädde, styrkte sig med en pint champagne när det började dra ihop sig framåt eftermiddagen, för att strax innan uppläsningen dra i sig ett glas sherry blandat med ett rått ägg. Efter att ha underhållit publiken och svarat på frågor drog han sig utmattad tillbaka med ångande het soppa. Som när han till exempel läste högt ur En julsaga.

  6. Slut på olyckliga slut?

    av

    romeo and juliet

    Vår tids besatthet vid positivt tänkande och optimism hotar att osynliggöra en stor del av litteraturen. Vi tål snart längre inte olyckliga slut, och lider av tvångsmässigt behov av feelgood och att allt ordnar sig.  Anna Karenina kunde väl gjort något mer konstruktivt än att kasta sig under ett tåg, tycker man ju. Liksom. I en framtida värld där litteraturen sanerats från olycka och desperation och tragedier kommer bearbetade versioner där Romeo och Julia faktiskt får gifta sig på slutet efter att ha bönfallit sina stridande föräldrar att gå i terapi, och Lille Tim i En julsaga får mirakulöst en benoperation bekostad av Scrooge och hoppar sedan glatt omkring som om han aldrig någonsin varit halvt förlamad. Och avlidna, sörjda karaktärer visar sig bara ha varit dödligt sårade, inte döda. Eller de kanske till och med återuppväcks, för att inte någon ska bli för ledsen. Fruktar Laura Miller, med anledning av att alla klassiker så är det de med lyckligt slut som lånas ut mest, medan de med olyckligt samlar damm i hyllorna. Hur är det, har vi svårare att acceptera död, förlust, sorg och lidande?