Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. “Romantisk, mystiskt och pirrande underhållning.”

    av

    Och ödesdigert. Och tvetydigt. Eller “varför ska man klämma in så mycket budskap i deckarna?”.  Att gilla Maria Lang är en bra förutsättning när man skriver för veckotidningar – här handlar det om tätt berättade raka underhållningsstories, sinne för detaljerade och fänglande miljöer och pussliga intriger. Jag har lärt mig otroligt mycket av ML och det är bara så synd att hon är så bortglömd. (Förutom kanske i det svenska folkdjupet.) Men den typen av rafflande, enkla och pirriga, romantiska underhållningsberättelse kunde inte ha gjort sig så bra i den puritanska litterära Sverige på femtio – sjuttiotalet. Och trots det var ju  ML  litteraturvetare och böckerna är späckade med citat från Carl Jonas Love Almquist och Hjalmar Söderberg. Men hon smög in dem med den kommersiella författarens obönhörliga sinne för underhållning bland strypmördade vackra psykologistudenter och stilla skogstjärnar under augustimåne… Länk till intervju med henne här på SR Minnens hemsida.

  2. Från Palmsöndagen till Candleford

    av

    Jag börjar gilla ”From Larkrise to Candleford” mer och mer nu när jag följt den under tiden fram till jul. Artonhundratalets sociala hierarkier och seder gör sig förstås påminda i intrigerna – men det finns något lättsinnigt lustfyllt såpaaktigt över de inblandades trassliga relationer, tendenser att skvallra och vara otrogna som får en att känna att serien hade kunnat fortsätta hur länge som helst…. Lite kostymdrama fast folk ganska igenkännliga och moderna i sitt uppförande. Sedan verkar det vara en hit det här med att skildra en hel by; fattig som rik, hög som låg, alla har sina egna “issues” och problem. Adelsdamen som inte blir gravid och därmed inte riktigt kan se meningen med sin existens… den fattiga yngligen som inte kan ge flickan han älskar en framtid…

  3. Det blev en vit vinter

    av

    I the Guardian finns ett roligt galleri föreställande författare på film. Bilden ovan är egentligen missvisande eftersom Jack Torrance var en fiktiv karaktär i The Shining. Men många ansåg honom också vara Stephen Kings alter-ego, inklusive King själv. Så man kan väl se det som Stephen King förkroppsligad på vita duken, precis som Sylvai Plath (Gwyneth Paltrow), Leo Tolstoj (Christopher Plummer), och de andra. Precis som skribenten förvånas man över hur vacker den ombevittnat musgråa och oansenliga Jane Austen blivit i gestaltning av Anne Hathaway. Det har ju skett en sorts exploatering av Jane Austen på senare år, eller kanske snarare en mainstreamisering. Jane ska krängas till de stora massorna, med hjälp av bahytter, krinoliner och romance. Okej för att det finns romance i böckerna, men det finns så mycket annat också.  Det handlar tydligen inte bara om Emma in leggings-syndromet, utan om att hennes porträtt på baksidan av nytryckta böcker retuscherats för att göra henne mer lik… ja varför inte den vackra Anne Hathaway. Och i vissa upplagor har man editerat bort lite valda delar som inte kan anses vara roliga för dagens underhållningssuktande läsare. Även moderna författare har känt sig inspirerade av Austen, te x ”The Jane Austen Book-club”, eller den här, Austenland, eller varför inte Seth Graham – Smiths ”Pride and Prejudice and zombies”; the Regency romancenovel korsat med skräck…