Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Använd ditt undermedvetna

    av

    När det kommer till tips om hur man skriver en bok  lär dessa vara de mer okonventionella skrivtips jag läst om, av Alice Hoffman; Fem fantastiska tips för att hjälpa dig att skriva din roman. Istället för att ta till de gamla vanliga knepen som för mycket kaffe, långa promenader och desperat brainstorming för att skaka liv i fantasin handlar det om att använda sinnena och om att väcka bilder, minnen och känslointryck till liv ur det undermedvetna.  Till råden hör: Skriv en lista på ord du älskar och ord som gör dig skräckslagen.  Skriv en lista på sådant du skulle vilja hitta i en trädgård; rosor, mynta, citronmeliss, rosmarin. Skriv ner namnet på den person du önskar att du var. Se en bild framför dig: en stark fullmåne eller två rådjur skrämda av ett ljud i närheten eller en flicka i en röd hoodie som springer över en parkeringsplats. Återkalla ett minne eller en dröm du haft och kliv in i minnet/drömmen och ändra vad som händer.  Skriv ner något som du hörde en person säga som satt bredvid dig på ett café. Inled med att någon öppnar en dörr. ”Du kommer att bli förvånad över allt som finns på andra sidan.”

  2. Allt om första kapitlet

    av

    Allt som sägs här är jag och denna utmärkta författarcoach rörande överens om. Många fokuserar på ett fantastiskt språk, en bländande stil och ett eget uttryck och det är förstås inte fel med det. Samtidigt vet man som läsare att om vissa saker fattas i det första kapitlet då blir man inte riktigt engagerad nog att vilja läsa vidare. Det måste inte finnas dialog på första sidan, men som sägs i artikeln; en författare insåg att detta var det bästa sättet att få boken att sälja. Men kanske det viktigaste av allt är att stilla läsaren nyfikenhet på vem handlar detta om och vilket är den personens problem som handlingen ska lösa? Att inte få en huvudkaraktär presenterad tidigt är som att se inledningen av en film utan en enda närbild på en person. Och det kan vara bra att så tidigt som möjligt röja att något är fel i huvudpersonens liv. Detta antyder den huvudsakliga dramatiska konflikten.  Sedan kommer det jätteviktiga; problemet måste inte handla om den stora övergripande konflikten men på något sätt ha med huvudpersonens övergripande mål att göra. Skriver du en rysare där protagonisten senare ska försöka överleva i ett hus där det spökar lät första scenen på något sätt ha med saken att göra; att spökhusets ägare dör en sällsynt brutal död, eller att protagonisten blir vräkt och tvingas leta nytt boende. Det är den första dominobrickan som gör att första kapitlet är ett drama i sig men som kan relateras till bokens övergripande handling.  Det också krävs är något slags förebådande av antagonisten eller det huvudpersonen kommer att få möta. Hela den dominerande konflikten behöver inte ges gestalt i första scenen; problemet i första kapitlet antyder, förebådar vad som komma skall.

  3. Så skapar du en feelgoodhjältinna

    av

    Den här modellen för hur man bygger ett feelgoodmanus är konstruerad kring huvudpersonens inre känslomässiga sår. Det är tack vare författaren Lisa Jewell jag blev bekant med den när hon berättade hur hon alltid börjar med att fundera på sin huvudkaraktärs mest ömmande punkt eller inre känslomässiga sårbarhet. Alla manus måste inte konstrueras på det sättet men det är väldigt effektivt när polletten ramlar ner och man förstår strukturen. Mycket utgår från romancegenrens tanke på ”want” och ”need”. Alltså vad din huvudperson vill är en sak, men vad hon behöver (för att bli lycklig) är en annan och ofta det rakt motsatta och det gäller att konfrontera henne med just detta. Kanske har du en huvudperson som är nerdig, kontrollerad och tillbakadragen och med näbbar och klor försvarar sin rätt att stanna hemma varje kväll och spela schack via nätet eller läsa tjocka böcker om astronomi – trots att det inte gör hen lycklig men för att hon tror att detta är det bästa livet för henne.  Vad hon behöver är äventyret som den yttre handlingen kastar henne in i och som innebär något radikalt annorlunda men som kommer att läka hennes inre känslomässiga sår och det är bara på det sättet som hon kommer att hitta den verkliga lyckan, även vad gäller kärlek.

  4. Råd till en författare som fastnat

    av

    Dessa råd gav jag nyss till en författare som hamnat i den tråkigaste av skrivarfällor: hon har slutat skriva på sitt projekt och vet inte varför.

    Det kan vara bra att utveckla hela projektet från början till slut först. Alla karaktärsbågar viktiga vändpunkter och situationer. Risken är att man fastnar i de tre kapitel man skrivit och redigerar och skriver om dessa men saknar överblick vart man egentligen ska det hela.

    Börja skriva scener som känns roliga och strunta i att skriva kronologiskt. Vissa situationer oavsett var i handlingen lär man ha mer färdiga i huvudet och dem kan man skriva.

    Det kan vara bra att släppa projektet och bara låta det marinera i tanken. Låta det ta andra vägar i tanken än vad man föreställt sig och vara beredd att omförhandla vad det egentligen är för projekt? Är det verkligen en deckare eller är det egentligen en mer psykologisk relationsroman med en gåta i centrum? Är målgruppen verkligen vuxna? Är detta två romaner i en?

    Bli inte besegrad av känslan av stå inför en vägg och inte komma förbi den.  Så funkar den kreativa processen. Det går framåt och sedan tar det tvärstopp. Handlingen känns meningslös eller ännu vanligare; man har plötsligt ingen aning om hur man ska gå vidare eller fortsätta utveckla den. Men ge inte upp. Känslan av ”stopp” handlar om att man tappar flytet inför ett hinder eller ett motstånd och inte inser att det är ett problem som måste lösas, inte en återvändsgränd och inte en STOPskylt. Under en promenad, en natts sömn eller när man står och diskar så jobbar det undermedvetna och plötsligt har man lösningen. Att uppleva att det tar emot att fortsätta är mer symptom på att man inte vet hur, men lösningen finns.

     

  5. Vägen är allt

    av

    Här (om man scrollar ner) får man säga är några riktigt handfasta – minst sagt – råd för dig som vill bli författare, utdelade av ingen mindre än boxaren Rocky Balboa. Jag tycker utgångspunkten är intressant här; att det är du själv som bestämmer hur det ska gå (lite amerikanskt men ändå tänkvärt) även om alla har olika förutsättningar att lyckas. Vissa har en ekonomisk situation som gör att de kan ta ledigt och satsa på skrivandet, anlita lektör, coach eller investera i en bra skrivarutbildning – andra inte. Vissa har en stöttande partner som kan gå in och ta ansvar för resten av livet när man behöver dra sig undan för att skriva. Det här är väldigt olika från individ till individ. Men vissa saker kan du själv styra upp oavsett utgångsläge och de kan väl sammanfattas med att det handlar om att orka resa sig igen efter refuseringar och negativ kritik och att man inte blir bra av en slump. Jag stöter ibland på författare som desperat längtar efter effekten en utgivning kan ha för deras liv, som ett magiskt piller som ska vända allt, men inte ännu inser att det är vägen dit det handlar om, inte vad ett förlagskontrakt ska göra för dig. Att det inte finns genvägar förbi träning och allt bättre teknik, och hur mycket hårt arbete som krävs. Det är en läroprocess och det positiva är att man kan alltid bli bättre och negativa kommentarer och refuseringar kommer inte av en slump utan för att man inte är där riktigt – än.