Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Två systrar i tornet

    av

     

    boleyngirl4L_468x306Håller på att avsluta den läsvärda “Mad World”, biografin om Evelyn Waugh “and the secrets of Brideshead”, om den engelske författarens EW:s vänskap med adelsfamiljen Lygon som blev hans inspiration till “En förlorad värld” (“Brideshead revisited”). En bra biografi lyckas verkligen levandegöra till och med en sedan länge död och kanske till viss del bortglömd  person som E.W men också en familj och en förgången tidsera på ett intimt, nyanserat sätt. Först nu fattar jag att Mad World syftar på Madresfield, slottet där E.W hängde som ung och som senare blev Brideshead i boken. Under andra världskriget blev engelska slott och herresäten ofta upplåtna till armén eller tilläts förfalla men Madresfield behölls in tip top shape under hela kriget, trots enorma omkostnader för underhåll. Det  fanns dock ett skäl till detta; om situationen i London blev riktigt illa, eller om England invaderades av Hitler skulle slottet bli bostad (eller gömställe) åt vad som fick fick kodnamnet “two sisters from the tower” – nämligen Elizabeth, tronföljaren, och hennes lillasyster Margaret. (Inte dom på bilden dock.)

  2. Halloweenläsning

    av

    halloween-tree

    Dessa lästips inför en mörk men stämningsfull tid på året snodde jag från Laura Miller, som rekommenderar speciell läsning för Halloween. (Laura Miller har precis utkommit med en bok om Narniaserien; “The Magician´s book; a sceptics adventures in Narnia”)” Precis som James Hynes som vägleder oss in i den hemlighetsfulla skogen av skräcknoveller så uppskattar jag dimensionen av det mörka och melankoliska. Jag blir iallafall sugen på att till exempel avsluta höstdagarna med att läsa “Evening Primrose,” om ”the secret society of people who live in a department store and who only come out at night” eller varför inte Ray Bradbury ”The october country” eller ”The Halloween tree”…

  3. Kusligheter

    av

    hill house

    Det är svårt att skriva spännande, och det är svårt att skriva otäckt – det är med andra ord svårt att skriva så att man framkallar känslor och det är väl lite vad underhållningslitteratur och genrelitteratur handlar om för mig. Kanske obehagsbiten handlar om det av Freud myntade begreppet Das Unheimliche – det främmande eller ”the uncanny” som det heter på engelska. Det är inte fråga så mycket om drastiska effekter, utan om en smygande, nästan gradvis förskjutning av det vi uppfattar som tryggt och välbekant. Det som inte är ”heimlich” – som vi känner igen oss i, känner oss hemma med, blir Det kusliga. Någon svarar inte i telefon som hon alltid brukar, dörren står på glänt trots att jag låste den… en liten, oroande förskjutning av verkligheten sker som får oss att tappa fotfästet.

  4. Take that, Mr Rochester

    av

    wuthering-heights

    Mills & Boone har upprättat en lista över mest romantiske hjälten och Mr Rochester (“Jane Eyre”) vann! (Heathcliff i “Svindlande höjder var förstås också där uppe på listan.) Trots att han är “prone to locking inconvenient ex-wives in his attic and fibbing about their existence”. (Trots att han har en tendens att låsa in störande exfruar på vinden och sedan försöka låtsas som ingenting.) Det är rätt intressant läsning om man vill göra en snabb-analys av hjältemässiga karaktärsdrag som verkar gå hem genom tiderna – inga insmickrande typer direkt men läs den roliga listan själva här.

    Jag vet hursomhelst att en ny svensk roman/romancehjälte i historisk miljö kommer att äntra scenen/bokmarknaden nästa år – från Norge, dessutom. Och han kommer att nästan utklassa Edward Rochester, och ta Sveriges och kanske resten av världens kvinnor (och säkert flera män också) med storm…

  5. Emma overload

    av

     

    colonialfamilyDe engelska tvtittarna – i synnerhet de manliga – verkar bli mer och mer trötta på alla filmatiseringar av romantiska klassiker som “Emma” och historiska romaner  överhuvudtaget.  Av vad jag förstått så görs tvbearbetningar till exempel av Jane Austen numera lite på löpande band, med fokus på de kändaste titlarna men de ängsliga tvcheferna väljer bort de dystrare och mer komplexa verken. Kanske därför kritikern i the Guardian önskar  sig “a bonnfire of the bonnets” ganska snart (ett bål av bahytter) och A. A Gill är förbannad för att Emma är en pappersdocka, och för att ingen annan karaktär i serien vågar hugga benen av henne och beat her brains out with the bloody stump… Det var ett tag sedan med andra ord som motorvägarna korkades igen för att ALLA skulle hem i tid att se “Pride and prejudice”. Jag tror det är “Emma in leggingssyndromet” som spökar.

  6. Hjältinnans tio budord…

    av

    BecomingJaneHathawayreading

    Fick ett tips om den här roliga sidan skapad av smarta tjejer som läser romance. Flera av råden till exempel angående hur en romancehjältinna bör bete sig och uppföra sig stämmer även inom svensk veckotidningsfiction där den kvinnliga huvudpersonen oftast är väldigt helylle. “Du ska ha ett omvårdande drag varmare än sydkinsesiska sjön”. “Du ska inte vara medveten om din egen skönhet”. “Om du förekommer i en historisk roman, ska du ha en lojal, pålitlig tjänare /tjänarinna…” Ett intressant budord var att hjältinnan aldrig får vinna över hjälten, men moraliska segrar är okej.

  7. Miljö är handling

    av

    imageresizer (8)

    Karaktär är handling säger man ju. (Kanske i synnerhet om man är manusförfattare.) Men det är tydligt även hur miljöerna inspirerar till historier och påverkar handlingen. Jag tänker nu senast  på “Bergets döttrar”, av Anna Jörgensdotter, om Sandviken och dess bygdehistoria. Andra författare förlägger i princip alla sina historier till samma trakt, Stephen King är en av dem med sitt Maine. En, kanske nyttig, realitet med att skriva veckotidningsfiction är att man måste väva in miljöerna i pågående handling för att inte bryta framåtrörelsen. Man kan inte riktigt ge sig hän åt dem för deras egen skull på samma sätt som i en roman. Men att läsa en bok med väl genomförda miljöskildringar förstärker känslan av att stiga in i en annan värld och ju mer detaljerade miljöskildringar desto fastare “väggar” i detta imaginära rum. Det måste hursomhelst vara en gåva för en som författare om man har en plats som man känner sig inspirerad av, som föder berättelser och hör i hop med en själv rent kreativt, varesig det är Cornwall, Bergslagen, Fjällbacka eller New England.

  8. Barbara, Barbara och OMG… mer Barbara

    av

     

    OldRectoryJag vet inte riktigt vad man ska kalla Barbara Erskines genre för, men det skrivs otroligt få sådana här böcker i Sverige, vad jag vet. Det hela handlar om en sorts historisk romantic suspense, med en övernaturlig twist. Historisk spökromantik. Ibland dominerar det historiska temat och Erskine förflyttar handlingen nästan helt till 1100talet Skottland, men de jag gillar bäst förenar suspense och spökerier i någon sorts Essexgothic. (Essex är ett county i sydöstra England dit jäktade Londonbor flyttar för att leva rustikt lantliv.) Erskines typiska intrig involverar jäktade storstadspar som tror att de ska undkomma karriärstressen genom att flytta ut på landet i gamla prästgårdar bara för att förföljas av mystiska apparitioner och ondskefulla energier som gör deras liv till ett helvete. Ekon från det förflutna, sagor och legender, yonder and yore, tränger sig på i moderniteten och husrenoveringen. Ett typiskt tema är hur huvudpersonen måset färdas tillbaka i det förflutna eller lösa något som spökena försöker förmedla – ibland kopplat till hennes egen personliga historia. Upplösningen innebär att länken mellan nutid och förflutet får en förklaring, blir logisk. Man kan tycka vad man vill om hur Erskine bränner av en halsbrytande handling och svingar sig mellan genrerna – hon utnyttjar fantasins och berättandets kraft på ett väldigt underhållande sätt.