Apropå just “Alice i underlandet” så minns jag den diskussion om förekom i något sammanhang, där någon påpekade hur antagonisten eller “den onda” gestalten i många äldre sagoböcker är en kvinna, en häxa, en styvmor, en isdrottning, en Hjärter Dam…. Och hur det skulle tyda på misogyni, kvinnofientlighet och en hel massa andra saker från de manliga författarnas sida. (Säkert sant, till viss del.) Men någon hävdade att den egentliga kampen, motsatsförhållandet, inte står mellan denna vuxna, hänsynslösa kvinna och en man. Utan den står mellan kvinnan (den onda) och en liten flicka. Flickan står för mod, naivitet, godhet och styrka i sin kamp mot den äldre härsklystna drottning/dominatrixgestalten. Tänk Lucy i ”Häxan och Lejonet” och hur hon utmanar Vita häxan. Snövit och hennes styvmor. Dorothy och Häxan från öst. Alice och Hjärter Dam som ska hugga huvudet av alla hon ser. Det finns säkert flera exempel. Är detta en sorts bild av de hotfulla förvanskningar och förändringar som den lilla, pre-pubertala flickan genomgår i sin utveckling mot farlig, könsmogen kvinna i den manlige författarens ögon?? Svara mig på det C. S Lewis.
-
-
Alltid Alice
”Alice i underlandet” har förföljt mig genom åren – förutom att jag ofta känner mig som hon, och vem gör inte det i denna märkliga värld? När vi satt och pratade om Alice för ett tag sedan några stycken så gick jag in till min bokhylla och konstaterade att jag har sju olika exemplar av Alice! Hursomhelst, om man har mycket tid på sig kan man läsa A S Byatts långa, lärda och läsvärda men inte helt lättillgängliga artikel om boken här och även här – lite luftigare – i Lotta Olssons artikel i DN.
-
Följetongarnas fader
Lång artikel om Alexandre Dumas och dennes eventuelle spökskrivare Auguste Macquet med anledning av en ny film, ”L´Autre Dumas” (”Den andre Dumas”). Dumas som pouplär underhållningsförfattare var väl lite som en egen industri som regelbundet producerade nya avsnitt till sina långa följetongar – han hade anställda, assistenter och sekreterare som gjorde research, skrev rent och kokade kaffe… Man kan ju tänka sig hur folk suktade efter nästa avsnitt, utan andra förströelser som tv, internet eller ens radio. Och vilken underhållning sedan! ”Greven av Monte Cristo” är och förblir en av världens bästa böcker. Handlingstrådar som dyker upp igen efter trehundra sidor och trettio år för att få en avgörande, snillrik betydelse. Skendöda. Barnamord. Otrohet. Gravkammare. Kärlek. Pirater. Abbéer. Enligt filmen var Marquée ännu mer än så, han skrev enligt den stora delar av både “Greven av Monte Cristo” och “De tre musketörerna” och var således Alexandre Dumas egen spökskrivare. Kanske.
-
Lär och skriv II
Nu är länkarna till skrivkurserna på Falkens författarskola som jag tipsade om uppdaterade. Fy stackars alla som försökte klicka på dem för att anmäla sig och inte kom någonstans.
-
Lär och skriv
Nu när vårterminen rullat igång vill jag slå ett slag för alla skrivkurser som ges på Falkens författarskola i Göteborg i vår. Jag tycker faktiskt själv, trots att jag är lärare där och alltså partisk, att utbudet av distanskurser är ovanligt brett och roligt – allt från journalistik till dramatik, poesi och så förstås min egen ”Att skriva följetongar för veckopressen” som blivit riktigt populär! Kanske för att man lär sig dels att skriva för en specifik marknad som faktiskt efterfrågar material (säg det förlag som gör det…), dels för att man lär sig ett hantverk som man förstås har nytta av i allt man väljer att skriva. Sedan har vi ju kursen ”Skriv om ditt liv” som nu ges som helgkurs i mars; ett spännande och utvecklande sätt att närma sig berättelsen om sig själv och sitt eget livs historia. Anmälan görs bäst här. Eller kontakta mig för mer info!
-
Litterära sällskap
…. som jag gått med i. Bara ett än så länge. Som gammal trogen läsare av Lottaböckerna har jag hittat sällskapet för Ester-Ringnér Lundgren som var kvinnan bakom pseudonymen Merri Vik. Dels för att Lottaböckerna gav mig så mycket när jag läste dem som yngre, sedan när jag läst om dem igen slogs jag av hur friskt, humoristiskt och väl skrivna de är. Och så hittade jag sällskapets hemsida och de verkade hitta på så mysiga saker tillsammans. Andra författarsällskap jag önskat bli medlem i, om de funnits:
– Anna-Lisa Wärnlöfsällskapet (skrev under pseudonymen Claque). Denna bortglömda kåsörs fyra böcker om Pella handlade om samma sak som många andra flickböcker; en tonårstjejs liv i en liten småstad på femtiotalet, med skolgång, förälskelser och kompisar. Men Pellaböckerna är mer än så, de är djupt personliga och egensinniga med ett originellt, vässat språk. Claque skrev även om den sturska Fredrike i ”Pojken en trappa upp” och ”Fredrikes barn”.
– Maria Gripesällskapet; att det inte finns ett sådant gör mig ledsen. Eller gör det det? Vi hade haft träffar i någon stor sekelskiftesvåning i Uppsala och diskutera de metafysiska och paranormala implikationerna i några av hennes böcker i skenet från en flammande brasa i kaminen…
Till att börja med…