Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Att skapa en stark berättelse

    av

    story

    Många upplever att det svåraste med att skriva en roman är just att hitta en stark engagerande story.  Många som läser romaner upptäcker att de är händelslösa, statiska och saknar en bärande berättelse. Och att lära sig utveckla handling och intrig är som manusgurun Robert McKee uttrycker det ”ett hantverk, en konstform, och en teknik”. Som lektör märker jag att min utbildning i manusförfattande för film och teve är är ovärderlig när det gäller att analysera struktur och handling i inkommande manus. Att kika på olika handböcker i filmmanusförfattande kan därför vara en bra idé för dig som romanförfattare, och varför inte börja med Robert McKees ”Story; Style, structure, substance and the principles of screenwriting. ”

  2. Pernilla+Douglas=SANT!

    av

    Eftersom jag tycks ha runnit ut från saker att blogga om sistone, så kan jag passa på att reblogga lite om Pernilla Alm och hennes (redan uppskattade och omtalade) debut Alltid du (Printz Publishing 2012). Dessutom har det kommit in lite kommentarer till ett tidigare inlägg om den boken. Jag vet att Pernilla haft den goda smaken att inspireras av författaren Douglas Kennedy, och det finns väl få som jag som lektör, skrivlärare, författarcoach et c, skulle kunna tänka mig att rekommendera mer som inspiration än just Douglas Kennedy om man skriver underhållningsromaner (eller ”feel bad” som någon kallade Alltid du)… Få kan som han skriva med psykologisk insikt, språklig kvalitet och framför allt nerv, en röd tråd som man klänger sig fast vid från början och som man inte kan släppa taget om, något som också var så tydligt när jag läste Alltid du. Vi snackar narrative, en tydlig berättelse, och en stenhård framåtrörelse, ofta framkallad genom att pilea (ursäkta alla anglicismer) upp hinder och motstånd i huvudpersonens väg. Ibland lyckas han vända allt på en femöring i sista stund och skapa ett gott slut, ibland inte. Man ser kort sagt fram mot nästa bok – jag tror Pernilla kommer att framkalla samma dreglande förväntan hos sina läsare. Men strunta i The moment, läs The Woman in the fifth, State of the union eller Leaving the world istället, eller de svenska översättningarna. Eller senaste, Temptation.

  3. Fler confessions

    av

    Barbara berättar ju också att hon vad gäller skrivandet lärt sig att ”jump time, how to twist things and that you need narrative hooks to keep people going.” Med andra ord med erfarenheten slipas skrivarverkstygen och man lär sig hur man kan smidigast kan röra sig framåt i handlingen (fixa övergångarna skulle jag kalla det för) och därmed undvika s k transportsträckor (som jag ser det eftersom det är ett ganska vanligt problem; ”han öppnade dörren och klev in i hallen. Där tog han av sig skorna och hängde upp jackan. Sedan gick han i köket…zzzzzzzzzzzzz….) How to twist things – att få saker att se ut som något annat än vad de är, måhända, och använda narrative hooks – föra in händelser som är intressanta men som inte förklaras eller som är oavslutade för att skapa nyfikenhet och få folk att läsa vidare, lite som cliffhangers i den löpande handlingen.

  4. Lär och skriv II

    av

    Snart är det höst och varför inte fira den genom att gå en av Falkens Författarskolas alla roliga, intressanta skrivarkurser? (Jag ser att kvinnan på bilden ser väldigt sur ut men hon är nog koncentrerad.) De flesta av dem på distans vilket beyder att man kan börja när man vill, och sedan gå kursen i sin egen takt via nätet. Läs mer här, där kan du också ladda ner höstens program som PDFfil.

  5. Det (inte så) mystiska med deckare

    av

    Deckarförfattaren P.D James beskriver lockelsen i att skriva och läsa deckare… Hon började skriva för att hon ville bli författare och såg deckaren som ett lättare sätt att bli publicerad (än att skriva vanliga romaner) och därmed få en inkomst. Men hon använder denna klassiska genres typiska ingredienser och berättarmall för att undersöka lite större saker, som den mänskliga naturen, moraliska frågeställningar och lite annat. Själv har jag alltid trott att explosionen av svenskt deckarförfattande sedan slutet av nittiotalet berodde på ungefär samma sak. Man kunde hänga upp sitt skrivande på något – en mall, en stark berättelse, narrative, en form, och sedan återvinna och variera den i oändlighet. Det där som genreskrivande innebär. Genreförfattande har alltid dittills varit lite sett över axeln i Sverige, men nu insåg man att det var kommersiellt gångbart, man blev läst. Att skriva böcker kändes inte så pretantiöst och mystiskt längre.

  6. En bild berättar så mycket

    av

    wedding

    Jag gillar ju tidningsillustrationer och en av de mer berömda illustratörerna är Norman Rockwell, amerikansk konstnär som avbildade scener ur amerikanskt småstads- och vardagsliv för tidningen Saturday Evening Post.  (Jag har valt en lite mer romanceinfluerad bild just här.) När jag läste om honom i senaste Vanity Fair så slog det mig också att Rockwells bilder är en sorts tecknad amerikansk motsvarighet till svenska veckotidningnoveller. (Författaren till artikeln kallar också Rockwell för en amerikansk storyteller.) Varje bild enkel, tydlig, och i sig en berättelse – en tablå ur vardagslivet – ofta lite sentimentalt, jordnära, småputtrigt (iallafall bilderna från 50talet) och en aning tillrättalagt. Det finns en en stillsam vardagsdramatik men tillvarons mörkare, brutalare sidor har bortretuscherats. Det är också ett berättande präglat av respekt och inkännande för karaktärerna och deras småstadsvärld, långt bort från glamour, storpolitik, pengar… (Och med en tydlig handling.) Tycker flera av bilderna i sig är en liten novell. Vill man läsa mer om Norman Rockwell kan man gå hit.

  7. What´s the story?

    av

    Jag gillar ju historier med ”a strong narrative” –  en stark berättelse. Jag tror det har att göra med min filmskolning, som kommit till god användning i veckotidningsromanerna. Den tydliga röda tråden som naglar fast läsaren. Ändå var det jag missade insåg jag i efterhand, i bidraget jag skickade till Hemmets Journals tävling i att skriva veckotidningsföljetong. Det vinnande bidraget verkade ha det, det magiska drivet. Själv fastnade jag i miljöbeskrivningar… hela skrivprocessen blev en ursäkt för att mentalt befinna sig på Österlen. Men om jag komprimerat handlingen i tio avsnitt hade den blivit ganska tunn. Inte tillräckligt många eller intressanta vändpunkter. Med andra ord, det saknades en bärande, stark, utmejslad handling. Det saknades a strong narrative. Folk som sitter och dricker kaffe /alternativt flädervin i övervuxna trädgårdar och pratar om sina problem räcker inte… Det är på sin höjd mysigt, speciellt för författaren, som drömmer sig bort… Men att skriva mest för att försöka förflytta sig bort från vardagen och verkligheten är nog ingen bra idé. Iallafall inte om man glömmer målet och syftet för texten (underhållning, bladvändning, att få läsaren att köpa tidningen).