Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Mer sagor

    av

    Det är på något konstigt sätt uppfriskande att läsa sagor då och då. Kanske för att de ofta är så otroligt kortfattat och ekonomiskt skrivna, trots alla vansinnigheter och grymheter som händer. Befriande osentimentala. Och en gång berättades de för alla, båda vuxna och barn – inte bara för barn som nu. Det är överhuvudtaget uppfriskande att ibland läsa väldigt gamla texter, och fascineras av att man får närkontakt med fantasin och medvetandet hos någon som levde för flera hundra år sedan. Illustratören till sagan ovan, Rapunzel, har jag haft ett gott öga till länge, Katalin Szegedi heter hon.

  2. Vem behöver dra på skrivarretreat…

    av

    … när man ändå bor såhär? Inte Thomas Hardy iallafall för han bodde i detta underbara hus och kunde skriva böcker som Borgmästaren i Casterbridge och Tess of the d´ubervilles utan att behöva söka inspiration från något annat håll än de vackra lantliga omgivningarna och husets lätt gotiska atmosfär. (Fast när man läser artikeln så framgår det att det inte är ett speciellt mysigt ställe. ) Äldre tiders författare eftersom de oftast tillhörde en klass som redan från början var bemedlad och inte behövde arbeta på fältet eller i fabriken, hade förstås denna fördel; de befann sig redan på herrgården, i prästgården eller på det där lantligt belägna country houset i natursköna omgivningar och behövde inte bekymra sig om att bädda sängen eller laga maten. Och fick man skrivkramp och hette Charlotte Brontë var det ju bara att öppna dörren och springa ut på den ödsliga, romantiska, vindblåsta heden… och hur många författare kan göra det idag?

  3. Le bodice ripper!!!

    av

    Det finns brittiska kostymdramer, amerikanska naturligtvis (kan just nu bara komma att tänka på “Johan Adams” och “Nord och Syd”), och svenska – även om svenskt 16- och 1800tal alltid verkar väldigt vadmalsgrått, loppbitet och kargt på teve och film. Men så var det nog ingen lätt tillvaro här uppe i Norden eller “Vargarnas land” som drottning Desirée kallade Sverige när hon var tvungen att flytta hit med Jean-Baptiste Bernadotte. Och så finns det franska kostymdramer som detta, Bernard Taverniers “delikata” Prinsessan av Montpensier som man helt enkelt måste se. Känner jag, efter att till och med hårdföra manliga amerikanska kritiker blivit alldeles till sig.

  4. Kompisar från förr

    av

    Till en genre hör som sagt att teman och karaktärer och konflikter återkommer. För några år sedan skrev jag och en god vän början på en sorts ungdomssiencefictionskräckserie. Långt senare insåg jag hur de fem huvudkaraktärerna vi totat ihop exakt motsvarade kvarsittargänget i The Breakfast club från 1985… Där fanns den självutnämnde ledare, the jock, som döljer att svårläkt trauma (Emilio Estevez i filmen), den besserwissriga professorstypen eller mesen (Antony Michael Hall) och rebellen från samhällets baksidan (Judd Nelson) som blir kär i Prinsessan (Molly Ringwald). Alla var där! Fastän ingen av oss ens hade tänkt tanken på någon gammal John hughesfilm när vi skrev. I vårt synopsis hette f ö Prinsessan Lotta. Sedan råkade jag titta på en ganska hemsk tecknad film på Cartoon network med en till mig närstående fyraåring. Där var de igen! Den spinkige men klipske gossen, Prinsessan (som i sammanhanget hette “Raven”) och inte att förglömma den mystiska, utstötta och tystlåtna Gothtjejen som i den tecknade filmen var svept i en svart cape med massor med hår för ansiktet, precis som Ally Sheedy i the Breakfast club. (Självklart spelade hon en stor roll – som någon sorts datageni – även i vårt sci fiprojekt fast jag har glömt vad hon hette.) Man är kanske inte så originell som man tror, med andra ord.

  5. Deckaren – alla berättelsers urmoder

    av

    Att inleda med att skapa ett mysterium och förhala svaret eller lösningen fram till det obönhörliga slutet är det mest effektiva sättet att berätta en historia. Det tycker till och med engelske teaterregissören Peter Brooke, som kallar deckarens form för “the narrative of narratives” och påpekar att långt innan själva deckaren uppstod existerade denna supereffektiva struktur för att berätta på ett spännande sätt. Lägg till att deckaren till sin natur är realistisk (snarare än med inslag av övernaturligheter eller fantasy) och därmed väldigt lämpad för att samtidigt berätta något om mänsklig psykologi eller om samhället.  Om detta hörde jag ett väldigt intressant Vetenskapens värld som intervjuade två litteraturvetare som kommit ut med en bok om Kriminallitteratur. Kanske eller rättare sagt säkert därför ”alla” vill skriva i denna genre. Men vill inte använda den ultimata formen för att berätta sin historia?

  6. Skräckdans

    av

    Genrelitteratur och -film – som romantiska komedier – bygger i hög grad på stereotyper, alltså återkommande och igenkännliga teman och karaktärstyper. Jag har aldrig tänkt på att även balettfilmen är en egen genre vilket den här genomgången visar. Gemensamt för nästan alla balettfilmer som gjorts är iallafall bitchigheten backstage mellan rivaliserande ballerinor, diaboliska balettmästare som med järndiciplin kräver det omöjliga och det avslutande självmordet när ballerinan inser att livet och baletten inte är “kompatibla”. I en film (The three loves från 1953) är den sköra, sjukliga dansösen förbjuden att göra en enda piruett till för att inte riskera döden men hon kan förstås inte leva utan att dansa, vilket får tragiska följder… Kanske det är därför Black swan resonerar så starkt – det är ju både en klassisk balettfilm som uppfyller genrens alla teman, och en skräckfilm, som också den följer vissa regler – så vi har på sätt och vis sett alltihopa förut.

  7. Bok på film

    av

    Det måste vara med en blandning av skräck och förtjusning som en författare ser sin egen baby, sin bok, bli omarbetad till film eller tvserie. Det vanliga är ju man tycker att boken var bättre – kanske för att den inte borde ha blivit utsatt för adaption till ett annat medium överhuvudtaget, eller för att för många bihandlingar och nyanser har försvunnit på vägen. Eller för att boken faktiskt inte hade en egen tillräckligt stark bärande handling eller konflikt. Och det finns filmer som gör slarvsylta av boken, som  – om ni frågar mig – Narniafilmerna. Men det finns faktiskt fall där boken överträffas av filmen – som “The Ice storm” av Rick Moody, en ganska anonym bok men en fantastisk film. Eller för den delen “Brideshead revisited” som blev en överdådig tvserie på 13 avsnitt av en ganska slank liten melankolisk roman. En mycket uttömmande artikel om ämnet bok blir film kan man läsa här.