Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Håll ihop

    av

    träd

    Det finns många tänkvärdheter i Robert McKees “Story”. En sak jag ibland stöter på som lektör är frågan om hur bihandlingar samspelar med huvudintrigen eller rättare sagt ibland inte gör det. Även om ett romanbygge inte måste vara så tajt konstruerat som ett filmmanus uppstår samma problem när en handlingstråd svävar för sig själv utan att påverka eller växelverka med resten av intrigen. Undermedvetet letar läsaren efter mening med att något finns där – hur påverkar det resten, på vilket sätt kommer det att visa sig vara viktigt? Som Robert säger; “If a subplot doesn´t thematically contradict or resonate with the// mainplot// or complicate the action of the mainplot, if it merely runs alonside, it will split the story down the middle and destroy it´s effect.” Med andra ord, alla delar i ett romanbygge är delar av en och samma helhet, av samma organism. Är det inte så skapas bara splittring. Har man en bihandling som beter sig som McKee beskriver är det kanske läge att man inser att man sitter och skriver på två olika böcker och med fördel kan lyfta ur en hel intrig och kanske göra det till en egen bok.

  2. Mot vackrare bokhyllor

    av

    vackra böcker

    Som någon förutspådde lär den fysiska romanen i framtiden samexistera med e-boken, istället för att helt konkurreras ut. Och kanske blir vi mer medvetna om betydelsen av den fysiska upplevelsen av en riktig bok. Det verkar iallafall The Folio Society fattat även om de faktiskt gett ut böcker sedan 1947… Här läggs extra omsorg vid just formgivningen, papperskvaliteten, bindningen och illustrationer och inte minst omslag. Att botanisera på deras sida är lite som att gå i ett konstgalleri. Man skulle enkelt kunna se en framtid där mindre visuellt roliga böckerna laddas ner i ebokläsaren medan man har en skrythylla laddad med estetiskt tilltalande exemplar, för ärligt talat hur roligt är det med de där raderna av svarta bjärta Stieg Larssonbokryggar i vardagsrummet? Även Steven King slår ett slag för den fysiska boken, och därmed också bokhandlarna, genom att låta sin senaste Joyland bara ges ut som pappersbok.

  3. Så mycket bättre

    av

    romeo

    Romankaraktärer kan i vissa fall kännas som att de finns på riktigt, eller så önskar man att de gör det. Visst kan man bli kär i en påhittad person i en bok. En av tio kvinnor erkänner att de är betydligt mer attraherade av en fiktiv karaktär än av sin egen partner och att de kan bli djupt attraherade av uppdiktade hjältar som James Bond, Romeo (Romeo och Julia) eller Don Juan. Men när det gäller vilka romankaraktärer man skulle vilja gifta sig med är det lite mer variation både bland kvinnor och män; här dröms det om Legolas från Sagan om ringen eller Hamlet trots att ett förhållandet med Hamlet förmodligen inneburit att man “mest satt och surade framför tv:n”. En manlig läsare fantiserar vilt om ha ett one night stand med Jane Bennett ur Stolthet och fördom, ha en flirt med Jane Eyre eller Anne på Grönkulla och sedan ingå äktenskap med Anna Karenina… Även om man undrar om det är romanhjältinnorna eller tv- och filmversionernas undersköna rollinnehavare han blivit kär i.

  4. Stylea din huvudperson

    av

    sherlock cover

    I denna bildmässigt hypermedvetna värld kan det vara bra att skapa visuellt tydliga och därmed minnesvärda huvudkaraktärer. Det kan man läsa om här. Framför allt en huvudperson som snabbt går att känna igen och vars utseende kan ikoniseras och översättas till bildspråk; en tecknad serie eller en filmkaraktär. En huvudperson får gärna förses med klara kännetecken vad gäller utseende och kläder; tänk Philip Marlows trenchcoat, Robert Langdons eller miss Marples tweedkavajer och Harry Potters runda glasögon och vad den yttre looken signalerar. Det här var även Lee Child medveten om när han tänkte ut böckerna om Jack Reacher – inspirerad av just James Bond när det gällde noggrannhet om detaljer och fysiska attribut och klädstil. Detta innebar till exempel att Reacher har ett visst behov av att kunna köpa x antal sprillans nya kalsonger varje vecka eftersom han är utan varken bostad eller tvättmaskin eller garderob eller ens en väska! Behovet och införskaffandet av billiga, funktionella kläder är en detalj som regelbundet skrivs in lite här och var i den annars actiondrivna handlingen och som skänker trovärdighet åt Reachers hand-ur-muntillvaro ständigt på rörelse.

  5. Dan och Dante

    av

    inferno-dan-brown

    Nu börjar de första recensionerna av Dan Browns Inferno droppa in. Det verkar inte som att handlingen syftar till att lirka upp någon gammal hemlighet förborgad just i Dantes Den gudomliga komedin på samma sätt som The lost symbol eller DaVincikoden gjorde med sitt källmaterial utan är ett mer rakt på sak lite “James Bond-aktigt” mysterium. Vilket kanske är bra med tanke på de nästan ohanterligt stora mängder just fakta och bakgrund som Brown försökte baka in i The lost symbol utan att samtidigt tappa greppet om handlingen. Språkligt kan dock alla läsare av iallafall den engelska utgåvan glädja sig åt att Brown bara blivit bättre som författare och stilist. “Förut var det för jävla katastrofalt, nu är det bara dåligt…” Ska bli kul läsning hursomhelst.

  6. Vad som än krävs

    av

    victor hugo

    Att livet som konstnär har sitt pris visste nog de flesta. Men få kanske är medvetna om de extremiteter som många av världens mest berömda författare (iallafall de manliga) är beredda att gå till för att få arbetet gjort. Att Dan Brown skriver med militärliknande precision är allmänt känt; han använder ett antikt timglas och när det är dags att vända på det för att markera en timmes skrivtid är det också dags att ägna sig åt några minuters intensiv träning i form av armhävningar på golvet. (För att få igång blodcirculationen). Men hur många kände till att Victor Hugos (bilden) knep för att sätta igång med skrivandet innebar att han klädde av sig och lät en tjänare ta kläderna och utan kläder fanns det helt enkelt inget annat att göra än att snällt sätta sig vid skrivbordet med bläckpennan i högsta hugg… Det mest effektiva sättet att komma igång hade dock kanske Henrik Ibsen, som helt enkelt nålade fast en bild på sin mest hatade konkurrent August Strindberg ovanför skrivbordet och sedan räckte det med en blick på fotot för att han skulle skriva skiten ur manuset han för ögonblicket kämpade med.

  7. Tjejigt värre

    av

    bell jar montage

    Om man inte redan läst diverse irriterade kommentarer om fenomenet har man säkert lagt märke till det själv framför hyllorna på Pocketshop. Alltså hur bokmarknaden “gettofierar” kvinnliga läsare och författare  med hjälp av förföriska, kommersiella, alltför sötsliskiga eller sexiga omslag. Det spelar ingen roll egentligen vad boken i sig handlar om eller om det inte finns minsta tendens till varesig det ena eller andra mellan pärmarna – det SKA finnas iallafall ett par rödmålade läppar eller ett par stilettklackar någonstans på framsidan för att kvinnliga läsare ska förmås bli intresserade och vilja köpa och läsa (och manliga läsare bortskrämda). Här finns ett roligt galleri där böcker skrivna av män får ett typiskt kvinnligt omslag, långt från originalomslagens svärta och nyansering. Första gången jag tänkte på den här tendensen var när jag såg den engelska pocketversionen av Sofie Oksanens Utrensning (eller Purge). Ovan kan man jämföra den senaste och lite mer cocktailsensuella versionen av psykos- och feministklassikern The Bell jar med min egen mer grafiskt hårdkokta utgåva från 1971

  8. Musikens makt

    av

    music

    Författare vittnar ofta om betydelsen av att lyssna på musik under skrivandet. Musiken skapar fokus (i synnerhet om det inte finns några distraherande sångtexter) genom att stänga ute omvärlden och blir en inspirationskälla. Vissa upprättar till och med ett helt soundtrack till sin bok. Och – enligt denna deckarförfattare – är just deckarförfattare extra musikintresserade och deckare innehållet flest musikaliska referenser. Någon behöver lyssna på plågsamt soliga och optimistiska Beach boyslåtar för att kunna ge sig hän i de mer våldsamma detaljerna under skildringen av ett mord.  Jag kan förstå polariseringen, som kylan under glättigheten i en massproducerad dansbandslåt. Men mest av allt används musik för att försätta en i stämning och suggerera, helst på ett sätt som läcker in i texten och skapar atmosfär. Lite otippat anses country vara den perfekta musiken när man skriver deckare.  I countrylåtarna är “handlingen mörk och dyster, men historierna berättade på ett melodiöst och underhållande sätt.”

  9. Nyckeln till handlingen

    av

    on filmmaking

    Har man problem med att utveckla handlingen – trots en helt fantastisk riktigt bra idé – så är det bästa man kan göra att lägga intrigutvecklingen åt sidan och istället fokusera på karaktärerna. Vilka är de, varför beter de sig som de gör, vad vill de? Varför vill de väldigt gärna göra vissa saker och väldigt lite andra? Vad driver dem? I synnerhet gäller detta antagonisten. Oftast är dennes illasinnade planer som sätter igång händelseförloppen, huvudpersonen har en mer reaktiv roll. Skriv en monolog ur din antagonists perspektiv för att utforska hens karaktär, vilja, motiv och önskningar.  Detta rekommenderar jag och även ärrade manusförfattaren och regissören Alexander Mackendrick i On Filmmaking för alla som sitter med en handling som fastnat och ett manus med utebliven konfliktupptrappning. Som många skrivarhandböcker i manus och filmförfattande finns i denna bok massor med användbarheten även för romanförfattare.