Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Kvalitetssäkra din story

    av

    Att vad som helst kan hända i en berättelse behöver inte vara bra, eftersom läsarens känsla för vad som är rimligt och troligt sätts ur spel och det kan faktiskt vara den snabbaste vägen till att läsaren lägger ifrån sig boken. Handlingen måste utvecklas enligt någon sorts psykologisk förklaringsmodell och mycket här handlar om att klart och tydligt formulera den inledande konflikten. En handling utgår ju från tanken på en huvudperson som inte är komplett. Något har gått i krasch, något fattas, något stör harmonin på inre eller yttre plan eller både ock – och handlingen gör att huvudpersonen kommer till rätta med det. Jag tror det är svårare att formulera problemet eller konflikten just när den utspelar sig på ett inre känslomässigt plan. Det vanligast förekommande misstaget jag ser är att man som författare inte helt grävt i detta tillräckligt mycket, det är inte tillräckligt skärpt och då blir inte karaktärernas handlade helt förankrat. Om man inte förankrar det väl hos läsaren i början så blir resten av den dramaturgiska bågen ofta vacklande, lite oskarp och som läsare svävar man i ovisshet om vad detta egentligen handlar om. Och vilket huvudpersonens dilemma eller problem är.  Även om man skriver en feelgood eller en lättsam chicklitt så bör denna dramaturgiska båge sitta där och kännas klar och tydlig. Gör varje steg förståeligt och trovärdigt och tänk på att karaktärernas motiv och drivkrafter bör vara tydliga i varje scen.

  2. Den mänskliga karaktärens mystik

    av

    Jag brukar ju förfäkta att karaktärerna är grunden till allt när man skriver en roman. Jag undrar om deckargenren handlar lika mycket om den där typiska strukturen (skapa en gåta och låt läsaren vänta på svaret) som om författarens förmåga att undersöka och utforska just den mänskliga karaktären. Med betoning på utforska. För att bli en bra deckarförfattare skulle jag tro att det är en nyfikenhet på och ett intresse för det mänskliga psyket som krävs och om jag ska låta lite sexistisk; det är därför kvinnor har dominerat genren. Och om en klåfingrig lust att analysera detta psyke. Visst är det viktigt att strukturen håller, den där vi sakta men säkert lotsas mot lösningen. Men denna är faktiskt inte så intressant om inte författaren under handlingen just utforskat frågan om varför. Varför gör vi människor såhär, vad driver oss att döda eller hota, plåga, skrämma, ja you name it. Det är inte varken gärningen eller lösningen som är det mest fascinerande utan att få följa människor som kanske drivits till det yttersta av olika krafter. Det är detta utforskande vi behöver för att förstå. Man kan som deckarförfattare skriva mycket mer om vardagen, om det stillastående än vad man kanske tror och gör man det bra alltså psykologiskt trovärdigt så blir det spännande. Utforskandet av karaktärernas inre, drivkrafter, hämningar, hemligheter, rädslor, blinda fläckar, lustar och laster. Att man slår större cirklar kring brottet och låter karaktärerna ta plats och ger dem utrymme tills deras djupaste motiv och drivkrafter är blottlagda. De små sprickorna i allt det som är vår verklighet och vardag. Det behöver inte vara så mycket blod och mord egentligen om man kommer åt saker i det grumliga mänskliga psyket.

  3. Den inre antagonisten

    av

    I vad man kanske kan kalla för känslodrivna litterära genrer; feelgood, romance, chicklitt men också rysare är det ofta den inre fienden som är den starkaste. Ett sätt att strukturera handlingen är kring en konflikt som står mellan vad huvudpersonens vill ha och vad han eller hon behöver; ”want” och ”need”. K M Weiland har tagit The greatest showman musikalfilmen om P T Barnum, cirkusdirektören, som exempel på ett väldigt bra sätt. ”Gold, fame and notoriety, nothing satisfies him. //None of it is enough without the support of family, but Barnum is insatiable.”  Det är just detta sista som är handlingens motor. Historien är alltså konstruerad kring tanken på huvudpersonens stenhårda drift att nå ekonomisk framgång men vad han behöver är närheten och tryggheten som en familj ger. Utan den spelar det ingen roll hur rik han är. Och det är just det som han riskerar att förlora  för att han är så driven. Det intressanta med den här strukturen eller ”bågen” för huvudkaraktären är att antagonisten visar sig vara… han själv. Det finns egentligen inte någon tillräckligt allvarlig yttre antagonist här, utan det är hans egen strävan som till slut blir destruktiv. Samtidigt är det inte girigheten i sig som är grejen, han gör det han gör för att säkra sin familjs trygghet så det är egentligen kärleken till familjen som är drivkraften här. Hans mål är  att samla i ladorna och bygga upp ett  finansiellt imperium just för att ge sina barn och sin fru trygghet. Men det gäller att komma underfund med vad han egentligen behöver i livet, speciellt  om familjelyckan går förlorad på kuppen – och det är egentligen detta som handlingen.

  4. Struktur mot stjärnorna

    av

    Som jag brukar säga; en bra, fungerande struktur underlättar för läsaren och får hen att flyta genom handlingen och underlättar för handlingen. Känns det för snårigt och krångligt är det förmodligen för att strukturen inte fungerar än och istället för förtätning så skapas effekten av förvirring. Här kan man felsöka problem och jag är glad över att skribenten inte hakar sig för mycket på att första vändpunkten ska ligga efter exakt trettio sidor. Men som förklaras här så kan handlingen ofta antingen kännas för seg i början. Först en massa beskrivningar, sedan kommer karaktären – handlingen/dramat. Handlandet och dramat går hand i hand och bör dra igång med en gång. ”Klumpig” struktur, okej detta är alltså när det hela inte trappas upp. Det finns ingen riktig konfliktupptrappning utan något spännande sker men oddsen ökar inte i handlingen och det växlar för mycket mellan dramatisk situation och normalläge eller något som inte har med den dramatiska handlingen att göra. Receptet här är att hitta en stegrande rörelse från början, som fortsätter stiga. Episodisk struktur, detta ska jag skriva ett eget inlägg om eftersom det är ganska vanligt och hyfsat lätt att felsöka och åtgärda.

  5. Allt om första kapitlet

    av

    Allt som sägs här är jag och denna utmärkta författarcoach rörande överens om. Många fokuserar på ett fantastiskt språk, en bländande stil och ett eget uttryck och det är förstås inte fel med det. Samtidigt vet man som läsare att om vissa saker fattas i det första kapitlet då blir man inte riktigt engagerad nog att vilja läsa vidare. Det måste inte finnas dialog på första sidan, men som sägs i artikeln; en författare insåg att detta var det bästa sättet att få boken att sälja. Men kanske det viktigaste av allt är att stilla läsaren nyfikenhet på vem handlar detta om och vilket är den personens problem som handlingen ska lösa? Att inte få en huvudkaraktär presenterad tidigt är som att se inledningen av en film utan en enda närbild på en person. Och det kan vara bra att så tidigt som möjligt röja att något är fel i huvudpersonens liv. Detta antyder den huvudsakliga dramatiska konflikten.  Sedan kommer det jätteviktiga; problemet måste inte handla om den stora övergripande konflikten men på något sätt ha med huvudpersonens övergripande mål att göra. Skriver du en rysare där protagonisten senare ska försöka överleva i ett hus där det spökar lät första scenen på något sätt ha med saken att göra; att spökhusets ägare dör en sällsynt brutal död, eller att protagonisten blir vräkt och tvingas leta nytt boende. Det är den första dominobrickan som gör att första kapitlet är ett drama i sig men som kan relateras till bokens övergripande handling.  Det också krävs är något slags förebådande av antagonisten eller det huvudpersonen kommer att få möta. Hela den dominerande konflikten behöver inte ges gestalt i första scenen; problemet i första kapitlet antyder, förebådar vad som komma skall.

  6. Så skapar du en feelgoodhjältinna

    av

    Den här modellen för hur man bygger ett feelgoodmanus är konstruerad kring huvudpersonens inre känslomässiga sår. Det är tack vare författaren Lisa Jewell jag blev bekant med den när hon berättade hur hon alltid börjar med att fundera på sin huvudkaraktärs mest ömmande punkt eller inre känslomässiga sårbarhet. Alla manus måste inte konstrueras på det sättet men det är väldigt effektivt när polletten ramlar ner och man förstår strukturen. Mycket utgår från romancegenrens tanke på ”want” och ”need”. Alltså vad din huvudperson vill är en sak, men vad hon behöver (för att bli lycklig) är en annan och ofta det rakt motsatta och det gäller att konfrontera henne med just detta. Kanske har du en huvudperson som är nerdig, kontrollerad och tillbakadragen och med näbbar och klor försvarar sin rätt att stanna hemma varje kväll och spela schack via nätet eller läsa tjocka böcker om astronomi – trots att det inte gör hen lycklig men för att hon tror att detta är det bästa livet för henne.  Vad hon behöver är äventyret som den yttre handlingen kastar henne in i och som innebär något radikalt annorlunda men som kommer att läka hennes inre känslomässiga sår och det är bara på det sättet som hon kommer att hitta den verkliga lyckan, även vad gäller kärlek.

  7. Vägen är allt

    av

    Här (om man scrollar ner) får man säga är några riktigt handfasta – minst sagt – råd för dig som vill bli författare, utdelade av ingen mindre än boxaren Rocky Balboa. Jag tycker utgångspunkten är intressant här; att det är du själv som bestämmer hur det ska gå (lite amerikanskt men ändå tänkvärt) även om alla har olika förutsättningar att lyckas. Vissa har en ekonomisk situation som gör att de kan ta ledigt och satsa på skrivandet, anlita lektör, coach eller investera i en bra skrivarutbildning – andra inte. Vissa har en stöttande partner som kan gå in och ta ansvar för resten av livet när man behöver dra sig undan för att skriva. Det här är väldigt olika från individ till individ. Men vissa saker kan du själv styra upp oavsett utgångsläge och de kan väl sammanfattas med att det handlar om att orka resa sig igen efter refuseringar och negativ kritik och att man inte blir bra av en slump. Jag stöter ibland på författare som desperat längtar efter effekten en utgivning kan ha för deras liv, som ett magiskt piller som ska vända allt, men inte ännu inser att det är vägen dit det handlar om, inte vad ett förlagskontrakt ska göra för dig. Att det inte finns genvägar förbi träning och allt bättre teknik, och hur mycket hårt arbete som krävs. Det är en läroprocess och det positiva är att man kan alltid bli bättre och negativa kommentarer och refuseringar kommer inte av en slump utan för att man inte är där riktigt – än.

  8. Utveckla handlingen framåt

    av

    Det här är något jag noterat som en tendens om man är lite ny i gamet vad gäller att strukturera och formulera en handling. Att man utgår från varje ny karaktär som uppenbarar sig och ger stort utrymme åt dennas bakgrund och biografi; är det en kassörska i en affär som huvudpersonen kommer att styra stegen till senare för att utreda ett butiksrån så tar författaren avstamp i kassörskan, hennes tillvaro, hennes morgon innan hon går till jobbet och kanske faktiskt hela hennes uppväxt och liv dittills om det vill sig illa. Vad vi får är alltså en lös struktur konstruerad kring olika gestalter som dyker upp längs historien men inte utifrån vad dessa vill, alltså deras intention i handlingen och vad de vill uppnå. Tänk på att bakgrund och biografi är viktigt om det är viktigt för handlingen men annars inte. Handlingen rör sig framåt och det är därför det viktigaste är att fundera över karaktärernas mål, vad de vill och vilket handlingens mål är – karaktärerna dras framåt i handlingen eftersom de agerar för att uppfylla målet och detta ligger förstås framför dem och måste erövras genom att de agerar. Till exempel att lösa ett brott, bli ihop med en viss person eller på något annat sätt uppnå något. På det sättet genom att sätta en karaktär i rörelse i syfte att nå sitt mål så utvecklar man handlingen framåt. Vad de har för uppväxt,vad de åt till frukost och civilstånd är inte nödvändigt så viktigt att det hör hemma någon annanstans än i en mapp för karaktärsbiografier.

  9. Kontrastera ljus och mörker

    av

    Det är inte många projekt jag läser som utspelar sig under krig eller svårt förtryck men det är oftast de allra bästa, om till exempel ett judiskt familjeöde i skuggan naziTyskland. Ett annat exempel är Micael Lindbergs I skuggan av verkligheten. Det totala mörkret och ondskan tvingar fram det bästa ur de som är fångade i dramat, så paradoxalt nog kan det bli historier om hur ljuset och kärlekens kraft förs vidare och transcenderar till och med döden. Men det är svårt att skriva tragiska scener eftersom det lätt blir lite för mycket av det goda, eller onda. Knepet kan vara att lägga in något vackert mitt i det svarta, något som påminner om livet , glädjen och skönheten som en gång varit och som trots allt finns där, det kan bli mer effektivt för att få fram det onda och mörka. Victor Hugo låter till exempel i Samhällets Oycksbarn en vit fjäril fladdra över ett slagfält med döda och sårade. Som det påpekas här, det vackra mitt i all slakt framhäver eller stryker under det hemska och tragiska just genom att skapa kontrast, djup och relief. Kort sagt låt något vackert belysa det förfärliga och mörka. Det här gör även Roman Polanski väldigt effektfullt tycker jag i en av slutscenerna i filmen Pianisten. Efter två timmars bombanfall, svält, död, lägertransporter och nazister är det kanske först när huvudpersonen spelar Chopin i ruinerna som man till fullo förstår måttet av ondskan, förödelsen och galenskapen. Titta på scenen här.

  10. Knepet med konstruktionen

    av

    Lär man sig de här grundläggande sakerna om konstruktion så har man ett bra stöd inför hur man ska utveckla sin handling. Det gäller att veta vilken den huvudsakliga dramatiska konflikten är och det bör framgå hyfsat tidigt, iallafall under de inledande tjugo sidorna. Läsarna bör få en slags uppfattning om vad som står på spel här, vem protagonisten är och vilken det dominerande problemet är som berättelsen ska ta på sig att lösa under handlingens gång. Denna huvudsakliga dramatiska konflikt (typ en polis vill lösa ett brott och ta fast gärningsmannen) utvecklar man sedan i den röda tråden. Det viktiga här är att denna utvinns ur en och samma drivkraft och mål – annars blir historien osammanhängande och episodisk. Huvudpersonen kan inte byta mål plötsligt utan den röda tråden utvecklas, fördjupas och kompliceras fram till slutet. Man utvecklar handlingen utifrån en huvudperson som vill en enda sak. En berättelse  – en drivkraft. Annars får man en historia som kommer att spreta och ta omvägar och handla om lite allt möjligt. Ok det man förstås också ska ha är bihandlingar. Men dessa är inte lika viktiga som den röda tråden, och bör ges mindre utrymme så att man inte får två stora parallella huvudspår som konkurrerar med varandra. Samtidigt är det viktigt att bihandlingarna på något sätt hör ihop med den röda tråden, tillför något till den och samspelar med den och inte spelar på egen planhalva, då får man stryka dem.

  11. Nästa sida »