Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Det blir mörkare och mörkare…

    av

    … iallafall om man pratar med Justin Cronin, författare till Flickan från ingenstans (The passage) som diskuterar varför det just nu går en våg av postapokalyptiska skildringar genom den litterära världen. Han har också en del väldigt vackert formulerade åsikter om skrivandet, som vikten av att inte döma någon i sin roll som författare utan låta läsaren tänka och tycka själv: “When you write, you take the ball and you hold it up to the light and you turn it slowly, and let people draw their own conclusions. And try to bring empathy to all sides of the equation.” Och så har han precis kommit ut med uppföljaren till Flickan från ingenstansThe twelve.

  2. The Stockholm octavo

    av

    Är det någon som hört talas om den här? The Stockholm Octavo av amerikanska Karen Engelmann (Ecco 2012). Näe, just det, inte jag heller inte förrän jag läste detta. En gustaviansk playboy och tulltjänsteman, Emil Larsson, besöker den mystiska Sophie Sparv (Sparrow) som spår honom genom att lägga en så kallad oktav med hjälp av en Nürnbergkortlek, en obskyr kortlek från 1500talet som inte liknar varesig den vanliga kortleken eller tarotleken utan är något helt annat. (Efter lite research om Engelmann visar det sig att hon bott i Sverige under en period och till och med varit garderobiär på Club Trocadero i Malmö…) En historisk thriller som utspelar sig i Stockholm 1791 under Gustav den III, en värld fylld av “vintrig mystik och olikfärgad satäng” präglad av missnöje med kungen och hans sociala reformer är detta tydligen en riktig “pralinask” till roman och lika utsökt att läsa som att “äta mörk choklad”.

  3. Redigera mera

    av

    Jag vet att jag länkat till de här goda råden om skrivande förut – men faktum är att de är väldigt kloka, väldigt praktiska och väldigt många, från författare som Jonathan Franzen, Joyce Carol Oates och Neil Gaiman. Allt från rent tekniska (“om du skriver en plotdriven genreroman typ deckare så lägg krutet på den första tredjedelen och introducera inga nya bitrådar/intriger i senare delen av handlingen”) till det mer filosofiska (“skaffa inga barn och gift dig med någon som tycker att det är toppen att du är författare”) till det klokt självupplevda (“tänk på läsaren som en vän och inte en motståndare eller åskådare”). Påfallande många påpekar vikten av att stryka och redigera för att stärka texten och berättelsen. Som Simona Ahrnstedt tagit upp i sina generösa, konkreta råd för författare är det här jobbet mycket mer betydelsefullt och omfattande än vad man kanske inledningsvis tror.

    Tanken på att man genom skrivandet försöker läka verkligheten, återskapa något som gick förlorat, leva ut något som aldrig hände eller korrigera något man ångrar hör till de mer filosofiska tankarna:

    “Have regrets. They are fuel. On the page they flare into desire.”

  4. Radioskräck

    av

    Apropå ljudböcker finns det väldigt mycket att lyssna på BBC enkelt via deras iPlayer. Till exempel denna dramatisering av Dracula. Eller deras serie med rysare, som denna om två systrar som konfronterar sin barndoms demoner i Cornwall.  Att se på teve är stort, att lyssna på radio är större som någon sa.

  5. Kort och gott

    av

    Det kan vara nyttigt för skrivandet att bara lyssna på ljudböcker inser den här bloggaren som även är författare. Speciellt när man bara lyssnar på ljudböcker i en förkortad, bearbetad version. Plötsligt blir den underliggande strukturen väldigt tydlig, själva romanens skelett. Svagheter i konstruktionen blir isande påtagliga. Allting som inte direkt leder handlingen framåt är bortrensat. Strukturen blir tajtare och den röda tråden starkare. Lite onödiga beskrivningar och överflödig dialog är bortredigerat. Som författare blir man på det här sättet medveten om att trots att ens eget manus gått igenom hur många vändor som helst med en redaktör så finns det alltid mer man kan stryka. Det här nerkokade berättandet som blir följden påminner mig dels förstås om hur det är att skriva följetongar eller romaner för veckotidningar eftersom utrymmet är så begränsat. Men ännu mer undrar jag om inte många författare hade kunnat börja göra som bloggaren och hjärntvätta sina författarhjärnor med lite förkortade ljudböcker i bilen istället för att låta sina alster svälla ut till ohanterliga monstrositeter av överflödiga ordmassor, irrvirriga stickspår och långsökta ingångar till handlingen. Ja jag pratar om dig Elizabeth George. Bland andra.

  6. Född författare

    av

    Det bästa man kan göra om man vill bli författare är att ha en förälder som är författare… En rysk/amerikansk studie har nämligen visat att barn till författare skriver lite bättre historier (baserat på variabler som originalitet och intrigutveckling) vilket tydligen antas bevisa en visst genetisk påverkan. Konstigt nog även om artikeln använder exempel som Martin (son) och Kingsley (pappa) Amis kan jag inte tänka på så många fall där författarskapet gått i arv från generation till generation om det inte handlar om barn till slarviga författarföräldrar som fattar pennan för att i vuxen ålder göra upp i bokform. Inte gå i arv på samma sätt som politikerrollen verkar göra. Men av alla nya författarskap och nya titlar de senaste åren kan man förvänta sig en uppväxande generation av ivriga miniförfattare som redan är på G med pennan (datorn) i högsta hugg. Författarkurser för barn och unga kommer starkt tror jag. (På bilden Evelyn Waugh som skrev Brideshead revisited och hans familj där både en son och sondotter blev författare.)

  7. Giftiga intriger

    av

    Tyvärr har jag snott rubriken rakt av från en fin essä om en ny bok om förgiftningar inom litteraturen från Shakespear till Tintin. (En understreckare i dagens Svd.) Min egen teori är att i senare års deckare är det inte lika populärt att förgifta varandra med samma  obarmhärtiga entusiasm som när jag var yngre. Då gick det åt stryknin, cyanid och arsenik i böcker av Dorothy Sayers, Maria Lang och Greven av Monte Christo så att man själv började känna sig riktigt toxikologiskt bevandrad. Nu har morden blivit alltmer spektakulära, råa och våldsamma men visst vilar det en viss romantik och förrädisk charm över förgiftandet och dessutom verkar det vara ett typiskt kvinnligt sätt att ta någon av daga. Kanske för att förgifta någon kräver en viss relation, en förtrogenhet och en intimitet om man nu ska hälla det i en persons te, vinglas eller lägga det i middagen. Eller man kan ha lite i en ring på fingret som Lucrezia Borga (som f ö var “illegitim dotter till en depraverad påve”) ovan.