Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Nygamla gudar

    av

    I en överblick av ny crime fiction står det att Reginald Hills nya “The Woodcutter” till sin konstruktion påminner om Greven av Monte Cristo. Det påminner mig om att allt jag lärt mig om intrigskapande och storyutveckling har jag lärt mig av att läsa Greve av Monte Cristo. (Som f ö skrevs som en följetong för en fransk dagstidning.) En bok som för tankarna vad gäller “plotting” till Greven av monte Cristo, måste man alltså läsa . Det verkar även recensenten tycka. Man kan te x gå in på Wikipedia och titta på en karta av böckernas karaktärer och i vilka relationer de står till varandra. Men jag ska inte inkludera den här.

  2. Mer ljus på Jules

    av

    Den här lilla artikeln kastar ett nyanserande ljus över Jule Verne, som författaren ser som en teknikskeptisk, miljötänkande humanist, som förutsåg baksidan på tekniska landvinningar och vars idealland var Norge… Och staden av järn som jag kom ihåg var en sorts framtidsvision av Tyskland, “Stahlstadt”, femtio år innan nazismen, en diktatur där den starkes rätt fick styra och där man främst sysslade med att tillverka kanoner. Detta i den lite okändare “Begums 500 miljoner”.

  3. Lär och skriv II

    av

    Snart är det höst och varför inte fira den genom att gå en av Falkens Författarskolas alla roliga, intressanta skrivarkurser? (Jag ser att kvinnan på bilden ser väldigt sur ut men hon är nog koncentrerad.) De flesta av dem på distans vilket beyder att man kan börja när man vill, och sedan gå kursen i sin egen takt via nätet. Läs mer här, där kan du också ladda ner höstens program som PDFfil.

  4. En aning av Frost

    av

    Spännande att läsa om denna kvinna, Miss Eunice Frost, som var en av de första kvinnliga förlagsredaktörerna, och som i princip uppfann pocketboken, lanserad i form av bokförlaget Penguin. Pocketboken som dittills varit förbehållen de riktigt trashiga kriminal- eller kärleksromanerna, kiosklitteraturen. Men tack vare Eunice blev nu även högkvalitetslitteratur – eller vad man ska kalla det för – tillgänglig för den breda allmänheten genom det mer anspråkslösa pocketformatet. Excentrisk kvinna som dog ensam, omgiven av flera meter höga travar av manuskript och kallade sig själv för “litterär barnmorska”, och som fick Penguinemblemet på alla bokryggar uppkallad efter sig –  den kallas tydligen för “Frostie”. Kvinnliga pionjärer i alla områden är alltid kul att läsa om.

  5. Det (inte så) mystiska med deckare

    av

    Deckarförfattaren P.D James beskriver lockelsen i att skriva och läsa deckare… Hon började skriva för att hon ville bli författare och såg deckaren som ett lättare sätt att bli publicerad (än att skriva vanliga romaner) och därmed få en inkomst. Men hon använder denna klassiska genres typiska ingredienser och berättarmall för att undersöka lite större saker, som den mänskliga naturen, moraliska frågeställningar och lite annat. Själv har jag alltid trott att explosionen av svenskt deckarförfattande sedan slutet av nittiotalet berodde på ungefär samma sak. Man kunde hänga upp sitt skrivande på något – en mall, en stark berättelse, narrative, en form, och sedan återvinna och variera den i oändlighet. Det där som genreskrivande innebär. Genreförfattande har alltid dittills varit lite sett över axeln i Sverige, men nu insåg man att det var kommersiellt gångbart, man blev läst. Att skriva böcker kändes inte så pretantiöst och mystiskt längre.