Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Pannben

    av

    Det är precis så som Lars Lerin sa i ”Stjärnorna på slottet”; den med mest drivkraft och envishet lyckas, inte den med mest talang. Det som verkar vara den avgörande faktorn när det gäller att få sitt manus antaget är pannben, sittfläsk, kalla det vad ni vill. Sedan spelar förstås begåvning, idé, koncept och lite till roll men de som blivit utgivna författare som jag jobbat med har alla haft detta gemensamt. Det är de som orkar ta ett långt och kritiskt utlåtande och jobba vidare efter det. De som fortsätter jobba på efter en genomlysning med mycket feedback och köra ett varv till och som återkommer med ett omskrivet manus eller bara en uppsättning frågor på utlåtandet. De som kan hantera att höra att det inte är perfekt ännu, och inse hur långt det kanske är kvar…  De som stannar kvar i arbetet med manuset och lyckas hitta tid och utrymme för att fortsätta jobba med det och inte låter det stanna i byrålådan bara för att det är mycket kvar. Med andra ord, att en gång nå sin dröm att bli publicerad handlar väldigt mycket om att aldrig ge upp.

  2. Sociala mediers påverkan på romanskrivandet

    av

    Det här är nog en ofrånkomlig trend som jag noterat ganska mycket nu. Samtidigt som förståelsen för vikten av dramaturgi och vad det är sprider sig så tar man efter sociala mediers dramaturgi. Man fastnar i det som förläggare Pia Printz kallade för ”det triviala”. Man behöver inte ha scrollat igenom så många influencers flöden för att snabbt se vad inläggen bygger på; kontoägarens vanliga liv och vardag. En influencer kan i princip nöja sig med att gå på fest eller föna håret för att det ska anses värdigt att laddas upp och betraktas som innehåll, men det räcker inte riktigt för att skapa en dramatisk handling om man nu vill skriva en bok. Om man tar efter detta riskerar manusen att bli alltför vardagliga. Handlingen riskerar att gå ut på att huvudkaraktären går på dejt, äter middag ute, träffar sina vänner och shoppar. Ett inlägg på sociala medier nöjer sig med situationen i sig; händelsen är att kontoägaren i fråga äter lunch. Det räcker förstås inte för att det ska bli en romanhandling av det. Hade hen däremot ätit lunch och blivit akut matförgiftad hade det funnits ett dramatiskt klimax, något som går fel. Eller ätit lunch och tvärs över lokalen sett sin egen pojkvän äta lunch med en främmande tjej – men bara skildra vardagliga saker som man gör rakt av räcker inte.

  3. Sök i manus och se dolda tendenser

    av

    Ett bra knep att se saker i ditt eget manus är förstås Sök-funktionen. Det är därför jag vill lektörsläsa i Word som ger mer transparens och gör dokumentet lättare att analysera utifrån rena hårda statistiska fakta. Dels är det förstås bra att leta på ord och uttryck som man kanske vet att man överanvänder. Sök på ”lite” i din egen text och häpna över hur ofta du använder detta beskrivande ord (och fråga dig varför…) Och när det gäller karaktärernas namn så ger sökningarna en glasklar bild av vad författaren lagt fokus på. Är du osäker så sök på karaktärernas namn i manuset och se hur många gånger de nämns; karaktärens mamma som kanske är en rolig men perifer bikaraktär kanske nämnas flera hundra gånger och det betyder att du har ganska mycket text att stryka. Hon förekommer för ofta i relation till hur viktig hon är för intrigen. Nämns huvudkaraktären vid namn överdrivet många gånger – kanske upp mot tusen gånger i ett normallångt manus – är det förmodligen tecken på att du visserligen skrivit mycket men karaktärens saknar en dramaturgiskt tydlig linje som behöver renodlas. Mycket att förtydliga och stryka här också. Men det kan vara tvärtom också; det blir för lite handling i relation till en viktig relation eller karaktär i manuset. En viss viktig person som den manlige huvudpersonen i en relationshistoria förekommer egentligen inte så mycket i relation till manusets längd – istället vimlar det av andra namn. Kan vara tecken på att du kanske fortfarande rotar runt, letar efter den röda tråden och intrigen och skriver för mycket om allt annat runt omkring när det viktigaste i storyn behöver ges mer fokus och utvecklas.

  4. Den ambivalenta huvudkaraktären

    av

    Det här med ambivalens hos huvudpersonen kan man verkligen fundera mycket på. Jag tänker på det när jag ser teveserien ”The split”. Bara titeln; ”the split” eller delningen, söndringen, att delas i tu och dras åt två håll. Det är exakt det som sker huvudpersonen Hanna – hon är splittrad inför vilket romantiskt val hon ska göra. Nu under säsong tre slås jag av hur grundläggande just hennes dilemma och ambivalens är för att skapa spänning och för att få oss att fråga; hur ska det gå? Vem ska hon välja? I tre säsonger har den övergripande dramatiska konflikten kretsat kring frågan om Hanna ska återförenas med sitt ex Christie, eller stanna kvar med sin make Nathan. Så här går hon fram- och tillbaka och slits mellan de tu och en stor orsak till att det funkar så bra är att både Christie och Nathan är lika bra, de bara ger henne olika saker. Ibland dras hon mer mot Nathan men då sker något mellan dem som sätter sprutt på henne som en flipperkula som rullar iväg efter ett nytt mål, och då är Christie där och fångar upp och för att ge möjliga svar på just hennes dilemma. Men sedan sker det något mellan honom och Hanna och eller något mellan henne och exmaken Nathan som gör att hon måste krångla till med Christie och så återigen är hon ute på känslornas svallande hav och vet inte vem hon ska välja. Fördjupningen som sker hela tiden är förmodligen vad som borgar för kvaliteten; hade hon hela tiden fått samma sak från respektive man hade det blivit upprepande och tjatigt men nu får hon hela tiden något nytt från respektive man/situation och nya lager grävs fram i relationerna till båda män och i henne själv.

  5. När det funkar fast det inte borde

    av

    Jag har tänkt på det här med vikten av att som lektör inte pressa på ett manus sina egna föreställningar om hur det ”ska” se ut. Eller borde se ut, alltså patentlösningar. Det är tyvärr lätt att man faller i den fällan istället för att verkligen se projektet. Även om en författare gör val som i lektörshandboken inte borde funka eller som till och med är fel…. så handlar det om att förstå att det ändå funkar, och det gagnar manuset. Ibland får man som författare strunta i reglerna och köra sitt race helt enkelt. Det kan vara en historia där samtliga bikaraktärer är hemska och bara blir hemskare och hemskare. Hela ens inre lektörsimpuls skriker att de måste ges ett förlåtande drag, vi måste få en nyckel till varför de beter sig som de gör – vi måste iallafall förstå dem. Men i rätt kontext kanske det är exakt så man ska göra och köra på för effekten som uppnås blir rätt. Tydligen har författaren Margaret Drabble en passage i en bok där hon beskriver några ormbunkar med sju, åtta adjektiv på rad vilket också strider mot allmänna goda skrivråd. Men effekten blir helt underbar. Tyvärr kan även förlag hemfalla åt att försöka vränga in ett manus i en viss mall eller tvinga fram radikala förändringar och det skapar mest förvirring. Nej det handlar om att se manusets integritet, trots vissa medvetna ”skönhetsfel”.

  6. Huvudkaraktärens dilemma

    av

    Begreppet ”dilemma” är verkligen en dramaturgisk doldis. Men med ambivalens hos huvudpersonen, eller just dilemma, kan man öka den psykologiska trovärdigheten och dessutom skapa spänning. Få läsaren att undra hur det ska gå. Ger man huvudpersonen ett mål och sedan låter de sätta spikrak kurs mot det utan att tveka blir det ju inte så roligt… Nej bättre att kasta in saker som skapar tvivel och osäkerhet så att vi som läser undrar hur det ska lösa sig. Vad är bäst, hur är bästa sättet att gå till väga, vilken är bästa metoden, vad bli bästa resultatet? Behåll osäkerheten och låt karaktären balansera på den där knivseggen. En huvudkaraktär kanske till exempel slits mellan två olika loveinterest, eller mellan att göra det rätta men svåra ena sidan, och att göra det bekväma, ta den enkla vägen, å den andra. Eller slits mellan sin hjärna och sitt hjärta. Jane Austentitlarna Förnuft och känsla och Stolthet och fördom anspelar faktiskt just på protagonistens djupt kända ambivalens och frågan blir rent dramaturgiskt förstås vad hon ska välja och vad som  är rätt, och vad som i slutändan kommer att göra henne lycklig. I ambivalensen och dilemmat uppstår en stor del av spänningen i romanen.

  7. Konsten att skriva en julfeelgood

    av

    Rolig artikel av Johanna Schreiber (välvalt namn med tanke på att hon är författare) om tendenser inom genren julfeelgood och jag vet att många av er vill skriva en julfeelgood. Det här med den kvinnliga huvudpersonen och frånvaron av egna, biologiska barn är en intressant observation och jag tror hon har helt rätt; egna barn kan innebära oro, problem och framför allt är det svårt att förpassa egna barn eller en egen familj till bakgrunden så att hjältinnan kan genomgå sitt livs viktigaste och kanske mest romantiska resa. Har hon barn bör de med andra ord vara hennes första prioritet och då blir det inte utrymme för att dejta mysiga skogshuggartyper eller starta eget bageri… Alltså är det bättre med syskonbarn. Det här med förflyttningen till en helt annan plats inför jul är också viktigt; gärna ute på landet, gärna med lite speciella och originella grannar…

  8. Små och stora kugghjul

    av

    Fantastiska Jessica Schiefauer beskrev en gång ett manus som en massa små och stora kugghjul som, perfekt anpassade till varandra, driver urverket som är manuset. Ingredienser kan man väl också kalla det för. Det här slår mig verkligen ofta, hur lätt det är att vissa saker få allt för stor plats och bör skjutas tillbaka till bakgrunden… eller hur något viktigt ska lyftas fram som kanske bara finns där som en aning, typ mordutredningen i en spänningsroman. Det är lätt att man satsar på för mycket annat som hör till bakgrundsbruset, som karaktärernas vardag och backstories och så försvinner den där viktiga röda tråden som driver handlingen. Men också hur lätt det är att ge en viss grej alldeles för stort utrymme och på det sättet tappa fokus eller låta en viss karaktär som egentligen inte är viktig ta över för mycket. Eller glömma något som måste in för att berättelsen ska bli komplett, något som fattas i gobelängen. Det blir ingen helhet. För helhet krävs att allt i manuset hittar sin roll, sin betydelse och sin plats och då kan kugghjulen börja snurra med hjälp av varandra.

  9. Vad man kan lära sig av En julsaga

    av

    Jag brukar alltid läsa Charles Dickens ”En julsaga” inför jul. Såklart för dess känslomässiga power och värme och mys och den fantastiska julkänsla den förmedlar. Men den är också exempel på en av de mest kraftfulla så kallade dramaturgiska bågar för huvudkaraktären som finns. Man måste förstås inte sätta huvudkaraktärens förändring i första rummet som i boken, där den elake Scrooge tack vare en rad vålnader från olika stadier i sitt liv (och från framtiden…) pushas att tänka om och omvärdera sig själv och sin inställning till allt, med andra ord under en natt gå från girig, snål, ensam och elak till snäll, humoristisk, generös, förlåtande och kärleksfull och framför allt lycklig. Men just En julsaga är bra exempel på att den yttre handlingens situationer är där för att få huvudkaraktären att reagera – och reaktionerna leder vidare i handlingen. Så man ska med andra ord inte göra misstaget att bara lägga in yttre situationer för dess egen skull utan de måste spela en roll för huvudkaraktären på något sätt och leda till påverkan, förändring. Dickens var kanske den förste som tillämpade det dramaturgiska tänket att den yttre handlingen är manifestationer eller gestaltningar av den inre konflikten.

  10. Nästa sida →