Allt som sker i ett manus behöver inte ha grund. Det kan verka mystiskt. Det kan verka läskigt. Det kan verka övernaturligt. Knepet är att lura läsaren. Jag har lektörsläst ett projekt där det verkligen krävdes mer som drev läsningen. Drev spänningen. Författaren behövde en karaktär som agerade obegripligt, mystiskt, antagonistiskt och skrämmande för att driva handlingen och hålla läsarens intresse vid liv. Det blev ett problem eftersom en sådan karaktär egentligen inte fanns i manus. Knepet blev att få en karaktär att ändå agera så. Huvudsaken är vad läsarna tror. En hotfull närvaro, beteenden som utmanar, skrämmer eller förvirrar leder tankar åt värsta möjliga håll. Den bakomliggande orsaken kan vara förklarlig och förståelig, inte alls farlig. Men det vet ju inte läsaren, som faller för illusionen som författaren målar upp. Eller något övernaturligt. Många vill leka med övernaturliga grepp men utan att boken blir fantasy eller liknande eftersom man egentligen inte vill skriva i den genren. (Johan Theorin gör just det här i några delar av sin Ölandskvartett.) Själva orsaken till fenomenen är egentligen inte övernaturlig.
-
-
Hitta livsberättelsen
Många vill skriva om sitt liv. Jag brukar tacka nej till sådana uppdrag. För det finns oftast inget unikt med ett enskilt liv. Ok det är unikt för den som lever det. Såklart. Men det blir inte intressant för andra bara av det skälet. Det blir som att visa diabilder för en publik på viktiga hållpunkter längs livets väg; studenten, studier, förlovning, resor… Unikt för dig men sånt som många går igenom. Så det gäller att hitta berättelsen. Den som man kan destillera fram ur livshändelserna om den finns där. Berättelsen kan handla om flykt, utanförskap, handikapp eller något annat som präglat ens liv och som ger en ett unikt perspektiv och något unikt att berätta. Man gör dessutom ofta misstaget att återge livet som det hände. Alltså kronologiskt. Det finns förstås en kronologi i de flesta historier men den skapar inte nödvändigtvis en berättelse. När du börjar se berättelsen i din egen livshistoria så behöver du inte arbeta så linjärt. Börja inte med din födelse. Som någon sa; ”Not everything happens in a linear fashion. Nobody wants to read a book that starts at Toronto general hospital.”
-
Lita på läsaren
Det här med undertext är inte helt lätt. Precis som man kan läsa här. Det handlar om att få läsaren att förstå utan att skriva ut vad som pågår allt för tydligt. Lyckas man med det så skapas ett underförstått band mellan läsare och författare, där läsaren fantasi, föreställningsförmåga och associationer aktiveras. Det är gestaltningen som är x-faktor här. Så ge dig själv uppgiften att skriva en scen där vi förstår vad som egentligen sker genom undertext. Tänker mig till exempel en mamma som frågar sin dotter om hur hennes dejt gått. Där det inte gått så bra, och mammans hjärta blöder men inget egentligen sägs i replikerna om att det var misslyckat och dottern kände sig sviken. Men hur kan du förmedla detta till läsaren på andra sätt? En dörr som slängs igen lite för hårt? En tröstande hand som läggs på en tunn tonårsarm? Som sagt gestaltning och dramatisering är knepet här. Eller kolla in den här korta scenen mellan kriminalinspektör Cass i ”Saknad, aldrig glömd” och hennes åldrande pappa. Hans blick när hon lämnat huset för jobb, och han blivit kallad för ”gamle man”. Det här är den första biten i pusslet som läggs om deras relation där pappan maskera sitt eget åldrande i form av en ny relation och att han döljer sin tilltagande demens.
-
Vikten av pannben
Det är precis så som Lars Lerin sa i ”Stjärnorna på slottet”. Den med mest drivkraft och envishet lyckas, inte den med mest talang. Avgörande faktorn när det gäller att få sitt manus antaget är pannben, sittfläsk, kalla det vad ni vill. Sedan spelar förstås begåvning och idé roll. Men de som blivit utgivna författare som jag jobbat med har alla haft detta gemensamt. De tappra som orkar ta ett långt och konstruktivt kritiskt utlåtande och jobba vidare efter det. Som fortsätter jobba på efter en genomlysning med mycket feedback och köra ett varv till. Eller som får tillbaka ett manus späckat med redaktörskommentarer. Och som står ut mentalt med att höra att det inte är perfekt ännu, och inse hur långt det kanske är kvar… De som stannar kvar i arbetet med manuset och lyckas hitta tid och utrymme för att fortsätta jobba med det. Med andra ord, att en gång nå sin dröm att bli publicerad handlar väldigt mycket om att aldrig ge upp. Alla som orkar slutföra processen är hjältar!
-
Mitt bokslut
Det är fortsatt stor utgivning inte minst av deckare. Märks även bland mina klienter 😊 Samtidigt finns enorm variationsrikedom vad gäller manus som jag läser och är redaktör för. Men okej då – spänningsromaner dominerar. Genren kan varieras i det oändliga. Från hårdkokta polisromaner till psykologiska thrillers om relationer. Författare som skriver i denna genre blir oftast utgivna.
En författare blev antagen med sin deckardebut till Bokfabriken
En deckarduo gavs ut på Piratförlaget
En historisk roman gavs ut på Ordfront
En fantasyförfattare kunde välja och vraka mellan förlagen 😊
En kom ut på Bokfabriken med bok två i en spänningsserie
En författare blev antagen av Louise Bäckelin förlag
En utkom med en romantisk fantasy på Ordberoende
En deckarförfattare blev nominerad till Årets deckardebutant
Tre författare utkom med varsin feelgoodroman på Ordberoende förlag
Två psykologiska thrillers blev några av årets mest omtalade böcker
-
Att skriva fantasy
Jag fick nyligen en glad nyhet från en klient jag hjälpt med ett fantasymanus. Det bekräftade en del saker jag tänkt om att skriva just fantasy. Att det är lätt att satsa för mycket på fantastiken. Istället för att hitta berättelsen. Mina råd om du skriver fantasy är:
- håll det enkelt. Rensa, skala ner och hitta inte på för mycket.
- håll fantastiken kort.
- satsa (paradoxalt nog) på realismen.
- hitta en stark berättelse även om den är enkel.
- utgå från karaktärerna.
- försök hitta originalitet vad gäller fantastiken. En idé eller koncept som är bara ditt. Fantasyn fastnar gärna i tropes; älvar, vettar, tomtar, hamnskiftare och hästar och riddare.
- var realistisk och konsekvent när du skapar din fantasyvärld, The storyworld.
- använd verkligheten.
-
Skriva historiska karaktärer
Det finns en stor fallgrop om man skriver historiska romaner. Nämligen att det dokumentära tar över. Karaktärerna blir mer som typer. Typ en barnjungfru i 20talets Stockholm. Eller en ung soldat i något krig. Kanske har författaren gjort research och letat i arkiven. Och hittat typen. Men hon eller han blir inte en individ. För det krävs en fördjupning. Hon måste ges individuella drivkrafter. Det där som författaren helt enkelt hittar på i sin egen fantasi. Man fokuserar för mycket på historisk ackuratess, trovärdighet. Men man behöver göra individuella karaktärer av sina historiska gestalter, kötta till dem. Annars blir det dramadokumentär. Knepet är att hitta gestaltens psykologi som egen individ. Det som är oberoende tiden och den historiska kontexten.
-
Det första kapitlet
Det första kapitlet ska ge läsarna en bild av vad som väntar dem. Det är resten av boken i ett slags mikroversion.
- vem är huvudpersonen? Det är lätt att göra misstaget att bara ge miljö och bakgrund. Men vi vill veta vems historia det är.
- vilken är genren? Om boken är en fantasy så bör läsaren förstå det tidigt. Gör inte misstaget att börja den som en deckare för att introducera fantastiken långt senare.
- vilken är den stora konflikten eller intrigen allting handlar om? Knepet är att etablera detta tidigt. Eller ge en föraning om det.
- Vilket är problemet eller frågan som handlingen ska lösa?
-
Då fortsätter förlaget att läsa ditt manus
Här är matnyttiga råd om vad man ska göra för att förlaget inte ska slänga manuset i papperskorgen direkt.
- Bygg handlingen kring protagonisten.
- Försök hitta en första introducerande scen som på bästa sätt berättar vem huvudkaraktären är.
- Strukturera sidan kring ditt dramatiska klimax. Göm den inte i en massa annan detaljerad information. (Var överlag försiktig med att ge en massa detaljerad information.)
- Läsaren behöver dras in i handlingen. Så börja inte med en massa bakgrund, som hen måste bearbeta intellektuellt.
- Ge läsaren all information hen behöver för att kunna följa med i handling och intrig men inte mer.
- Sätt läsaren i tidig kontakt med protagonisten. Vi vill veta vems historia detta är.
- Tänk på att den yttre handlingen på flera sätt är en manifestation av protagonistens inre.
-
Scener och sekvenser
Alla som skriver vet nog hur man ska skriva scener. Alltså i 3 steg:
- mål
- konflikt
- resultat/katastrof
Men i den här artikeln är det inte 3 steg utan 6. Flera scener blir en sekvens. Karaktären får ju ofta inte vad hen vill. Och då blir resultatet katastrof. Misslyckande. Fail. Och då följs det av steg 4:
- reaktion
Reaktionsfasen är nog min favorit. Det här är karaktären tillåts smälta, känna och bearbeta det som skett. Den leder vidare i handlingen, så det gäller att få till rätt reaktion. En som är psykologiskt trovärdig och gestaltar karaktären. Är det raseri, eller iskall likgiltighet? Sedan kommer nästa steg:
- dilemma
Dilemmat är den mer intellektuella delen av reaktionsfasen. Efter misslyckandet krävs omförhandling, eller att man väljer mellan två olika alternativ. Både reaktion och dilemma leder vidare i handlingen och får karaktären att ta nästa steg. Alltså steg 6 när det finns ett nytt mål:
- beslut
Nästa sida →