Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Allt om första kapitlet

    av

    Allt som sägs här är jag och denna utmärkta författarcoach rörande överens om. Många fokuserar på ett fantastiskt språk, en bländande stil och ett eget uttryck och det är förstås inte fel med det. Samtidigt vet man som läsare att om vissa saker fattas i det första kapitlet då blir man inte riktigt engagerad nog att vilja läsa vidare. Det måste inte finnas dialog på första sidan, men som sägs i artikeln; en författare insåg att detta var det bästa sättet att få boken att sälja. Men kanske det viktigaste av allt är att stilla läsaren nyfikenhet på vem handlar detta om och vilket är den personens problem som handlingen ska lösa? Att inte få en huvudkaraktär presenterad tidigt är som att se inledningen av en film utan en enda närbild på en person. Och det kan vara bra att så tidigt som möjligt röja att något är fel i huvudpersonens liv. Detta antyder den huvudsakliga dramatiska konflikten.  Sedan kommer det jätteviktiga; problemet måste inte handla om den stora övergripande konflikten men på något sätt ha med huvudpersonens övergripande mål att göra. Skriver du en rysare där protagonisten senare ska försöka överleva i ett hus där det spökar lät första scenen på något sätt ha med saken att göra; att spökhusets ägare dör en sällsynt brutal död, eller att protagonisten blir vräkt och tvingas leta nytt boende. Det är den första dominobrickan som gör att första kapitlet är ett drama i sig men som kan relateras till bokens övergripande handling.  Det också krävs är något slags förebådande av antagonisten eller det huvudpersonen kommer att få möta. Hela den dominerande konflikten behöver inte ges gestalt i första scenen; problemet i första kapitlet antyder, förebådar vad som komma skall.

  2. Så skapar du en feelgoodhjältinna

    av

    Den här modellen för hur man bygger ett feelgoodmanus är konstruerad kring huvudpersonens inre känslomässiga sår. Det är tack vare författaren Lisa Jewell jag blev bekant med den när hon berättade hur hon alltid börjar med att fundera på sin huvudkaraktärs mest ömmande punkt eller inre känslomässiga sårbarhet. Alla manus måste inte konstrueras på det sättet men det är väldigt effektivt när polletten ramlar ner. Mycket utgår från romancegenrens tanke på ”want” och ”need”. Alltså vad din huvudperson vill är en sak, men vad hon behöver (för att bli lycklig) är en annan och ofta det rakt motsatta. Kanske har du en huvudperson som är nerdig, kontrollerad och tillbakadragen och med näbbar och klor försvarar sin rätt att stanna hemma varje kväll och spela schack via nätet eller läsa tjocka böcker om astronomi – trots att det inte gör hen lycklig men för att hon tror att detta är det bästa livet för henne. I själva verket är det för att skydda sig själv från det hon är absolut mest rädd för, det känslomässiga såret. Vad hon behöver är att den yttre handlingen konfronterar henne med det hon är allra mest rädd för så att hon kommer tillrätta med den starka impulsen att vilja skydda sig själv. I det här fallet yttre händelser som är radikalt motsatta från det insulära och inrutade livet hon lever. Knepet är här att bygga en yttre handling som utmanar huvudpersonens inre konflikt eller komplex, det hen har byggt upp sitt liv för att skydda sig från. Så handlingen innebär egentligen att det som sker är det värsta hen kan föreställa sig men som behövs för att hen ska växa, få tillfälle att pröva sina vingar, visa oanade sidor och talanger och övervinna sin inre konflikt.

  3. Råd till en författare som fastnat

    av

    Dessa råd gav jag nyss till en författare som hamnat i den tråkigaste av skrivarfällor: hon har slutat skriva på sitt projekt och vet inte varför.

    Det kan vara bra att utveckla hela projektet från början till slut först. Alla karaktärsbågar viktiga vändpunkter och situationer. Risken är att man fastnar i de tre kapitel man skrivit och redigerar och skriver om dessa men saknar överblick vart man egentligen ska det hela.

    Börja skriva scener som känns roliga och strunta i att skriva kronologiskt. Vissa situationer oavsett var i handlingen lär man ha mer färdiga i huvudet och dem kan man skriva.

    Det kan vara bra att släppa projektet och bara låta det marinera i tanken. Låta det ta andra vägar i tanken än vad man föreställt sig och vara beredd att omförhandla vad det egentligen är för projekt? Är det verkligen en deckare eller är det egentligen en mer psykologisk relationsroman med en gåta i centrum? Är målgruppen verkligen vuxna? Är detta två romaner i en?

    Bli inte besegrad av känslan av stå inför en vägg och inte komma förbi den.  Så funkar den kreativa processen. Det går framåt och sedan tar det tvärstopp. Handlingen känns meningslös eller ännu vanligare; man har plötsligt ingen aning om hur man ska gå vidare eller fortsätta utveckla den. Men ge inte upp. Känslan av ”stopp” handlar om att man tappar flytet inför ett hinder eller ett motstånd och inte inser att det är ett problem som måste lösas, inte en återvändsgränd och inte en STOPskylt. Under en promenad, en natts sömn eller när man står och diskar så jobbar det undermedvetna och plötsligt har man lösningen. Att uppleva att det tar emot att fortsätta är mer symptom på att man inte vet hur, men lösningen finns.

     

  4. Vägen är allt

    av

    Här (om man scrollar ner) får man säga är några riktigt handfasta – minst sagt – råd för dig som vill bli författare, utdelade av ingen mindre än boxaren Rocky Balboa. Jag tycker utgångspunkten är intressant här; att det är du själv som bestämmer hur det ska gå (lite amerikanskt men ändå tänkvärt) även om alla har olika förutsättningar att lyckas. Vissa har en ekonomisk situation som gör att de kan ta ledigt och satsa på skrivandet, anlita lektör, coach eller investera i en bra skrivarutbildning – andra inte. Vissa har en stöttande partner som kan gå in och ta ansvar för resten av livet när man behöver dra sig undan för att skriva. Det här är väldigt olika från individ till individ. Men vissa saker kan du själv styra upp oavsett utgångsläge och de kan väl sammanfattas med att det handlar om att orka resa sig igen efter refuseringar och negativ kritik och att man inte blir bra av en slump. Jag stöter ibland på författare som desperat längtar efter effekten en utgivning kan ha för deras liv, som ett magiskt piller som ska vända allt, men inte ännu inser att det är vägen dit det handlar om, inte vad ett förlagskontrakt ska göra för dig. Att det inte finns genvägar förbi träning och allt bättre teknik, och hur mycket hårt arbete som krävs. Det är en läroprocess och det positiva är att man kan alltid bli bättre och negativa kommentarer och refuseringar kommer inte av en slump utan för att man inte är där riktigt – än.

  5. Skrivandets toppar och dalar

    av

    Den här författaren har kartlagt topparna och dalarna i processen att skriva en bok; från en idé till färdigt manus. Med hjälp av en app (Prolifiko)och grafer. Är inte säker på att man behöver ta tekniken till hjälp på det här sättet men det blir iallafall åskådligt. Han har på det här sättet fått fram ett slags romanskrivandets EKG, med dalar i form av allt som hindrar, begränsar och utmanar – och toppar i form av allt som driver på, entusiasmerar och inspirerar, fram tills att manuset är färdigt. På något sätt kan jag tänka mig att ju mer man förstår om sin egen kreativa process, desto bättre kan man hantera den och minimera risken att bara ge upp. Inse att det är ens inre kritiker som smyger upp vid ens sida i ett svagt ögonblick och pratar skit om ens bok – det är inte boken eller ens mig själv som författare det är fel på. Man kan se det hela och hur man själv fungerar och reagerar i olika stadier på ett mer objektivt sätt. Syftet är att klara jobbet fram till färdigt manus, inte deppa ihop, tappa sugen eller gå i stå eller falla ner i en fallgrop på halva vägen. Och en annan viktig sak; internet och sociala media är inte din vän när du skriver på en roman!

  6. Trägen författare vinner

    av

    Det är en sak som börjat slå mig efter otaliga lektörsläsningar och ett ganska stort antal manus som blivit antagna för publicering. Förutom att jag misstänker att jag får ovanligt många bra manus som är skrivna med den där blandningen av kvalitet och kommersiell åtanke, och fått jobba med ovanligt många duktiga författare som redan har goda utgångspunkter. Och som slår mig efter att ha utfärdat längre utlåtanden fulla med konstruktiva synpunkter på ett redan lovande projekt bara för att inse att det hela nog rann ut i sanden efter det och aldrig nådde sin fulla potential. Det som verkar vara den avgörande faktorn när det gäller att få sitt manus antaget är helt i enlighet med den gamla klyschan; envishet och att den som vill det mest har störst chans att lyckas. ”Jag är envisare än en röd gris”, som en klient uttryckte det vilket kändes hoppfullt. Sedan spelar förstås begåvning, idé, koncept och lite till roll men de som blivit utgivna författare har alla haft detta gemensamt. Det är de som orkar ta ett långt och kritiskt utlåtande och jobba vidare efter det. De som fortsätter jobba på efter en genomlysning med mycket feedback och köra ett varv till och som återkommer med ett omskrivet manus eller bara en uppsättning frågor på utlåtandet. De som kan hantera att höra att det inte är perfekt ännu, och inse hur långt det kanske är kvar…  De som stannar kvar i arbetet med manuset och lyckas hitta tid och utrymme för att fortsätta jobba med det och inte låter det stanna i byrålådan bara för att det är mycket kvar. Med andra ord, att en gång nå sin dröm att bli publicerad handlar väldigt mycket om att aldrig ge upp.

  7. Utveckla handlingen framåt

    av

    Det här är något jag noterat som en tendens om man är lite ny i gamet vad gäller att strukturera och formulera en handling. Att man utgår från varje ny karaktär som uppenbarar sig och ger stort utrymme åt dennas bakgrund och biografi; är det en kassörska i en affär som huvudpersonen kommer att styra stegen till senare för att utreda ett butiksrån så tar författaren avstamp i kassörskan, hennes tillvaro, hennes morgon innan hon går till jobbet och kanske faktiskt hela hennes uppväxt och liv dittills om det vill sig illa. Vad vi får är alltså en lös struktur konstruerad kring olika gestalter som dyker upp längs historien men inte utifrån vad dessa vill, alltså deras intention i handlingen och vad de vill uppnå. Tänk på att bakgrund och biografi är viktigt om det är viktigt för handlingen men annars inte. Handlingen rör sig framåt och det är därför det viktigaste är att fundera över karaktärernas mål, vad de vill och vilket handlingens mål är – karaktärerna dras framåt i handlingen eftersom de agerar för att uppfylla målet och detta ligger förstås framför dem och måste erövras genom att de agerar. Till exempel att lösa ett brott, bli ihop med en viss person eller på något annat sätt uppnå något. På det sättet genom att sätta en karaktär i rörelse i syfte att nå sitt mål så utvecklar man handlingen framåt. Vad de har för uppväxt,vad de åt till frukost och civilstånd är inte nödvändigt så viktigt att det hör hemma någon annanstans än i en mapp för karaktärsbiografier.

  8. Så skriver du boken!

    av

    Hur man ska komma igång med en bok är en av livets stora gåtor, att skapa något – en berättelsen – ur ingenting. Men man kan faktiskt ha enorm nytta av just förlagens målgruppstänk, hur nischad och kommersiell utgivningen börjar bli och hur genrerna knoppar av sig i undergenrer, med sina egna mallar och regler. Ja man kan säga att man går i redan upptrampade spår och det är bara bra. Att välja en genre innebär i sig att man gör avgränsningar och vissa val. Sedan tillkommer förstås vem målgruppen är. Begränsningar är bra för kreativiteten. Skriver du en rysare som du inte får in på rätt spår så tänk rysare för unga läsare. Med unga läsare menas i nittionio fall av hundra att protagonisten går på gymnasiet. (För läsarna antas göra det.) BAM där slapp du skapa en huvudperson som befinner sig någonstans i den diffusa tjugo – trettioårsåldern. Det kan dessutom vara svårt att styra in handlingen på saker som övernaturligheter och spökerier när protagonistens ålder brukar betyda problem med familjebildning, parrelationer, karriär och husköp. Redan att fundera ut intrig och idé innebär begränsningar och ju fler man har att förhålla sig till desto enklare blir det; det är som att det finns en förhandsform att hälla ingredienserna i, en rad förhandsval är redan gjorda som styr innehållet, ett slags protokoll. Vet du inte vad du ska skriva så tänk genre, tänk målgrupp och tänk på hur du i framtiden ska pitcha boken.

  9. Kontrastera ljus och mörker

    av

    Det är inte många projekt jag läser som utspelar sig under krig eller svårt förtryck men det är oftast de allra bästa, om till exempel ett judiskt familjeöde i skuggan naziTyskland. Ett annat exempel är Micael Lindbergs I skuggan av verkligheten. Det totala mörkret och ondskan tvingar fram det bästa ur de som är fångade i dramat, så paradoxalt nog kan det bli historier om hur ljuset och kärlekens kraft förs vidare och transcenderar till och med döden. Men det är svårt att skriva tragiska scener eftersom det lätt blir lite för mycket av det goda, eller onda. Knepet kan vara att lägga in något vackert mitt i det svarta, något som påminner om livet , glädjen och skönheten som en gång varit och som trots allt finns där, det kan bli mer effektivt för att få fram det onda och mörka. Victor Hugo låter till exempel i Samhällets Oycksbarn en vit fjäril fladdra över ett slagfält med döda och sårade. Som det påpekas här, det vackra mitt i all slakt framhäver eller stryker under det hemska och tragiska just genom att skapa kontrast, djup och relief. Kort sagt låt något vackert belysa det förfärliga och mörka. Det här gör även Roman Polanski väldigt effektfullt tycker jag i en av slutscenerna i filmen Pianisten. Efter två timmars bombanfall, svält, död, lägertransporter och nazister är det kanske först när huvudpersonen spelar Chopin i ruinerna som man till fullo förstår måttet av ondskan, förödelsen och galenskapen. Titta på scenen här.

  10. Gå på djupet med karaktärerna

    av

    Bygg karaktärerna inifrån och ut, inte tvärtom. En romankaraktär utmärks av vad hen vill. Drivkrafterna, motiven som finns där i botten. En berättelse drivs av en karaktär som vill en enda sak (som någon uttryckte det). Som har en dominerande drivkraft. Ju mer kraftfulla desto bättre.  För det är detta boken handlar om. Har du en huvudkaraktär som drivs av en speciell sak och har en stark intention att göra något så för göta petter byt inte ut detta mot något helt annat, utan en väldigt vettig förklaring. Det är dessa drivkrafter man som författare måste vara så införstådd med och ha lärt känna på djupet. Om det som sker och det karaktären gör och hur hen reagerar inte är ordentligt förankrat i karaktärens psykologi så kan det upplevas som konstruerat, eller oförståeligt, ologiskt – något du kastat in i handlingen som går på tvärs mot det vi trott oss förstå om handlingen och gestalterna. Om du har en huvudkaraktär För en skärpt handling måste man fråga sig vilka karaktärernas djupaste innersta motiv och drivkrafter är. Varför gör de som de gör? Vad driver dem? Simona Ahrnstedt har till exempel skrivit om hur hennes förlag och hon diskuterar och försöker borra sig ner till frågan om varför de olika karaktärerna agerar som de gör – varför, varför?

  11. Nästa sida »