Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Ny och gammal skräck

    av

    The-Daylight-Gate

    Alla som njöt av, eller har ambitionen att själv skriva, lika älskade och storsäljande  böcker som Cirkeln och dess uppföljare bör botanisera i förlaget Hammer Books utbud av ny och vintage- och översatt skräck. (Hammer ger ut Sara Elfgren och Mats Strandbergs böcker i engelsk utgåva.) Här finns ockultism som The Witches av Peter Curtis från 1960 men också nyskrivna böcker baserade på gamla skräckfilmer, som Kronos av Guy Adams (ursprungligen vampyrfilmen Captain Kronos: Vampire Hunter från 1974). Idén om att skriva en bok baserad på en gammal film (alltså inte för att sälja filmen) är för mig helt ny men om alla rättigheter är i ordning är det kanske en jättebra idé. Hammer books är för övrigt en utväxt (eller imprint)av ärevördiga skräckfilmproduktionbolaget Hammer. Och det finns nya titlar av etablerade författare, som grådystra häxthrillern The daylight Gate av Jeanette Winterson och The quickening av Julie Myerson. Winterson har det karga nordengelska landskapet och förföljelsen av kvinnor i centrum, Myerson skriver egentligen om graviditet och kärlek med en övernaturlig twist á la Rosemarys baby. Med andra ord känns båda igen trots att genren är annan än vad läsarna är vana vid. Och genrens formkrav har satt ramar som båda författare verkar ha inspirerats av.

  2. Dåligt i sängen

    av

    erotiskt

    Succén med E L James Fyra nyanser av honom börjar synas i de stora förlagens utgivning. Visserligen har det getts ut erotisk litteratur i Sverige förut men något liknande den anglosaxiska bokvärldens utbud av bonkbusters, romance och Harlequin Haze, Blaze och Daze och allt vad det heter har vi inte riktigt haft. Nya titlar på seriösa förlag i den lägsta genren av dem alla – erotisk fiktion – tas emot med en stor del misstro och skepticism. Den air av obekymrat nöje, förförelse och allmänt lattjolajbans som omger erotisk fiction och bokgenren romance  i den engelsktalande bloggvärlden är svårt att uppbåda här. Men det verkar inte vara sexet i sig som skapar leda och upprördhet utan mer den omgivande ramen, handlingen och relationerna och maktförhållandena mellan de inblandade parterna. Som inte håller måttet eller upplevs som hopplöst konventionellt eller ekande tomt. Kanske finns det en hel del sanning i att det är just handlingen, dramaturgin och karaktärerna man ska lägga krutet så löser sig sexscenerna av sig själva, som en naturlig följd så att säga. Simona Arhnstedt står ohotad när det gäller en lyckad kombination med sina välskrivna romanceromaner med erotik och stark dramatisk handling.

  3. Mytologiskt med Neil

    av

    Giger Lilith

    Neil Gaiman presenterar sina favoritmyter, såväl från de nordiska mytologin som kristen lära (Jesus). Myter ser han som ett sätt att “förstå tillvaron”. Kanske tänker vi inte på att när vi skapar en litterär karaktär som till exempel en sexgalen förförerskan vars roll är att bli ett hot mot familjebildning och äktenskap så har hon en flertusenårig litterär urmoder som heter Lilith (som f ö vägrade ligga underst när Adam ville ha äktenskapliga förbindelser med henne) och som förekom i Gamla testamentet. Mytologiska figurer kan ha tidlöst mänskliga drag som resonerar med oss än i dag, svagheter och brister. Här kan man förresten läsa en recension av Gaimans senaste roman för vuxna; The ocean at the end of the lane.

  4. Den inre läsaren

    av

    penna

    Det här skrivtipset hämtade jag hos brittiske skräckförfattaren Adam Neville. Adams bästa råd för att bli en bra författare handlar inte så mycket om att skriva som att läsa, om att odla sin inre läsare. Känns som att han är inne på vad Stephen King påpekat om behovet av två olika sorts skrivprocesser; en första, ohämmat förtjust där man inte låter något hindra alla infall, utvikningar och ljuvliga formuleringar. Och en andra mer kritisk, granskande redigeringsfas där man går loss med rödpennan och sågar sig själv obarmhärtigt. Den inre läsaren odlas genom i första hand läsa böcker men också genom att ta till sig en välformulerad mentors (skriver Adam) goda råd, kanske i form av en lektör eller författarcoach (min kommentar), och genom att läsa bra kritik, som i Paris review eller London Review of books eller varför inte Svenska Dagbladets kultursidor. Det finns inga genvägar om man vill skriva bättre, och detta lätt schizofrena förhållningssätt mellan ohämmad, inspirerad och självförälskad författare, och kritisk och prövande läsare som ständigt tar sig för pannan hävdar A N är det som sakta men säkert ändå drivit honom framåt. “In my early drafts my inner reader does ask me to rewrite nearly every sentence, rearrange every paragraph, and cut sentences the writer in me thought were good.”

  5. Nakna ambitioner

    av

    wicked-ambition

    Gör man det rätt väntar försäljningsframgångar och kommersiell succé – även om kritikerna kanske inte jublar. Men vem bryr sig? Tyvärr blev den s k “bonkbustern” väldigt illa åtgången i Sverige när det begav sig (“tantsnusk”) och författare som Shirley Conran, Jackie Collins och Judith Krantz dök upp med romaner där det fanns en stark, dramatisk handling, en stark dramatisk hjältinna och mycket sex. Man kanske ska göra skillnad här på the bonkbuster/tantsnusk å ena sidan och erotisk fiction där sexet är handlingen så att säga och det allting leder fram till. Men denna genre lever vidare, som exempelvis genom nya Wicked ambition av Victoria Fox som intervjuas här. Frågan om hur man får ihop en bra sexscen är dock evig även om man skriver mycket sex. Framför allt erkänner Fox och – det här dilemmat känns igen – att “det handlar om att släppa sina hämningar. Det går inte att tänka på att andra faktiskt ska läsa. Och absolut inte ens föräldrar.” Författaren erkänner att hon hade problem med att hennes pappa läste vad hon skrivit. “Han brukade berätta var han var någonstans i boken och jag ville helst inte tänka på det…”

     

  6. Drick som din favorithuvudperson!

    av

    mint julep

    Det här med sponken och litteratur verkar förenat av ett ganska starkt band. Då menar jag inte i första hand författarnas relation till alkohol, och eventuella beroende, utan vad som dricks i vissa böcker. Förmodligen finns ingen drink så förknippad med en speciell bokhjälte som Dry Martinin med James Bond. Men så har vi också Bridget Jones och det där ständiga glaset med Chardonnay – själv tänker jag mest på att jag förknippar persiko- och Proseccodrinken Bellini med American Psycho och tyvärr därmed också med den tortyr, död och fasa som ofta varvades med drickandet. Smaken av blod, med andra ord. Här kan man se vad andra berömda litterära huvudpersoner föredrog i drinkväg.