Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Böcker som tröst

    av

    Emma Thompson bearbetade sorgen efter en skilsmässa genom att begrava sig i “Förnuft och känsla” av Jane Austen. Här står om hur böcker kan hjälpa oss att hantera allt från sjukdom till depression, förmodligen bättre än alla självhjälpsböcker i världen – lite som” comfort food” finns det “comfort books”.  En annan läsare tar till “Unga kvinnor” varje gång hon känner sig nere och har avverkat den ca 9000 gånger… För mig är det  “Anne på grönkulla” eller t o m Astrid Lindgren, kanske för att de förmedlar barndomens trygghet och nostalgi men känns sanna och tidlösa samtidigt. Romaner kan fungera som terapi eller som medicin helt enkelt, även för att de lyckas hålla upp en spegel där vi kan se våra egna problem eller får oss att inse att vi inte är de enda som har det jobbigt just nu ! (I artikeln tar folk till allt från “Lilla huset på prärien” till brutala andra värlskrigetmemoaren “Pianisten”, av Wladyslaw Szpilman.)

  2. Lika sexiga som strumpor!

    av

    En skribent i konservativa Daily Mail beklagar sig över dagens moderna romance och vill tillbaka till den gamla goda tiden när hjältarna inte var fullt så känsliga och kännande, och hjältinnorna inte bröt ihop vid minsta motgång. Inte hade du sett Jane Eyre “moaning over cocktails” över hur jobbigt det är att Mr Rochester har sin exfru inspärrad på vinden? (Ungefär; stå och beklaga sig på ett cocktailparty). Eller Elizabeth Bennett(“Stolthet och fördom”)  förtvivlat bläddra i självhjälpsböcker för att komma tillrätta med Mr Darcy…. gamla romanceveteranen Barbara Taylor Bradford håller med, och tycker att dagens hjältinnor är för lättkränkta, för självmedlidande och för mycket av offer. Hjältarna i sin tur saknar mod, styrka och hår på bröstet. Men överhuvudtaget verkar det handla om att moderniserade könsroller till viss del börjar märkas även i modern romance, där saker som skilsmässa, missfall och otrohet nu ska lösas genom terapi och inkännande manliga huvudpersoner, som enligt författaren helt enkelt är åt helvete för “touchy – feely” för att vara romantiska.  (Och dessutom ger en falsk bild av verkligheten, enligt en uppriktig manlig läsare.)  Av detta kommer det sig därför att unga kvinnliga läsare fortsätter att läsa traditionella Mills & Boone. Romance som genre verkar svår att uppdatera, ungefär som Melodifestivalen.

  3. Läs inte den här boken

    av

    Amerikanska skräck/fantasyförfattaren Dan Simmons är inte så uppmärksammad i Sverige, inte översatt till exempel, men lyckas fömedla något väldigt obehagligt i allt han skriver, som nu senast i spökhistorien ”A winter haunting” och det är inget jag rekommenderar för känsliga, lättsuggererade personer som till exempel jag själv. Men boken är en studie i hur man maximerar förutsättningarna för en riktigt ruggig historia: Huvudpersonen lider av kronisk sömnbrist. Huvudpersonen sörjer sitt äktenskap och är deprimerad. Huvudpersonen bestämmer sig för att spendera vintern i en barndomsväns övergivna gamla hus i Mellanvästern. Övervåningen på huset är avstängt och har inte använts på decennier. Vintern kommer ovanligt tidigt just det här året. Huvudpersonen skriver och isolerar sig i det övergivna huset. Men på väg hem en sen kväll när snön börjat falla ser han ett svagt ljussken från ett av rummen på den tillbommade övervåningen…

  4. “… No Catherine could I detect, far or near.”

    av

    Fint galleri i the Guardian med olika omslag till Emily Brontës “Svindlande höjder”. Omslagen spelar verkligen en stor roll. Från det svalt eleganta omslag nr 4 (lite mer modern romance) till omslag nr 7 (Heathcliff goes Vilda Västern!!) kan man knappt tro att det är samma bok.

  5. Genom den magiska porten…

    av

     

    Det finns vissa återkommande “urscener” i fantasybetonad litteratur… Portalen, övergången mellan vår värld och Någonannanstans. Ett klädskåp eller en engelsk tågperrong i böckerna om Narnia, dörren till ett utbomat viktorianskt hus i “Ellidor, det gyllene landet”, eller för den delen hålet som leder Alice till Underlandet. Den här gränsen, övergången eller tröskeln finns väl i de flesta böcker där vi förflyttar oss från en värld, till en helt annan. (I fantasy av vad jag förstår så rör man egentligen sig i fantasyvärlden hela tiden, utan att vår vanliga svenssonvärld är på tapeten över huvudtaget.) Men det finns också magiska dörrar som “bara”leder karaktärerna in i en annan tillvaro – visserligen magisk men inte utanför vår verklighet. Visst finns det t ex en betydelsefull dörr i “Den hemlighetsfulla trädgården” av Francis Hodgson Burnett? Den bakom vilken en överdådig men bortglömd gammal trädgård gömmer sig…. Kan inte låta blir att citera min egen blogg, och citatet ur “Brideshead revisited”, om hur Charles, eller Evelyn Waugh själv, längtar efter att hans tid i Oxford ska bli allt han drömt om, vilket den inte blir förrän han träffar Sebastian (eller Hugh Lygon som han hette i verkligheten), mannen som ger honom nycklen till den hemliga dörren i muren genom att bli hans vän och visa honom hur spännande och underbart livet i Oxford kan vara… Men innan det sker är Charles/Evelyn ”…. fortfarande utanför, han kunde bara se en skymt av, och aldrig helt passera, genom den där magiska dörren i muren som ledde till en hemlig, förtrollad trädgård.” Kort sagt dörrar och portaler kan vara magiska och leda till andra världar på olika sätt, andra världar än vår eller världar som är samma som vår, fast helt annorlunda. På ett magiskt sätt.

  6. Bad babies

    av

     

     

    Av en slump har jag avverkat en rad böcker som alla har det gemensamma temat “Det onda barnet”. Inte så vanligt utforskat i litteraturen, men det finns där, litet, jollrande och ondskefullt. Att kalla Julie Myersons “The lost child” för en bok om ett ont barn kanske är lite cyniskt, för detta barn finns på riktigt och boken handlar om hennes egen son som vid sjutton års ålder blir drogberoende och totalt personlighetförändrad – till det sämre. Men vissa meningar och passager är nästan fotokopierade ur Doris Lessings “De femte barnet” –  som t e x insikten om hur det onda eller avvikande barnet i familjen sårar och förstör inte bara för sina syskon utan förintar hela familjen. Myerson bok är gripande, Lessings otäck –  barnet, “the goblin” anses av sin egen mamma helt enkelt vara en av Moder Naturs felsprång, tillhörande en ras som föregick den mänskliga, men vars DNA på något sätt lyckats fortplanta sig in i Homo sapiens någon gång för miljoner år sedan, för att i all tysthet vandra vidare genon generationsleden och plötsligt manifestera sig i barnmonstret Ben. Ben ser ut som en hobit, och hör inte hemma i vårt tidevarv, utan i något annat förhistoriskt stadium då planeten var betydligt yngre. Sedan är det ju “Vi måste prata om Kevin” av Lionel Shriver, samma problem där – barnet som välkomnas av de älskande föräldrarna är helt enkelt Born Evil. Precis som Rosemarys baby, det vill bara illa och det spelar ingen roll hur mycket du älskar det. Och vilken var det mer. Jo, “The small assassin” av Ray Bradbury. Någonting smyger på små trippande fötter i barnkammaren, och både mamma och pappa går ett olyckligt öde till mötes…

  7. Litterär förebild

    av

    Det är inte klokt hur relevant delar ur Selma Lagerlöfs samlade verk fortfarande känns. “Charlotte Löwenskiöld” från 1925 har allt försvunnit lite mellan spökromantiska Selma (“En herrgårdssägen”), och präktigt folkbildande Selma (“Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige”), och episka Selma (“Jerusalem”). Men CL är så nära historical romance man kan komma, även om jag inte tror varken Selma eller Svenska Akademien hade gillat liknelsen. Man blir chockad vid omläsning av hur förbannat underhållande och psykologiskt raffinerat insiktsfull den här, hur tillfredsställande allting löser sig på slutet och trådarna dras ihop, hur många scener som känns som klassiker. (Som när Charlotte utmanar sina blivande svärföräldrar genom att inte direkt bete sig så prydligt som förväntat…) Skildringen av turerna, intrigerna och konflikterna i den lilla värmländska by där Charlotte hamnar som hushållsmamsell hos prosten är rent Jane Austenska. Från skildringen av den av livet förbigångna, intriganta Tea Sundler till tragiskt uppblåste och självbedräglige präststuderande Karl Artur. Mitt i allt detta rör sig Charlotte med sitt upproriska sinne för ärlighet och uppriktighet intakt, och sina förväntningar på kärleken, äkta, icke hycklande, eller av konvenansen tillkommen kärlek – något som de inskränkta invånarna i det lilla omgivande landsorten straffar henne hårt för.