Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Allt om feelgoodhjältinnor

    av

    Den här modellen för hur man bygger ett feelgoodmanus är konstruerad kring huvudpersonens inre känslomässiga sår. Jag skulle sammanfatta det med manusgurun K M Weilands ord; the plot is the main characters internal conflict externalized. Den yttre handlingen löser huvudpersonens inre konflikt. Det är tack vare författaren Lisa Jewell jag blev bekant med den när hon berättade hur hon alltid börjar med att fundera på sin huvudkaraktärs mest ömmande punkt eller inre känslomässiga konflikt. Alla manus måste inte konstrueras på det sättet men det är väldigt effektivt när polletten ramlar ner och man förstår strukturen. Man måste fråga sig och sin huvudperson; Vad är hon mest rädd för? Det är detta hon måste konfrontera handlingen igenom. Kanske har du en huvudperson som lämnat sin hemby förföljd av en djup känsla av skam över ett trasigt förflutet och sedan byggt upp en glamourös fasad där hon blivit otroligt framgångsrik. Vad är det absolut värsta som kan hända henne? Att hon måste återvända till sin uppväxtmiljö och konfrontera alla de som vet vem hon egentligen är, som skyr henne och ser ner på henne. Varför? För att hon måste lära sig att möta det hon är mest rädd för – att bli avslöjad som den hon egentligen är bakom den lyckade fasaden – och stå för det. Den yttre handlingen måste lära henne att sluta låtsas, sluta fejka och lära sig stå för den hon verkligen är och sitt eget förflutna.

  2. Handling är dynamik, förändring

    av

    Jag tycker handling lättast kan förklaras som dynamiken mellan en situation (alltså vändpunkt eller plot point) och karaktärernas reaktion. Situation (yttre handling) – reaktion (inre). Dynamik snarare än dramatik innebär att kapitel och scener skrivs så att det uppstår någon typ av förändring under kapitlet/scenen/dialogens gång.  Om du skriver en scen eller dialog som inte innebär en förändring, om än liten, så har det inte hänt något. Det blir statiskt och du kan lika gärna stryka den för den gör ingen skillnad för hur handlingen utvecklar sig eller för karaktärernas utveckling. Kapitlet/scenen/dialogen är de minsta byggstenarna i berättelsen eller handlingens övergripande båge. Anledningen till att en dialog bör skrivas om är att ”karaktärerna inte fått med sig något i slutet som de inte hade i början”. Att de har fått det är essensen av dramatisk struktur. Man kan säga att det handlar om att en konflikt finns någonstans, ett litet motstånd, något som ändrar riktning men det viktiga är som sagt en förändring av läget ungefär som en atom som ändrar laddning och går från + till -. (Jag tror det är atomer som kan ändra laddning…)