Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. En Grimm historia

    av

    I en svensk dagstidning sågades den senaste versionen av Snövit, Mirror, mirror, men sedan läste jag det här, i en tidning jag värderar så mycket högre och blev genast sugen på att se filmen av regissören till The fall Tarsem Singh. Trogen originalstoryn men samtidigt egensinnig, knasig och originell verkar den skåpa ut det höggljudda fantasyspektaklet som man hade blåst upp Alice i Underlandet till och har tydligen hämtat mycket inspiration från Arthur Rackhams illustrationer. Och det är fina kostymer. Snow white? Snow way!

  2. Kvinnor utan stake forts.

    av

    Eftersom det finns något magiskt med talet tre får jag lägga till en ytterligare karaktär inom facket ”mesiga kvinnokaraktärer”. Hela Nathalie Portmans karaktär Nina Sayers i Black swan handlar om att hon är alltför snäll, självutplånande och passiv trots omgivningens krävande eller rentav respektlösa behandling av henne (minns scenen när hon sitter kvar paralyserad och handlingsförlamad mittemot en gubbe på t-banan som onanerar inför henne) som ballerinakollegornas bitchigheter för att inte tala om balettchefens krav på att hon ska vara mer sexuellt utmanande. Det krävs en ganska avancerad metamorfos för att den allt mer skräckslagna Nina ska lyckas plocka fram den mer handlingskraftiga, uttrycksfulla, kraftfulla sida av sig själv ( i skepnad av den onda svandrottningen Odile) men även Nina dör på kuppen, med en glasskärva i magen, eller om det var en spegelskärva, vilket känns mer symboliskt.

  3. Kvinnor utan stake

    av

    Nu när många kvinnliga karaktärer är hjältinnor (som Katniss i The hunger games) är det dags att prata om antihjältinnorna. Alltså inte de intrigerande, infernaliska och lismande som Tea Sundler i Charlotte Löwenskiöld av Selma Lagerlöf eller de downright onda, makthungriga och mordiska (Madame de Villefort i Greven av Monte Christo) utan de totalt mesiga, passiva, hysteriska och hjälplösa. Den här artikeln i ämnet retar upp sig speciellt på Bella i Twilightserien men själv tänker jag mest på den hopplöst ultrakvinnliga och överspända Dora Spenlow i David Copperfield (när jag läste boken som mycket yngre fick jag intrycket av att hon svimmade av bara David sa ett ord till henne) och eftersom vi pratar film också, den nerviga och okontrollerat hysteriska officer Lambert i Alien som tycks helt förmögen att lägga band sina egna känslor av skräck och fasa vilket gör allting ännu värre för alla runt omkring henne, även om det knappt är möjligt. Kanske för att allt drama behöver iallafall ett minimum av handling och initiativ från sina karaktärer är de dock inte så många och de riskerar att dö en för tidig död, precis som både Dora och Lambert gör f ö.

  4. Dejta med Jane Austen

    av

    Även sedan länge döda men klassiska författare kan ge goda råd vad gäller ”affairs of the heart”, och dessa visdomsord kan man ta del av i den här boken Much Ado About Loving: What Our Favorite Novels Can Teach You About Date Expectations, Not So-Great Gatsbys, and Love in the Time of Internet Personals. Jane kanske inte hade ett särskilt rafflande dejting- eller kärleksliv, men det hindrade henne inte från att vara en skarpsynt oberservatör av vad om pågick runt omkring henne och hon har en hel del att säga om saker och ting (och känns än i dag förvånansvärt modern). Tolstoy, Dickens, Sylvia Plath och Richard Yates som skrev Revolutionary Road är andra som genom sina böcker kan användas som stöd och för  tips och goda råd när det gäller kärlek, relationer och dejting. Vilket bara bevisar att riktiga klassiker aldrig är mossiga.

  5. Fortfarande vilse på herrgården

    av

    Den här verkar bra, om man gillar Downdown Abbey (eftersom den utspelar sig på en nordengelsk herrgård i början på förra seklet), intresserar sig för engelskt samhällsliv under den edwardianska eran alltså innan första världskriget, och värdesätter en god spökhistoria. Om jag förstått rätt så är The uninvited guests av Sadie Jones en kombination av alla tre.

  6. Stig in i mitt bibliotek

    av

    Här är en bok för alla oss som går in i en möbelaffär och omedelbart fastnar framför böckerna som någon ställt upp i bokhyllorna, snarare än bokhyllan själv… Eller som sugs som magneter till böckerna så fort vi är på besök hemma hos någon. (Spelar ingen roll om man har stått och glott där tusen gånger tidigare.)  I ”Unpacking my library” besöker Leah Price ett gäng författare i deras bibliotek, eller iallafall det rum där de förvarar sina böcker och även ibland skriver. Samtal om läsvanor, om böckerna och vad de betyder för sina ägare utspinner sig. På fotona bokhyllor hos två författare som dock inte är med i samlingen; kultpoeten Anne Sexton, och, den för mig okände Geoff Dyers och hans coola röda bibliotek.

  7. Vilse i vindlande korridorer forts.

    av

    Millers genomgång av olika litterära subgenrer (romance, the gothic, romantic suspense et c) utmynnar iallafall i den här recensionen, av Peter Camerons roman Coral Glynn (2012) som ekar av både Daphne du Maurier, Jane Eyre och The turn of the screw. Trots att den är nyskriven baseras den alltså på flera av the Gothics grundläggande förutsättningar; en dyster herrgård på landet, en ung osäker kvinnlig protagonist ensam i världen, några barn i en trädgård sysselsatta med ”diaboliska lekar”, samt en sammanbiten (till på köpet krigsskadad) manlig hjälte som haltar sig fram genom de vindlande korridorerna… Men i boken, som utspelar sig på femtiotalet, har ingredienserna på olika sätt moderniserats och resultatet verkar väldigt spännande.

  8. Vilse i vindlande korridorer

    av

    Det är aldrig för sent att uppdatera och modernisera en gammal genre – i det här fallet den för oss svenskar lite okända subgenren the Gothic. Laura Miller skriver först en belysande artikel om the gothic som en sorts tidig chiclit. Alla som botaniserat vid en gnisslande snurrställning med gamla begagnade pocketböcker känner igen de där vulgodramatiska omslagen; en ung kvinna, en lite för djup urringning eller för mycket mascara, ett dystert slott i bakgrunden… gärna mot en bakgrund av vindblåsta träd. The gothic är dock inte det samma som den mer ärevörda gotiska romanen á la The castle of Otranto eller Främlingen på Wildfell Hall utan avgjort mer kiosklitteratur. Jag skulle kalla den för en avart av romantic suspense, eller den romantiska rysaren, precis som Laura Miller gör. Var var jag nu??

  9. Kvinnokamp

    av

    I kölvattnet av The hunger games kommer flera fantasyböcker för tonåringar där handlingen utspelar sig efter eller under jordens undergång. Detta kan man läsa om här. Det finns också en speciell infallsvinkel på det hela eftersom böckerna i flera fall har en kvinnlig huvudperson. Eller så är det så för att majoriteten av läsare i just den åldern, är tjejer (och författarna är kvinnor). Som Julie Bertagnas Exodus eller Blood red road – en ”sort Mad Max för tjejer”- av Moira Young där den unga kvinnliga hjältinnan försöker överleva i en värld efter klimatförstörelse. Graden av våld precis som i Hunger games, som också har en ung kvinnlig protagonist,  är extrem. Samtidigt ger dessa böcker en sorts flyktväg för unga kvinnliga läsare till ett liv där så mycket mer står på spel än utseende, kläder och killar – de måste helt enkelt slåss för livet eller rädda världen. Hur som helst, det är en ganska bra bit från Anne på Grönkulla. (Illustration till Blood red road av Renee Nault.)

  10. Kamp till döds

    av

    Nya filmen The hunger games (baserade på Susan Collins triologi) är en dystopi  om ett framtida USA där tonåringar tvingas slåss till döds. De utspelar sig i en postapokalyptisk värld där dödliga, grymma lekar anordnas för att sortera de starka från de svaga á la romerska gladiatorspel och för att roa den styrande makteliten som får titta på. Tanken på tillvaron som urartad till en kamp, eller i de här fallen tävling, på liv och död finns i till exempel The long run av Stephen King  (marsch till döds) eller kultfilmen Rollerball (rullskridskorace till döds). Om dessa och fler av The hunger games tematisk släktningar kan man läsa i denna spännande artikel. Med tanke på vår fascination inför darwinistiskt inspirerade realityprogram som Survivor (eller på svenska mer beskedligt betitlade Robinson) kanske de här framtidsversionerna kan verka obehagligt trovärdiga.

  11. Nästa sida →