Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Sex utan sammanhang

    av

     

    läppar

    Apropå säsongspremiären av Game of Thrones så kan man betänka den diskussion som uppstod efter förrförra säsongen där karaktären Sansa blev utsatt för en våldtäkt. Det var inte den i sig som framkallade diskussionen utan att skildringen av den fick för stor plats, trots att den inte visades i bild. Och kan man väl säga att det finns inget som blir så fel som en onödig eller spekulativ sexscen – det inbegriper forcerat eller ofrivilligt sex som i GoT. Att skriva om sex är svårt nog, men ännu en sak att förhålla sig till är varför man ska ha med det, tjänar det något syfte för att som det står här ”berätta något om karaktärerna eller driva handlingen framåt”. Gör det inte det blir sexet exploaterande, opåkallat och just onödigt. Precis som med skildringen av övergreppet på Sansa så verkar det vara där för att kittla, chocka och effekt, skaka liv i en berättelse som inte har ett narrativt driv längre. Det hör helt enkelt inte till handlingen och blir effektsökande och kan vara ett tecken på att man inte litar på sin historia i sig. Om Sansa behövt orsak att ta hämnd så hade hon redan det, man behövde inte skriva in en otäck övergreppsscen därtill för att driva handlingen framåt eller förstärka hennes motivation.

  2. Förläggare om feelgood

    av

    feelgoodbok 2

    Feelgood är helt klart på väg att erövra Sverige. Ämnet har avhandlat flera gånger på denna blogg men här kommer en artikel med fler initierade synpunkter från författare och förläggare som till exempel Pia Printz. Det hon tar upp som handlar om det anglosaxiska med feelgood tror jag hon har så rätt i. Det är svårt att förklara dock. Det handlar inte bara om mys, skotska slott och excentriska karaktärer utan om en speciell humor och något ironiskt som aldrig får böckerna att överskrida ”sliskighetsgränsen”. Varken britter eller svenskar är speciellt sentimentala eller känslosamma, det tror jag vi har gemensamt. Jag skulle säga att det är en vardaglighet, en värme och en syn på människan och tillvaron som är kärleksfull och överseende, och rolig. Vi svenskar är kanske mer svartsynta och mer intresserade av ruffig realism och sociala problem, därav vår enorma framgång med deckare. Gemensamt för all feelgood är dock det lyckliga slutet som dock inte infinner sig förrän huvudpersonerna gått igenom en rad olika utmaningar och problem. Och så förstås den mindre perfekta huvudpersonen. Läs artikeln för mer tankar om allt från typiska omslag till hur man väljer titel.

  3. Det dimmigt skrivna…

    av

    drömmar

    … är ofta det dimmigt tänkta. Det finns något som kallas för isbergsteknik. Alltså istället för att skriva ut precis allt som sker, både i den yttre handlingen och inom karaktärerna, så låter man läsaren föreställa sig det själv, göra sina egna tolkningar. Det är ett nerkokat, reducerat sätt att skriva för att använda kokboksliknelser. Anorektisk kanske vissa skulle kalla det för, och mycket lämnas åt läsarens egen föreställningsförmåga som sagt. Det är ett skrivande med hög ytspänning, med mycket undertext och det är oerhört effektivt för att engagera läsaren, sätta igång tankeprocesser och göra läsaren medskapande. När det gäller att antyda konkret, yttre handling som också är populärt är det dock svårare att komma undan med. Allt som oftast läser jag text där antydningarna inte riktigt verkar leda någonstans. Man måste veta exakt vad det är man antyder, annars funkar det inte. Annars blir det inte mystiskt, gåtfullt och att likna vid en tråd som sakta men säkert rullas upp – utan bara förvirrat.  Den här förvirringen känner läsaren och får känslan av att författaren inte riktigt har koll på sin egen handling. Antyd bara om du vet exakt vad det är som ska berättas.

  4. Dags att uppsöka lektör?

    av

    lektörsläsning

    Ett bra förslag innan man skickar manus till lektörsläsning är att anlita vänner eller andra författare som testläsare som gör en första betaläsning. Man vill ju ha någons ögon på texten i något skede men det kan vara för tidigt att anlita en lektör det första man gör när man är färdig med första utkastet. När du stämt av manuset med några icke professionella testläsare är det dags att anlita en professionell läsare, eller lektör. Fördelen med en sådan är att de har stor erfarenhet (i bästa fall) och träning i testläsa, analysera och kan spegla vilka bristerna är i ditt manus, varför de uppstått och ge dig förslag på hur du kan arbeta bort dem och göra det hela bättre. Inte utifrån en känsla de har, utan utifrån en objektiv bedömning.

    Lektören ska absolut vara ärlig så det måste man som författare vara införstådd med; det kan yttras en del obekväma sanningar om texten och ens aktuella brister som författare men som författare har man bett om att få synpunkter och det enda som kanske kan tänkas orsaka missbelåtenhet är om lektören varit slapp, överseende eller inte riktigt visat sig kompetent. Som lektör har man fått mandat att ge sin konstruktiva kritik men man får också se till att inte göra det på ett demoraliserande, avfärdande eller nedslående sätt så att man kväver någons författarlusta i dess linda.

    Lyd din egen intuition när det gäller föreslagna ändringar. Om den som läser har förslag på väldigt allvarliga ingrepp, typ stryk en viktig karaktär, så kanske det är bäst att gå på magkänslan och göra som man själv vill. Och ta konsekvenserna. Men andra ord; korrigera eller ändra inte om du inte förstår/håller med lektörens/läsarens synpunkter. (F ö är det just resonerandet kring varför något inte helt fungerar än och vad det får för effekter att skriva på ett visst sätt som är det mest arbetskrävande i arbetet med att skriva ett utlåtande.)

    Lite mer läsning här, i synnerhet om att anlita testläsare.

    ”By carefully considering the person behind the critique, you’ll choose a partner who will offer unbiased advice and genuine encouragement, and ultimately improve your writing skills.”

  5. Om du fastnat i ditt manus

    av

    skrivkramp 3

    Om man inte skriver under på vad Neil Gaiman sagt om skrivkramp återger jag här en bra lista på tips jag hittade om hur du kan lösa knutarna och komma vidare i skrivprocessen när det tar emot:

    • Ställ frågor till manuset, till din berättelse. Varför ska den karaktären göra så? Vad händer om jag gör så istället? Om krampen beror på att du fastnat i handlingen inför ett problem så hjälper det som sagt att formulera en fråga inför dig själv och chansen är stor att du då löser problemet och kan gå vidare. ”Har du frågan har du svaret” som deckarförfattaren Sue Grafton säger.
    • Är du inspirerad som aldrig den och bara vill skriva på på ditt mästerverk slut så gör tvärtom; avbryt och gör något annat. Lämna en flik kvar av det du ville ha på pränt under just det här skrivpasset till nästa dag. Så gjorde Hemingway och vem visste bättre? Sluta när det är som roligast, är rådet.
    • Planera inför nästa dags skrivande typ när du ligger i sängen och ska sova. Vad ska du göra? Hur ser planen ut, vilka kapitel ska du skriva och kan du identifiera problem redan i förväg så fundera på dem i förväg. Ska du skriva ett kapitel som känns jobbigt, varför känns det jobbigt? (Typ; för att jag måste få ihop två karaktärer som befinner i olika delar av landet så att de råkar ha ett slumpartat men viktigt möte.) Chansen är som sagt stor att du löser dem i förväg.
  6. Mer om filmmanusdramaturgi

    av

    filmmanus

    Idolen John Yorke som skrivit Into the woods, stories and why we tell them har tankar om filmmanusskrivande. Men som sagt, att applicera dem på ditt romanmanus kan inte skada:

    • Ställ en fråga, skapa ett mysterium och håll tillbaka svaret. Inget funkar bättre för att få en läsare att vilja läsa mera.
    • Försök att hitta kontraster och polariteter; i filmen Billy Elliot så skär sig Billys dröm om skönhet, konstnärlighet och balett extra starkt just mot bakgrunden av råbarkad traditionell manlig gruvarbetarklass i ett grått England.
    • Orsak-verkan är en grundläggande struktur i alla berättelser. Vi vill veta varför något händer. Vi vill ha drivkrafterna och förankringen och strävar efter att förstå, skapa mening av det som sker.
    • Vi lever genom protagonisten. När vi känner empati med denne upplever vi att vi är ett med hen. Man måste kunna skapa empati i läsaren/publiken för det som sker och det är här skildringen av reaktionerna är viktiga.
  7. Hur vet man när manuset är färdigt?

    av

    böcker

    Detta är en av de viktigaste och vanligaste frågorna jag får som lektör. Man avger sitt lektörsutlåtande och hoppas på att synpunkterna landar – sedan är det upp till klienten att med hjälp av dem bearbeta texten innan de skickar manuset vidare till förlaget. Många gånger har jag varit i kontakt med förbryllade/frågande klienter som fått en uppmaning från ett förlag som läst och gillat, om att skicka in igen när manuset är klart. Man ska alltså redigera, skriva om och ha sig men helst veta när det är färdigt för en utgivning och som någon påpekade – man har bara en chans. Det här kan kännas psykologiskt påfrestande förstås och hur kan man bedöma om det är färdigt, även om man gjort det lektören tyckte… Mitt bästa råd är helt enkelt att läsa mycket. Läs och se var verkshöjden ligger när det gäller utgivna romaner, gör gärna egna analyser av bokens uppbyggnad, till exempel hur karaktärerna är skildrade och hur mycket plats de får. Genom att läsa mycket så får man en egen bild av hur det ”ska” se ut och vad som kanske fortfarande fattas i ditt manus. (Men drick inte vin på samma gång…)

  8. Klä dina karaktärer

    av

    klädsel

    Kläder, make up och accessoarer berättar vilka dina karaktärer är lika mycket som vad de säger och gör. Hur hade Lisbeth Salander blivit så ikoniserad som litterär gestalt utan sitt specifika, tatuerade yttre? Allt du skriver in i texten berättar något, även vilka yttre attribut du ger karaktärerna. Hur ser de ut och vad har de på sig när läsarna får möta dem första gången? Tänk på karaktärer som Anna Karenina med sin svarta balklänning (man får tänka på att svart också signalerar sorg och död och att boken slutar med att hon tar livet av sig) och Patricia Highsmiths bedragare Tom Ripley – vars noga inoljade läderväska från Gucci signalerar pengar och klass han absolut inte har eftersom han är en uppkomling och bedragare.

    Anna var inte klädd i lila som Kitty absolut hade velat utan i en svart djup urringad sammetsdräkt som blottade hennes runda skuldror, bröstet och de fylliga armarna med de små välformade händerna som såg ut att vara av gammalt elfenben. Hela dräkten var besatt av venetiansk gipyr. På hennes huvud syntes i det rika svarta håret//en liten girland av styvmorsvioler och en likadan girland var fäst vid hennes svarta skärp med vita spetsar.”

  9. Vad driver en handling?

    av

    KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

    En handling rent tekniskt sett är konstruerad förstås av de yttre händelserna, situationerna. Men vad som är lätt att missa är hur viktigt det är medreaktionerna. Alltså hur karaktärerna påverkas och reagerar på det som sker. Man ska inte bara skildra situationerna utan upplevelsen av dem. Det är i växelspelet mellan det som sker i form av dramatiska situationer (utifrån) och karaktärernas känslor (inifrån)som dynamiken i handlingen uppstår. Här tar Stephen King upp ungefär samma sak när han pratar om vikten av att låta handlingen forma karaktärerna. Karaktärerna låter sig formas av handlingen i den meningen att de reagerar och förändras av det som sker, alltså alla situationer som uppstår. Det är på det här sättet du får fram hur karaktärerna förändras från början till slutet av romanen. Enbart yttre situationer och händelser utan en känsla för hur dessa påverkar karaktärerna blir en platt och ytlig roman.

  10. Karaktärer och katharsis

    av

    historiskt

    Låter du dina karaktärer genomgå en ordentlig utvecklingskurva under manuset? Tänk på att om inte läsaren känner hur karaktärerna lider och svettas så lär inte de göra det under läsningen heller. Det här handlar om att leda huvudpersonerna genom katharsis. Katharsis betyder ungefär ”rening genom skärselden”. Tänk Annika Bengtzon i Sprängaren, hur den våldsamma jakten på sprängaren suger allt hon har ur henne och sätter hennes liv i fara, samtidigt som privatlivet går rakt åt helsike. Vi pratar fysisk och psykisk känslomässig påfrestning som man inte fattar hur författaren kommer att kunna befria sin huvudkaraktär från i slutet. Men det gör hen, oftast. Till slut ordnar det sig, huvudpersonen undkommer om än med skråmor och blåmärken som minne på andra sidan, och har under tiden förändrats. Svagheter och dåliga sidor har slipats bort, hen har blivit stark och klarar av saker bättre. Det gäller att ta huvudkaraktären genom det djupaste mörkret och elden, konfrontera hen med de värsta tänkbara utmaningar för att sedan föra hen ut i ljuset igen.

  11. Nästa sida →