Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Veckotidningsfiction och feelgood

    av

    I snart tjugo år nu har jag levererat noveller och följetongar till veckotidningarnas fictionredaktioner. Och gett kurser i att skriva för veckopressen, som finns på min hemsida. Även om branschen ser helt annorlunda ut nu och veckotidningarna börjar förändras efter att ha sett likadana ut i alla år, så är sig dessa texter ganska lika. Det är fortfarande relationer, kärlek och vardag med trovärdiga karaktärer och en lagom dos eskapism som gäller. Förmodligen har inget varit så nyttigt för mig som lektör som att lära mig få ihop de här små eller längre historierna, det är verkligen en snabbkurs i att skapa dramatisk konflikt, dramaturgi, använda miljöer och hitta ämnen och teman som roar och underhåller läsaren och hålla igång en handling meddelst ett strömlinjeformat, målande, lättillgängligt språk.  Drömmer du om att skriva en feelgoodroman eller en spänningsroman eller en cozy crime för fysisk bok eller ljudbok, så kan en sån här kurs vara absolut bästa träningen även om du skriver i kortare format, som novell.

  2. Skriv, bara skriv och läs!

    av

    Nyheten om att färre vill läsa men alla vill skriva väcker ambivalens. Det brukar märkas isande tydligt om författaren vars manus man lektörsläser faktiskt läser böcker själv eller inte. Kanske inte på förmågan att utveckla handlingen, men på språkhanteringen. Det är som Stephen King säger; läser man inte böcker har man inte redskapen för att skriva böcker. Men ribban blir också gradvis högre och högre och fler och fler som vill bli författare undviker de där vanligaste fallgroparna:

    Tänk på att

    – alla karaktärer måste vilja något, om så bara ha ett glas vatten

    – skriv aldrig för hela världen utan med en speciell läsare i åtanke

    – var en sadist mot din huvudkaraktär och ge hen massor av utmaningar som denna kan reagera på ocj utvecklas av.

    – varje mening ska antingen berätta något om en karaktär eller föra handlingen framåt. Stryk resten.

    – inled så nära slutet av en scen som möjligt…

  3. Handlingen drar alltid MOT något

    av

    Begreppet dramaturgi är nog ett av dem jag använder mest i mina lektörsutlåtanden, ”rent dramatugiskt”, och sedan är det väl en av alla förmågor jag har sett stadigt förbättrats under åren jag sysslat med detta. Manusen som inte drivs av något, som bara består av beskrivningar eller är statiska och saknar händelseutveckling  är inte så många längre. Ett manus behöver dock inte vara linjärt eller präglat av framåtrörelse; det kan vara till synes både stillastående och statiskt men ändå rymma en hemlighet eller något antytt eller något som läsaren inte förstår (än). Dramaturgi går alltså ut på att ordna delarna i berättelsen för bästa effekt (som överraskning, rädsla, spänning, sorg, belåtenhet, skräck) eller hitta en struktur för dem. Hur man berättar, kan man säga, snarare än innehållet. En författare med bra förståelse för dramaturgi kan göra det mest vardagliga skeende intressanta och till och med fängslande. Och den dramatiska struktur som anses vara den mest effektiva är ju deckarens; den där det skapas en gåta i inledningen som vi sedan vill ha svaret på. (Att strukturera även andra historier som långt ifrån är deckare på det sätt går förstås jättebra; driften att lösa en hemlighet eller ett mysterium är enorm.) Sedan som författarcoachen Lucy B. Hay tar upp här har det hela också att göra med känslan av framåtrörelse, att något driver på och att det hela eskalerar – av motstånd som blir värre och värre. Berättelsen driver mot något, en upplösning och ett slut.

  4. Enbart fantastik gör ingen story

    av

    Skriver man fantasy är mitt råd att arbeta betydligt mer med sina karaktärer än man kanske tror är nödvändigt. Var inte för intresserad av själva fantasyn. Fantasy är ju överlag inte en karaktärsdriven genre men det är samtidigt svårt att utveckla en fördjupad berättelse om man inte har starka karaktärer. Det är nog min mer typiska respons både på fantasymanus och manus skrivna för barn; var är berättelsen? Vad ska mina karaktärer gå igenom? Det räcker inte att kasta in roliga saker, påhitt, idéer, uppslag och alldeles för mycket som händer hur fantasifullt och fantastiskt och underhållande detta än är. Det är inte det samma som en berättelse. Även om du förlagt handlingen enbart till det fantastiska planet – s k ”high fantasy” så är kvaliteten i historien beroende av dina karaktärer eller att du ser sina sagoväsen, alver, troll, tomtar, hamnskiftare, älvor eller vad det nu är som karaktärer med samma känslomässiga drivkrafter och pyskologi som mänskliga karaktärer.

  5. Vad som helst kan inte hända

    av

    Att vad som helst kan hända i en berättelse behöver inte vara bra, eftersom läsarens känsla för vad som är rimligt och troligt sätts ur spel och det kan faktiskt vara den snabbaste vägen till att läsaren lägger ifrån sig boken. Handlingen måste utvecklas enligt någon sorts psykologisk förklaringsmodell och mycket här handlar om att klart och tydligt formulera den inledande konflikten. En handling utgår ju från tanken på en huvudperson som inte är komplett. Något har gått i krasch, något fattas, något stör harmonin på inre eller yttre plan eller både ock – och handlingen gör att huvudpersonen kommer till rätta med det. Jag tror det är svårare att formulera problemet eller konflikten just när den utspelar sig på ett inre känslomässigt plan. Det vanligast förekommande misstaget jag ser är att man som författare inte helt grävt i detta tillräckligt mycket, det är inte tillräckligt skärpt och då blir inte karaktärernas handlade helt förankrat. Om man inte förankrar det väl hos läsaren i början så blir resten av den dramaturgiska bågen ofta vacklande, lite oskarp och som läsare svävar man i ovisshet om vad detta egentligen handlar om. Och vilket huvudpersonens dilemma eller problem är.  Även om man skriver en feelgood eller en lättsam chicklitt så bör denna dramaturgiska båge sitta där och kännas klar och tydlig. Gör varje steg förståeligt och trovärdigt och tänk på att karaktärernas motiv och drivkrafter bör vara tydliga i varje scen.