Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Omslagsgodis

    av

    Ett sådant här omslag får mig att tänka på den osensuella grå läsplattans nackdelar – inte för att jag tror att den kommer att utkonkurrera den vanliga pappersboken. Men ett välgjort, vackert omslag kan attrahera en som läsare. Det visuella, illustrations- och omslagskonsten som ackompanjerar texten, är viktigt. Även om underhållningslitteratur och chiclitt och romance kanske frambringar en viss typ av slit-och slänglitteratur, så uppvägs det ibland lättviktiga innehållet ofta av fantasifulla, sensuella, flärdfulla, lockande omslag. Att läsa just den typen av romaner på en läsplatta – utan det rosa omslaget – blir lite som att sondmatas med chokladpraliner. Visst får man i sig innehållet men utan nöjet i att få titta, lukta, känna… på dom innan.

  2. Christmas romance reading

    av

    Vet inte om jag själv kallat alla dessa tre nyutkomna romaner för “romance” men recensenten gör det i allafall, här…  Marian Keyes skildrar livet i ett äldre hyreshus (“The brightest star in the sky”), Jackie Collins har skrivit en sedvanlig makt- och-sexkioskvältare (“Poor little bitch girl”) och så är det “The book of tomorrow” om tonåriga Tamara som “tvingas” flytta till grindstugan till ett slott när hennes far dör och där upptäcker en bok med mystiska egenskaper – som förmågan att förutsäga hennes egen framtid. Speciellt den sista av Cecelia Aherne lockar mig… kanske för att den verkar lite Barbara Erskine-esque med sitt fantasyinslag… Även Marian Keyes har lagt in ett övernaturligt inslag i form av en närvaro i huset som observerar de boende. Fast Jackie Collins kommer nog aldrig att börja ta till övernaturligheter, hon känns för materialistisk för att lämna något ut slumpen eller främmande krafter…

  3. Disney goes romance!!

    av

    Dramaturgin och berättartekniken i Disneyfilmerna förtjänar nästan en egen blogg – men man kan ju lugnt påstå att manusförfattarna vet hur en slipsten ska dras, samt att de inte är rädda för att använda sig av gamla myter och sagor från världens alla hörn och ikläda dem en modern dräkt… Till detta årets julfilm verkar de hursomhelst ha satsat på den gamla beprövade romance-genren, och gör en film baserad på sagan om prinsessan och grodprinsen, eller vad den heter på svenska – och förlägger den till New Orleans med en svart tjej/prinsessa i huvudrollen. Det är inte bara prinsen som blir en groda den här gången utan även prinsessan, men något säger mig att storyn förr eller senare kommer att röra sig mot det där härligt välbekanta och lagom förutsägbara – och ändå underhållande – slutet som alla romanceböcker/filmer måste få…

  4. Alla kan bli författare, typ.

    av

    I en artikel på Salon.com pekas självbiografin ut som ett lite enklare sätt att ta sig in i bokbranschen än den vanliga romanen. Kanske därför genren blivit så stor. “Alla” har en historia att berätta, och branschen törstar efter just sanna historier. De finns i en lockelse i det autentiska, samtidigt som den självbiografiska formen avdramatiserar skrivandet. Ingen kommer att ställa samma formmässiga, litterära krav som på en roman, det är det faktum att historien i sig antas vara sann som utgör själva läsvärdet. James Frey misslyckades med att kränga “A million little pieces” som roman men lyckades när han sålde in den som en självbiografisk berättelse, den om en knarkares väg ut ur droghelvetet (trots att den var till stor del uppdiktad). Alla verkar också överens om att skiljelinjen mellan memoar och roman är ganska suddig och fluktuerande. Vem minns egentligen i detalj samtal man hade för tio år sedan, och kan återge dem i detalj? Chansen är rätt stor att man fyller i med uppdiktat stoff…Vill man lära sig skriva självbiografiskt leder jag hursomhelst en kurs i ämnet här på Falkens Författarskola, och här kan man läsa en artikel i ämnet.

  5. En bild berättar så mycket

    av

    wedding

    Jag gillar ju tidningsillustrationer och en av de mer berömda illustratörerna är Norman Rockwell, amerikansk konstnär som avbildade scener ur amerikanskt småstads- och vardagsliv för tidningen Saturday Evening Post.  (Jag har valt en lite mer romanceinfluerad bild just här.) När jag läste om honom i senaste Vanity Fair så slog det mig också att Rockwells bilder är en sorts tecknad amerikansk motsvarighet till svenska veckotidningnoveller. (Författaren till artikeln kallar också Rockwell för en amerikansk storyteller.) Varje bild enkel, tydlig, och i sig en berättelse – en tablå ur vardagslivet – ofta lite sentimentalt, jordnära, småputtrigt (iallafall bilderna från 50talet) och en aning tillrättalagt. Det finns en en stillsam vardagsdramatik men tillvarons mörkare, brutalare sidor har bortretuscherats. Det är också ett berättande präglat av respekt och inkännande för karaktärerna och deras småstadsvärld, långt bort från glamour, storpolitik, pengar… (Och med en tydlig handling.) Tycker flera av bilderna i sig är en liten novell. Vill man läsa mer om Norman Rockwell kan man gå hit.

  6. Det magiska receptet

    av

    anne island

    Vissa författare kan koppla greppet på läsaren. Det bli helt enkelt spännande, trots enkla förutsättningar. L M Montgomery som skapade Anne på Grönkulla är en av världen bästa historieberättare har jag alltid tyckt. Det är aldrig sentimentalt och alltid suveränt berättat. Hon inleder stillsamt ( i “The road to yesterday”) med en pojke som lämnats ensam hemma. I exakt rätt stund kastar L M in en ny karaktär, en främmande man som kommer på besök. Han beskrivs på ett sätt som väcker mystik; han ser trevlig ut men något med hans skratt känns inte helt bra. Han ställer frågor men säger saker som får oss – läsaren – att förstå att han vet mer om pojken och hela dennes familj än vad pojken gör själv. Han är propert klädd men ser ändå luggsliten ut… Utan att något dramatiskt har hänt lyckas L M snabbt bygga upp en spänning, en nyfikenhet, en förväntan, på några sidor har hon dragit in oss i handlingen och får oss att undra; vad händer nu? (Och kanske även; vad har hänt?) L Ms berättarförmåga (hon skrev flitigt för dåtidens veckopress innan genombrottet med Anne) bekräftar vad jag alltid tyckt att när det gäller underhållningsberättelser är det inte vad som berättas så mycket som hur, som är det avgörande.

  7. Inre spänning

    av

    hitchmusic

    Har tittat igenom en massa gamla “Alfred Hitchcock presents” på DVD (rysare gjorda för tv) för att få input till de rysarnoveller jag vill skriva, hittills utan att ha kläckt någon ny men… ändå kul. Varje historia är välskriven med en ofta lite småohygglig twist mot slutet. Påfallande ofta är huvudpersonen och gärningsmannen samma person, som lockas, drivs till desperata handlingar, förföljd av skuldkänslor och paranoia. En man som mördat sin hustru förföljs på olika sätt av hennes bild tills han till slut avslöjar sig själv, en kvinna som varit otrogen börjar inbilla sig att alla som knackar på dörren är den notoriske “the creeper” som överfaller ensamma kvinnor i grannskapet….  Det känns som om budskapet är ganska tydligt: hårda straff utdelas mot moraliska förbrytelser, men det värsta straffet ger den skyldige sig själv tills sanningen och det oundvikliga slutet hinner ifatt. Till skillnad från veckotidningarnas spänningsnoveller där hjältinnan ofta är helt oskyldig förstås. Men att känslan av fara och hot utspelar sig i huvudpersonens inre till den största delen är gemensamt både för A. Hitchcock och Allers och Hemmets veckotidning…

  8. Fortsatt höstläsning

    av

    spkbild

    “It has to do with creating believable people for whom the reader can feel affection, then putting them in danger of the unnameable and unseen.” Ungefär: Det har att göra med att skapa trovärdiga karaktärer som sedan konfronteras med något övernaturligt – en främmande kraft som inte går att förstå. Bra definition av skräck tycker jag, iallafall i skriven form. Tagen ur denna intervju med horrorförfattaren Peter Straub av Laura Miller (igen förekommande på denna blogg) från nättidningen Salon. Peter Straub (som jag inte läst så mycket av alls…) säger också att “Världen till hälften består av natt”. Så sant. Som skräckälskare anklagas man ibland just för att man dras till det morbida, mörka och melankoliska, men med tanke på att nattsidan utgör halva vår tillvaro är det kanske inte så konstigt att man lockas att utforska den ibland… Straub påpekar också att skräck ofta i olika former utforskar förlust och sorg i någon form, något som jag också har tänkt på, det är egentligen inte så ofta det är fråga om hårresande effekter, chock, äckel, våld, blod… och verkligen inte i jämförelse med samtida deckare.