Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Hur man kan skriva följebrevet

    av

    penna

    Att skriva följebrevet till sitt manus är förenat med en hel ångest och känslan av att en eventuell läsning av manuset står och faller med att det blir bra. Här är några tips i ämnet som går ut på att se brevet som en sorts trailer för manuset. Försök att ge redaktören som läser den övergripande handlingen (”the dramatic arch”) utan att blanda in bihandlingar, med en definierad protagonist. Ta fram dramatiska höjdpunkter om det finns några. Upptäcker du att det inte finns några kanske du ska överväga att bearbeta manuset igen innan du skickar ut det… Se gärna till att sammanfattningen av handlingen utmynnar i en slags cliffhanger. Dock inte slutet i sig – redaktören ska helst känna ”wow, jag vill läsa mer!” Kort sagt – se brevet som en kort reklamsnutt för din bok var syfte är att sälja den och skapa förväntan inför mer. Mitt tips är; var så konkret som möjligt, undvik det luftiga, allför generella eller det som känns klyschigt.

  2. Lektörsläsning av manus på engelska

    av

    manusläsning

    Bokbranschen blir mer och mer internationaliserad och andelen manus som säljs direkt till andra länder utan att gå omvägen via Sverige kommer förmodligen att öka. Genom att skriva på engelska från början eller låta översätta manuset har du en betydligt större marknad för det. Vill du låta ge ditt engelska manus en lektörsläsning så vänd dig till mig, jag har erfarenhet och goda referenser. Du kanske är en svensk författare som vill nå utanför den svenska marknaden och har skrivit på engelska eller låtit översätta manuset, eller så är du en författare som kanske in har svenska som modersmål och valt att skriva på engelska istället.

  3. Motsatsernas möte

    av

    rödluvan och vargen

    Här talar John Yorke som skrivit Into the woods a five act journey into story om vad som utmärker alla berättelser. Grundstenarna är ganska lika, oavsett om det handlar om ett såpaavsnitt eller en Shakespearpjäs. Han beskriver det som två motsatser som konfronterar varandra och under handlingens gång byter plats. Eller sammansmälter, lär sig av varandra. Man får se skogen som en metafor för handlingen. Det här låter enkelt men det är det faktiskt inte. Men man förstår under hans prat. Tänk protagonist – antagonist (den som är hindret för huvudpersonens önskan.) Eller helt enkelt Rödluvan som i mitten av skogen möter sin största utmaning; vargen.

  4. Håll ihop del 2

    av

    träd

    Romanbygget med alla dess bihandlingar är en enda sammanhållen organism. Det går faktiskt att likna det vid ett träd och man kan ju se det som att rotsystemet är alla backstory, det som ger näring åt hur historien utvecklar sig. Med näring menar jag det som Simona Ahrnstedt tar upp i just det här inlägget. Under åren som lektör har jag insett att det råder osäkerhet inför hur man skapar bra karaktärer eller kanske snarare vad som uppfattas som en bra karaktär och karaktärsskildring. Karaktärer hamnar till exempel i situationer utan att man som läsare förstår varför, deras drivkraft. Det finns inget så frustrerande som karaktärer som svävar runt i handlingen utan att vara en del av den. Dels måste de vilja något och vara på jakt efter något, både känslomässigt och i den yttre handlingen som te x bättre ekonomi.  Och för att skapa trovärdighet kring det måste man ge dem motivation, och denna hittar man garanterat i deras bakgrund. Bakgrunden som ytterst ligger bakom det som händer är alltså att likna vid trädets rotsystem.

  5. Vägen till författarskapet

    av

    skrivresan

    Det här tror jag många ser tillbaka på som just ett vägskäl, en vändpunkt som de tydligt kan peka ut; vad det var som gav dem idén till boken. För Toni Morrison var det en skrivarkurs (väldigt vanligt), för Joan Didion en rubrik i en tidning och för David Foster Wallace en flickväns kommentar om att hon hellre ville vara en person i en bok än en verklig människa. Dessa för skrivprocessen utlösande detaljer i tillvaron och mycket annat kan man läsa om i boken Process – the working lives of great authors. Alltså en bok om några stora författares skrivande liv, kreativa process och teknik. Teknik är viktigt i alla sammanhang när det ska skapas.

  6. Bladet från munnen

    av

    blad

    En frustrerad handledare på en av USA.s mer prominenta författarutbildningar skäller på sina deltagare och förklarar att han är trött på alla som

    – Vill skriva men inte vill läsa själva – förutom i rent marknadsundersökningssyfte á la varför blev just den boken en hit och hur gjorde hen som skrev den?

    – Folk som baserar sitt manus på självupplevda händelser och tror att dessa räcker för att boken ska bli intressant

    – Alla som hanterar sitt professionella skrivande som en form av terapi

    – Total brist på något intressant att berätta

    Kort sagt; uppfyller du de här kriterierna kommer ingen att bry sig ett skit om din bok! Det bör påpekas att kritiken från den här läraren riktar sig speciellt mot alla som använder något trauma i sin uppväxt för att bygga en hel bok kring och tror att det räcker. Men som artikelförfattare påpekar, den här handledaren (själv författare) har insikter om hur ett manus kan uppfattas som deltagarna kommer att bli konfronterade med när de väl lämnar skrivarworkshopens ombonade livmoder och kastas ut i verkligheten.

  7. Vikten av synopsis

    av

    synopsis

    För att bygga ett hus måste man ha en bra grund . Det samma gäller manus. Slarvar man med det rasar  berättelsen ihop. Handlingen håller inte, uppvisar logiska luckor, avstannar eller tar galna stickspår. På synopsisstadiet löser man problem (precis som Simona Ahrnstedt säger här) och lägger grunden som allting annat vilar på, utgår från. Och som den visa Simona påpekar; handling är inte att karaktärerna är med om saker.

    ”Du måste ha mål, motivation och konflikt.
    Och dina karaktärer måste förändras.”

    En bra handling ger sig inte själv; det kräver en fas (som kan bil ganska lång) av att pussla, spåna, planera, fantisera, stryka, ömsom slita sitt hår och ömsom komma med genialiska lösningar på alla de problem som lär uppenbara sig när man försöker få ihop en fungerande dramatisk berättelse. Det är faktiskt som att pressa sig genom en födslokanal. Men det ger också större frihetskänsla när man väl börjar skriva själva texten och scenerna. Det är som med allt annat; lägger man en bra grund besparar man sig själv en massa problem senare.

  8. Fler män skriver romance

    av

    kärleksroman

    Nästan en tiondel av de nominerade till tävlingen Romantic novel of the year är män, om jag räknar rätt. Det vill säga 3 av 36. Det är iallafall fler än någonsin. I en sådan megaindustri som romance är det kanske inte konstigt om fler och fler män hoppar på tåget, om man är bra på att skriva renodlade kärleksromaner debatteras här. En av de nominerade manliga författarna är 90+! Kanske användandet av en kvinnlig pseudonym är en generationsfråga och i framtiden tänker inte Michael, Bill eller någon av de andra grabbarna gömma sig bakom namn som ”Jessica” och ”Emma”.  Även om romance fortfarande inte är stort i Sverige väntar vi bara på att den svenske skrivande mannen ska lämna deckarna därhän och börja skriva romance varför inte under lockande feminina pseudonymer som ”Michaela” eller ”Daniela”. Tyvärr är ”Simona” redan upptaget.

  9. Kvinnlig framtid

    av

    scifi

    Science fiction och fantasy är genrer som fört en ganska tynande tillvaro i Sverige men som sedan några år fått en återfödelse och på olika sätt har den fått kvinnliga förtecken. Jag för min del tycker att både inom litteratur och teve & film så är dessa ytterst kvinno-vänliga genrer, nyskapande och med plats för normbrytande, okonventionella hjältinnor. Det kanske är talande att en av få svenska tvättäkta sciencefictionromaner är skriven av en normbrytande kvinna (Kallocain av Karin Boye). Den här trenden märks på de manus jag läser som lektör också nämligen att de är skrivna av kvinnor. Om det finns något gemensamt för dessa manus är det de ofta skickligt skrivna, energiska och fantasifulla (nej inte sexscener) utan stridsscener. Att få in rörelse och handling i långa partier som går ut på att några av karaktärerna ägnar sig åt någon typ av fysisk kamp är helt klart en utmaning men ofta tillhör dessa stycken det bästa i manusen. Om man vill läsa in sig på genren kan man uppdatera sig genom att ta del av dessa tips om scifiböcker skrivna av kvinnliga författare, eller kolla in Washington Posts kolumn om nyskriven sci fi och fantasy.

  10. Konsten att läsa och skriva

    av

    läsa

    Nyheten om att färre vill läsa men alla vill skriva väcker ambivalens. Det brukar märkas isande tydligt om författaren vars manus man lektörsläser faktiskt läser böcker själv eller inte. Kanske inte på förmågan att utveckla handlingen, men på språkhanteringen. Det är som Stephen King säger; läser man inte böcker har man inte redskapen för att skriva böcker. En positiv faktor i sammanhanget verkar dock vara att böcker numera finns att ladda ner och lyssna på, tillgängligheten har ökat. (Och som det antyds i artikeln, skrivandet verkar på väg att bli något av en ny svensk folkrörelse, vilket inte är det sämsta.) Här kan man läsa författaren Kurt Vonneguts suveräna skrivråd, kanske mest om att skriva novell men verkligen användbara. Samma sida innehåller dessutom länkar till en skattkammare av goda råd om skrivande.

    Tänk på att

    – alla karaktärer måste vilja något, om så bara ha ett glas vatten

    – skriv aldrig för hela världen utan med en speciell läsare i åtanke

    – var en sadist mot din huvudkaraktär och ge hen massor av utmaningar och motstånd så vi ser vad hen går för

    – varje mening ska antingen berätta något om en karaktär eller föra handlingen framåt. Stryk resten.

    – inled så nära slutet som möjligt…

     

  11. ← Föregående sida Nästa sida →