Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Handlingens vindlande väg

    av

    Begreppet dramaturgi är nog ett av dem jag använder mest i mina lektörsutlåtanden, “rent dramatugiskt”, och sedan är det väl en av alla förmågor jag har sett stadigt förbättrats under åren jag sysslat med detta. Manusen som inte drivs av något, som bara består av beskrivningar eller är statiska och saknar händelseutveckling  är inte så många längre.  Precis som det sägs i klippet behöver det som händer i ett manus dock inte vara linjärt eller präglat av framåtrörelse; det kan vara till synes både stillastående och statiskt men ändå rymma en hemlighet eller något antytt eller något som läsaren inte förstår (än). Dramaturgi går alltså ut på att ordna delarna i berättelsen för bästa effekt (som överraskning, rädsla, spänning, sorg, belåtenhet, skräck) eller hitta en struktur för dem. Hur man berättar, kan man säga, snarare än innehållet. En författare med bra förståelse för dramaturgi kan göra det mest vardagliga skeende intressanta och till och med fängslande. Och den dramatiska struktur som anses vara den mest effektiva är ju deckarens; den där det skapas en gåta i inledningen som vi sedan vill ha svaret på. (Att strukturera även andra historier som långt ifrån är deckare på det sätt går förstås jättebra; driften att lösa en hemlighet eller ett mysterium är enorm.) Sedan som författarcoachen Lucy B. Hay tar upp här har det hela också att göra med känslan av framåtrörelse, att något driver på och att det hela eskalerar – av motstånd som blir värre och värre. Berättelsen driver mot något, en upplösning och ett slut.

  2. Från början till slut

    av

    Det här sliter många med så det kan vara väl värt att kolla in sju olika sätt att skriva en outline eller en plan för handlingen från början till slut.  Få ihop helheten. Vad man väljer är nog lite individuellt men visst kan man se en skillnad på de sätt som fokuserar på den yttre strukturen; alltså att man utvecklar och planerar handlingen efter en tre- eller en femaktsstruktur, och de som har karaktärernas inre känslomässiga resa och utveckling mer i fokus. Sedan är det förstås bra att alltid kombinera dessa för bladvändare med perfekt planerade vändpunkter blir ganska platt utan någon känsla för huvudkaraktärens inre utveckling och konflikt. Det skapar fördjupning och psykologi. Men om man skriver till exempel en ungdomsroman med stor vikt på känslor, psykologi och det emotionella planet och karaktärernas förändring och upplevelser så krävs det kanske något annat; jag brukar rekommendera detta blogginlägg om ” de dramaturgiska bågarna” som sätter karaktärernas förändring först. Notera att det förstås finns viktiga vändpunkter i den yttre handlingen men den är där primärt för att få karaktärerna förändra sig. Sedan finns det förstås de vanliga gamla sätten, som synopsis, att sammanfatta varje kapitel ett i taget från början till slut med några meningar och föra in i ett eget indexsystem eller på Post itlappar; och den så kallade Snöflingemodellen. Här får man helt enkelt känna sig för vad gäller det som passar ens eget projekt bäst. Snöflingemodellen kanske är bäst om man skriver en fantasy med en mängd karaktärer, miljöer och ett episkt anslag.

     

  3. Skriv (feelgood) med öppet hjärta

    av

    Sedan förra gången jag skrev om att skriva feelgood har jag insett några saker till. Inte minst tack vare att jag lektörsläst några utmärkta manus i genren. Som sagt så tror många att genren handlar om att vara ständigt rolig, eller underhålla läsaren genom ett skämtsamt tonfall och humor. Väldigt mycket humor, även om det finns dramatiska konflikter och komplikationer. Resultatet kan bli lite väl hurtfriskt eller till och med konstruerat eftersom det är svårt att skriva roligt och kanske ännu mer; feelgood handlar primärt om att känna. De bästa manusen i genren tvekar inte att slå an en ton av sorg, melankoli, tristess eller rent av tragik. Det handlar om att spela på känslosträngarna hos läsaren, och vi är mycket mer benägna att skratta om vi redan är berörda. Ju mer vi gråter eller iallafall får en tår i ögat, i ena scenen, desto snarare är vi till skratt i den nästa. Och på det sättet behöver författaren inte anstränga sig så att hen blir blå i ansiktet just för att vara rolig hela tiden. Det här handlar om att balansera livets allvarliga sida med dess ljusa och inte vara rädd för att inkludera lite mörker, just för att de här sidorna kontrasterar varandra och befruktar varandra så att säga. Det krävs en känslomässig öppenhet och faktiskt sårbarhet från författarens sida, som känns autentisk och verkligen går fram över sidan och där man kan leva med sig även i att det går fel, händer jobbiga saker och blir allmänt misslyckat. Engageras vi av detta och känner oss berörda skrattar vi mycket lättare av de humoristiska inslagen.

  4. Kvalitetssäkra din story

    av

    Att vad som helst kan hända i en berättelse behöver inte vara bra, eftersom läsarens känsla för vad som är rimligt och troligt sätts ur spel och det kan faktiskt vara den snabbaste vägen till att läsaren lägger ifrån sig boken. Handlingen måste utvecklas enligt någon sorts psykologisk förklaringsmodell och mycket här handlar om att klart och tydligt formulera den inledande konflikten. En handling utgår ju från tanken på en huvudperson som inte är komplett. Något har gått i krasch, något fattas, något stör harmonin på inre eller yttre plan eller både ock – och handlingen gör att huvudpersonen kommer till rätta med det. Jag tror det är svårare att formulera problemet eller konflikten just när den utspelar sig på ett inre känslomässigt plan. Det vanligast förekommande misstaget jag ser är att man som författare inte helt grävt i detta tillräckligt mycket, det är inte tillräckligt skärpt och då blir inte karaktärernas handlade helt förankrat. Om man inte förankrar det väl hos läsaren i början så blir resten av den dramaturgiska bågen ofta vacklande, lite oskarp och som läsare svävar man i ovisshet om vad detta egentligen handlar om. Och vilket huvudpersonens dilemma eller problem är.  Även om man skriver en feelgood eller en lättsam chicklitt så bör denna dramaturgiska båge sitta där och kännas klar och tydlig. Gör varje steg förståeligt och trovärdigt och tänk på att karaktärernas motiv och drivkrafter bör vara tydliga i varje scen.

  5. Den mänskliga karaktärens mystik

    av

    Jag brukar ju förfäkta att karaktärerna är grunden till allt när man skriver en roman. Jag undrar om deckargenren handlar lika mycket om den där typiska strukturen (skapa en gåta och låt läsaren vänta på svaret) som om författarens förmåga att undersöka och utforska just den mänskliga karaktären. Med betoning på utforska. För att bli en bra deckarförfattare skulle jag tro att det är en nyfikenhet på och ett intresse för det mänskliga psyket som krävs och om jag ska låta lite sexistisk; det är därför kvinnor har dominerat genren. Och om en klåfingrig lust att analysera detta psyke. Visst är det viktigt att strukturen håller, den där vi sakta men säkert lotsas mot lösningen. Men denna är faktiskt inte så intressant om inte författaren under handlingen just utforskat frågan om varför. Varför gör vi människor såhär, vad driver oss att döda eller hota, plåga, skrämma, ja you name it. Det är inte varken gärningen eller lösningen som är det mest fascinerande utan att få följa människor som kanske drivits till det yttersta av olika krafter. Det är detta utforskande vi behöver för att förstå. Man kan som deckarförfattare skriva mycket mer om vardagen, om det stillastående än vad man kanske tror och gör man det bra alltså psykologiskt trovärdigt så blir det spännande. Utforskandet av karaktärernas inre, drivkrafter, hämningar, hemligheter, rädslor, blinda fläckar, lustar och laster. Att man slår större cirklar kring brottet och låter karaktärerna ta plats och ger dem utrymme tills deras djupaste motiv och drivkrafter är blottlagda. De små sprickorna i allt det som är vår verklighet och vardag. Det behöver inte vara så mycket blod och mord egentligen om man kommer åt saker i det grumliga mänskliga psyket.

  6. Så skriver du din första bok

    av

    Man kan inte få tillräckligt med goda råd om hur man får ihop sin första roman och dessa har jag snott skamlöst här. Råden går bland annat ut på att:

    – fundera på vilken din berättelse egentligen är? Testa din intrig genom att beskriva den med tre meningar. Att få ihop en roman handlar inte om att ge sig hän åt språkliga stilövningar utan att veta vad det hela egentligen handlar om.

    No matter how great it looks on the page, if it doesn’t move the story, leave it out.”

    – Lär dig hantverket för att kunna hantera själva skrivprocessen; gestaltning, dialog, olika berättarperspektiv. Kanske verkar som en självklarhet men alla förstår inte att teknik och hantverk är där för att förmedla det du vill till läsaren.

    Beskriv något på ett sätt att en blind person kan se det framför sig när du läser texten högt. ”

    – gör dina läsare delaktiga genom att få dem att förstå bokens inre logik och sammanhang. Hur skulle vi kunna tro på att greven av Monte Christo lyckas fly från fängelset på ön If, om inte författaren gett en övertygande bild om att det faktiskt är möjligt. Inkludera läsaren som annars känner sig utestängd och engagerad.

    Write not only what you know, but what your readers know.”‘

    – läs jättemycket, läs bra författare. Lär dig genom att försöka skriva likadant bara för att se hur de gjort

  7. Använd ditt undermedvetna

    av

    När det kommer till tips om hur man skriver en bok  lär dessa vara de mer okonventionella skrivtips jag läst om, av Alice Hoffman; Fem fantastiska tips för att hjälpa dig att skriva din roman. Istället för att ta till de gamla vanliga knepen som för mycket kaffe, långa promenader och desperat brainstorming för att skaka liv i fantasin handlar det om att använda sinnena och om att väcka bilder, minnen och känslointryck till liv ur det undermedvetna.  Till råden hör: Skriv en lista på ord du älskar och ord som gör dig skräckslagen.  Skriv en lista på sådant du skulle vilja hitta i en trädgård; rosor, mynta, citronmeliss, rosmarin. Skriv ner namnet på den person du önskar att du var. Se en bild framför dig: en stark fullmåne eller två rådjur skrämda av ett ljud i närheten eller en flicka i en röd hoodie som springer över en parkeringsplats. Återkalla ett minne eller en dröm du haft och kliv in i minnet/drömmen och ändra vad som händer.  Skriv ner något som du hörde en person säga som satt bredvid dig på ett café. Inled med att någon öppnar en dörr. ”Du kommer att bli förvånad över allt som finns på andra sidan.”

  8. Vägen är allt

    av

    Här (om man scrollar ner) får man säga är några riktigt handfasta – minst sagt – råd för dig som vill bli författare, utdelade av ingen mindre än boxaren Rocky Balboa. Jag tycker utgångspunkten är intressant här; att det är du själv som bestämmer hur det ska gå (lite amerikanskt men ändå tänkvärt) även om alla har olika förutsättningar att lyckas. Vissa har en ekonomisk situation som gör att de kan ta ledigt och satsa på skrivandet, anlita lektör, coach eller investera i en bra skrivarutbildning – andra inte. Vissa har en stöttande partner som kan gå in och ta ansvar för resten av livet när man behöver dra sig undan för att skriva. Det här är väldigt olika från individ till individ. Men vissa saker kan du själv styra upp oavsett utgångsläge och de kan väl sammanfattas med att det handlar om att orka resa sig igen efter refuseringar och negativ kritik och att man inte blir bra av en slump. Jag stöter ibland på författare som desperat längtar efter effekten en utgivning kan ha för deras liv, som ett magiskt piller som ska vända allt, men inte ännu inser att det är vägen dit det handlar om, inte vad ett förlagskontrakt ska göra för dig. Att det inte finns genvägar förbi träning och allt bättre teknik, och hur mycket hårt arbete som krävs. Det är en läroprocess och det positiva är att man kan alltid bli bättre och negativa kommentarer och refuseringar kommer inte av en slump utan för att man inte är där riktigt – än.

  9. Trägnast författare vinner

    av

    Det är en sak som börjat slå mig efter otaliga lektörsläsningar och ett ganska stort antal manus som blivit antagna för publicering. Förutom att jag misstänker att jag får ovanligt många bra manus som är skrivna med den där blandningen av kvalitet och kommersiell åtanke, och fått jobba med ovanligt många duktiga författare som redan har goda utgångspunkter. Och som slår mig efter att ha utfärdat längre utlåtanden fulla med konstruktiva synpunkter på ett redan lovande projekt bara för att inse att det hela nog rann ut i sanden efter det och aldrig nådde sin fulla potential. Det som verkar vara den avgörande faktorn när det gäller att få sitt manus antaget är helt i enlighet med den gamla klyschan; envishet och att den som vill det mest har störst chans att lyckas. “Jag är envisare än en röd gris”, som en klient uttryckte det vilket kändes hoppfullt. Sedan spelar förstås begåvning, idé, koncept och lite till roll men de som blivit utgivna författare har alla haft detta gemensamt. Det är de som orkar ta ett långt och kritiskt utlåtande och jobba vidare efter det. De som fortsätter jobba på efter en genomlysning med mycket feedback och köra ett varv till och som återkommer med ett omskrivet manus eller bara en uppsättning frågor på utlåtandet. De som kan hantera att höra att det inte är perfekt ännu, och inse hur långt det kanske är kvar…  De som stannar kvar i arbetet med manuset och lyckas hitta tid och utrymme för att fortsätta jobba med det och inte låter det stanna i byrålådan bara för att det är mycket kvar. Med andra ord, att en gång nå sin dröm att bli publicerad handlar väldigt mycket om att aldrig ge upp.

  10. Utveckla handlingen framåt

    av

    Det här är något jag noterat som en tendens om man är lite ny i gamet vad gäller att strukturera och formulera en handling. Att man utgår från varje ny karaktär som uppenbarar sig och ger stort utrymme åt dennas bakgrund och biografi; är det en kassörska i en affär som huvudpersonen kommer att styra stegen till senare för att utreda ett butiksrån så tar författaren avstamp i kassörskan, hennes tillvaro, hennes morgon innan hon går till jobbet och kanske faktiskt hela hennes uppväxt och liv dittills om det vill sig illa. Vad vi får är alltså en lös struktur konstruerad kring olika gestalter som dyker upp längs historien men inte utifrån vad dessa vill, alltså deras intention i handlingen och vad de vill uppnå. Tänk på att bakgrund och biografi är viktigt om det är viktigt för handlingen men annars inte. Handlingen rör sig framåt och det är därför det viktigaste är att fundera över karaktärernas mål, vad de vill och vilket handlingens mål är – karaktärerna dras framåt i handlingen eftersom de agerar för att uppfylla målet och detta ligger förstås framför dem och måste erövras genom att de agerar. Till exempel att lösa ett brott, bli ihop med en viss person eller på något annat sätt uppnå något. På det sättet genom att sätta en karaktär i rörelse i syfte att nå sitt mål så utvecklar man handlingen framåt. Vad de har för uppväxt,vad de åt till frukost och civilstånd är inte nödvändigt så viktigt att det hör hemma någon annanstans än i en mapp för karaktärsbiografier.

  11. Nästa sida »