Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Andra aktens utmaningar

    av

    Struktur har man ju ofta inbyggd som en naturlig känsla. Men en annan femma är att struktur kan hjälpa dig skriva ett starkare manus. Vet du inte vart handlingen ska ta vägen; tänk struktur. Det är inte helt ovanligt att har problem med andra akten i storyn. Första vändpunkten är den där händelsen som för första gången under handlingen ändrar riktningen för huvudkaraktären radikalt. Det här tycker jag manusgurun K M Weiland formulerar så himla bra. Andra akten är reaktionerna på den första vändpunkten. En dramatisk vändpunkt efter ca tjugo sidor innebär att karaktärerna i andra akten helt ändrar sitt beteende och sina reaktioner. I synnerhet första halvan av andra akten är reaktioner på den första vändpunkten. Dessa reaktioner på reaktioner på reaktioner är vad som utgör handlingen. Första vändpunkten innebär en tydlig förändring för protagonisten och att hen måste göra något åt det.

  2. Då slutar redaktörerna att läsa!

    av

    Ok det här har jag stulit från manushjältinnan på Bang2Write. Eftersom hon har samlat in synpunkter från branschaktiva så är det väldigt matnyttiga råd om vad man ska göra för att förlaget inte ska slänga manuset i papperskorgen direkt.

    – strukturera sidan så att du inte gömmer viktiga saker och dramatiska klimax i en massa annan detaljerad information. Läsarna kommer att missa det. (Var överlag försiktig med att ge en massa detaljerad information.)

    – börja inte med en massa bakgrund, läsaren behöver dras in i handlingen, inte få info som hen måste bearbeta intellektuellt.

    – ge läsaren all information hen behöver för att kunna följa med i handling och intrig men inte mer.

    – du som författare måste känna din protagonist nära och bygga handlingen kring honom eller henne.

    – låt läsaren förstå vilka miljöer som handlingen utspelar sig i, först.

    – försök hitta en första introducerande scen som på bästa sätt berättar vem huvudkaraktären är.

  3. Romantasy den nya genren

    av

    Nya litterära genrer är ju alltid kul. Som romantasy. En mix mellan romance och fantasy med mycket … ja ni vet vad. (Tyvärr kan jag inte skriva ut ordet för då får webplatsen oönskade besökare….) En romantisk handling men förlagd till en fantasyvärld, fast inte så karg, grym och episk som Game of Thrones. Och den är stor på Booktok.

    Fantasyinslaget accentuerar helt enkelt romantiken. Man kan dra känslorna längre än i en romance som ofta är förlagd till miljöer som hembyn i Dalarna eller kontoret. Genren ger också den kvinnliga protagonisten större svängrum. I romantasyn kan hon bli kär och svinga ett svärd och slakta en drake. Men en annan aspekt är genrens mångfald. I den här boken är persongalleriet bruna och svarta kvinnor. Fantasy och romance är annars tämligen vita genrer. Frågan är om den är helt ny dock. Författare som Lovisa Wistrand och Anna Granberg tycker jag skriver romancy.

  4. Drama eller dokumentärt

    av

    Det finns en stor fallgrop om man skriver historiska romaner. Nämligen att det dokumentära tar över. Karaktärerna blir representanter för ett skeende, en historisk företeelser. Typ en barnjungfrus tillvaro i 20talets Stockholm. Men hon blir inte riktigt ifylld. Hennes individuella inre drivkrafter på ett känslomässigt plan förblir osynliga, outforskade. Det där som författaren helt enkelt hittar på i sin egen fantasi. Förmodligen eftersom man gör mycket research. Man fokuserar för mycket på historisk ackuratess, trovärdighet. Man letar i arkiven och läser på. Men om man ska skriva en roman som blir rolig att läsa så gäller det att gräva djupare i den unika individen. Man behöver göra individuella karaktärer av sina historiska gestalter, kötta till dem. Annars blir det dramadokumentär. Knepet är att hitta gestaltens inre individuella drivkraft på ett psykologiskt plan. Det som särskiljer dem från de andra karaktärerna. Och som är oberoende tiden och den historiska kontexten.

  5. Faran med flera perspektiv

    av

    Det kan ge en negativ bieffekt att växla mellan flera olika berättarperspektiv. Eftersom man introducerar nya karaktärer hela tiden kommer man aldrig vidare i handlingen. Därmed slipper man den jobbiga upptrappningen av intrigen. Men som jag ofta påpekat (och som det skrivs om här) så är den största faran att man berättar för mycket. Därmed reducerar man spänningen  i att en karaktär inte vet vad som pågår bakom kulisserna. Om man har en protagonist som är utsatt för hot, fara och upplever att en annan karaktär beter sig mystiskt vill vi inte nödvändigt veta exakt vad den här andra karaktären har för sig, tänker göra och har för plan genom att plötsligt bli introducerade i dennes perspektiv. Låt huvudkaraktären förbi svävande i ovisshet om vad som sker utanför hennes perspektiv och försök att skildra det genom henne. Risken är att läsaren får veta för mycket.

  6. Drivkrafterna måste fram

    av

    Jag har funderat på det här med vad som är absolut viktigast att få fram i ett manus. Det är frågan om varför saker och ting sker. Det är detta vi vill förstå. Min slutsats är att handlingen inte är viktig om vi inte förstår varför karaktärerna agerar som de gör. Utan detta blir handlingen obegriplig och faktiskt meningslös. Karaktärerna kan förstås göra en massa spännande, galna, oförutsägbara och romantiska saker men det är vår förståelse för varför som gör att man som läsare blir engagerad. Det är här realismen skapas, det där som gör att vi tror på vad som sker. Förstår man inte karaktärerna så kan de hitta på vad som helst och man bryr sig inte. Och precis i ett deckarmanus är det detta som man undrar över; frågan om varför. Allt går i slutändan tillbaka på att förklara och belysa drivkrafterna och förankra karaktärernas agerande i psykologiskt trovärdiga drivkrafter.

  7. Författarens checklista

    av

    • får läsaren svar på alla frågor hen ställer sig under läsningen? Eller finns det saker som förblir ouppklarade?
    •  sker det en dramaturgisk upptrappning mot slutet av manuset med fler vändpunkter än i början?
    • Varvar du mellan de olika handlingstrådarna så att intresse och tempo hålls uppe?
    • Känns det någonstans rörigt eller krångligt att hänga med? OBS! Viktigt!
    • Är karaktärernas motiv och drivkrafter tydliga och förståeliga i varje scen?
    • är varje scen eller kapitel strukturerat kring ett dramatiskt klimax?
    • händer det något – /finns en händelse eller en förändring – i varje scen/kapitel?
    • Finns det oklarheter eller vagheter i handlingen?
    • Är tempus och berättarperspektivet genomgående det samma?
    • Får jag läsaren på kroken från början??
    • Finns det en röd tråd som läsaren kan följa från början?
    • Har jag undvikit långsökta sammanträffanden och alltför tillrättalagda lösningar?
    • Driver dialogen handlingen framåt? Uttrycker den karaktärens personlighet?
    • Gestaltar jag snarare än beskriver? (Show dont´t tell?)
    • Har alla karaktärer sin tydliga rollfunktion i handlingen?

  8. Mina tips om du fastnat

    av

    Hur ska man få igång flowet och lusten att skriva om det känns motigt och segt? Diskuterade detta med en lektörsklient som nu sliter med sin uppföljare.

    Mina skrivtips är:

    • fokusera på karaktärerna och deras bakgrund. Brainstorma och spåna för att det är roligt. Kanske hittar du intressanta samband eller spännande backstory som kan ingjuta energi i handlingen idag.
    • utveckla och jobba mer med synopsis. Använd en matris för att stress-testa det och se om du verkligen svarat på alla frågor man kan ställa handlingen från A till Ö.
    • skriv inte kronologiskt utan dimp ner i en scen som verkar rolig att skriva och som faller sig naturlig att börja skriva, och skriv den! Så mycket sker när man verkligen börjar skriva texten och låter flödet och intuitionen ta över.
    • fundera över vilka de viktiga avgörande vändpunkterna i handlingen är från början till slut, knutpunkterna som behövs för att bära upp handlingen. Kanske får du ihop iallafall tre – fyra som handlingen vilar på.

  9. Pannben

    av

    Det är precis så som Lars Lerin sa i ”Stjärnorna på slottet”. Den med mest drivkraft och envishet lyckas, inte den med mest talang. Avgörande faktorn när det gäller att få sitt manus antaget är pannben, sittfläsk, kalla det vad ni vill. Sedan spelar förstås begåvning och idé roll. Men de som blivit utgivna författare som jag jobbat med har alla haft detta gemensamt. De tappra som orkar ta ett långt och konstruktivt kritiskt utlåtande och jobba vidare efter det. Som fortsätter jobba på efter en genomlysning med mycket feedback och köra ett varv till och som återkommer med ett omskrivet manus eller bara en uppsättning frågor på utlåtandet. Och som står ut mentalt med att höra att det inte är perfekt ännu, och inse hur långt det kanske är kvar…  De som stannar kvar i arbetet med manuset och lyckas hitta tid och utrymme för att fortsätta jobba med det. Med andra ord, att en gång nå sin dröm att bli publicerad handlar väldigt mycket om att aldrig ge upp. Alla som orkar slutföra processen är hjältar!

  10. Sociala mediers påverkan på romanskrivandet

    av

    Det här är en trend som jag noterat. Samtidigt som förståelsen för vikten av dramaturgi och vad det är sprider sig så tar man efter sociala mediers dramaturgi. Man fastnar i det som förläggare Pia Printz kallade för ”det triviala”. Man behöver inte ha scrollat igenom så många influencers flöden för att snabbt se vad inläggen bygger på; kontoägarens vanliga liv och vardag. En influencer kan i princip nöja sig med att gå på fest eller föna håret för att det ska anses värdigt att laddas upp och betraktas som innehåll, men det räcker inte riktigt för att skapa en dramatisk handling om man nu vill skriva en bok. Om man tar efter detta riskerar manusen att bli alltför vardagliga. Handlingen riskerar att gå ut på att huvudkaraktären går på dejt, äter middag ute, träffar sina vänner och shoppar. Ett inlägg på sociala medier nöjer sig med situationen i sig; händelsen är att kontoägaren i fråga äter lunch. Det räcker förstås inte för att det ska bli en romanhandling av det. Hade hen däremot ätit lunch och blivit akut matförgiftad hade det funnits ett dramatiskt klimax, något som går fel. Eller ätit lunch och tvärs över lokalen sett sin egen pojkvän äta lunch med en främmande tjej – men bara skildra vardagliga saker som man gör rakt av räcker inte.

    11. Nästa sida →