Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Pannben

    av

    Det är precis så som Lars Lerin sa i ”Stjärnorna på slottet”; den med mest drivkraft och envishet lyckas, inte den med mest talang. Det som verkar vara den avgörande faktorn när det gäller att få sitt manus antaget är pannben, sittfläsk, kalla det vad ni vill. Sedan spelar förstås begåvning, idé, koncept och lite till roll men de som blivit utgivna författare som jag jobbat med har alla haft detta gemensamt. Det är de som orkar ta ett långt och kritiskt utlåtande och jobba vidare efter det. De som fortsätter jobba på efter en genomlysning med mycket feedback och köra ett varv till och som återkommer med ett omskrivet manus eller bara en uppsättning frågor på utlåtandet. De som kan hantera att höra att det inte är perfekt ännu, och inse hur långt det kanske är kvar…  De som stannar kvar i arbetet med manuset och lyckas hitta tid och utrymme för att fortsätta jobba med det och inte låter det stanna i byrålådan bara för att det är mycket kvar. Med andra ord, att en gång nå sin dröm att bli publicerad handlar väldigt mycket om att aldrig ge upp.

  2. Den ambivalenta huvudkaraktären

    av

    Det här med ambivalens hos huvudpersonen kan man verkligen fundera mycket på. Jag tänker på det när jag ser teveserien ”The split”. Bara titeln; ”the split” eller delningen, söndringen, att delas i tu och dras åt två håll. Det är exakt det som sker huvudpersonen Hanna – hon är splittrad inför vilket romantiskt val hon ska göra. Nu under säsong tre slås jag av hur grundläggande just hennes dilemma och ambivalens är för att skapa spänning och för att få oss att fråga; hur ska det gå? Vem ska hon välja? I tre säsonger har den övergripande dramatiska konflikten kretsat kring frågan om Hanna ska återförenas med sitt ex Christie, eller stanna kvar med sin make Nathan. Så här går hon fram- och tillbaka och slits mellan de tu och en stor orsak till att det funkar så bra är att både Christie och Nathan är lika bra, de bara ger henne olika saker. Ibland dras hon mer mot Nathan men då sker något mellan dem som sätter sprutt på henne som en flipperkula som rullar iväg efter ett nytt mål, och då är Christie där och fångar upp och för att ge möjliga svar på just hennes dilemma. Men sedan sker det något mellan honom och Hanna och eller något mellan henne och exmaken Nathan som gör att hon måste krångla till med Christie och så återigen är hon ute på känslornas svallande hav och vet inte vem hon ska välja. Fördjupningen som sker hela tiden är förmodligen vad som borgar för kvaliteten; hade hon hela tiden fått samma sak från respektive man hade det blivit upprepande och tjatigt men nu får hon hela tiden något nytt från respektive man/situation och nya lager grävs fram i relationerna till båda män och i henne själv.

  3. När det funkar fast det inte borde

    av

    Jag har tänkt på det här med vikten av att som lektör inte pressa på ett manus sina egna föreställningar om hur det ”ska” se ut. Eller borde se ut, alltså patentlösningar. Det är tyvärr lätt att man faller i den fällan istället för att verkligen se projektet. Även om en författare gör val som i lektörshandboken inte borde funka eller som till och med är fel…. så handlar det om att förstå att det ändå funkar, och det gagnar manuset. Ibland får man som författare strunta i reglerna och köra sitt race helt enkelt. Det kan vara en historia där samtliga bikaraktärer är hemska och bara blir hemskare och hemskare. Hela ens inre lektörsimpuls skriker att de måste ges ett förlåtande drag, vi måste få en nyckel till varför de beter sig som de gör – vi måste iallafall förstå dem. Men i rätt kontext kanske det är exakt så man ska göra och köra på för effekten som uppnås blir rätt. Tydligen har författaren Margaret Drabble en passage i en bok där hon beskriver några ormbunkar med sju, åtta adjektiv på rad vilket också strider mot allmänna goda skrivråd. Men effekten blir helt underbar. Tyvärr kan även förlag hemfalla åt att försöka vränga in ett manus i en viss mall eller tvinga fram radikala förändringar och det skapar mest förvirring. Nej det handlar om att se manusets integritet, trots vissa medvetna ”skönhetsfel”.

  4. Huvudkaraktärens dilemma

    av

    Begreppet ”dilemma” är verkligen en dramaturgisk doldis. Men med ambivalens hos huvudpersonen, eller just dilemma, kan man öka den psykologiska trovärdigheten och dessutom skapa spänning. Få läsaren att undra hur det ska gå. Ger man huvudpersonen ett mål och sedan låter de sätta spikrak kurs mot det utan att tveka blir det ju inte så roligt… Nej bättre att kasta in saker som skapar tvivel och osäkerhet så att vi som läser undrar hur det ska lösa sig. Vad är bäst, hur är bästa sättet att gå till väga, vilken är bästa metoden, vad bli bästa resultatet? Behåll osäkerheten och låt karaktären balansera på den där knivseggen. En huvudkaraktär kanske till exempel slits mellan två olika loveinterest, eller mellan att göra det rätta men svåra ena sidan, och att göra det bekväma, ta den enkla vägen, å den andra. Eller slits mellan sin hjärna och sitt hjärta. Jane Austentitlarna Förnuft och känsla och Stolthet och fördom anspelar faktiskt just på protagonistens djupt kända ambivalens och frågan blir rent dramaturgiskt förstås vad hon ska välja och vad som  är rätt, och vad som i slutändan kommer att göra henne lycklig. I ambivalensen och dilemmat uppstår en stor del av spänningen i romanen.

  5. Konsten att skriva en julfeelgood

    av

    Rolig artikel av Johanna Schreiber (välvalt namn med tanke på att hon är författare) om tendenser inom genren julfeelgood och jag vet att många av er vill skriva en julfeelgood. Det här med den kvinnliga huvudpersonen och frånvaron av egna, biologiska barn är en intressant observation och jag tror hon har helt rätt; egna barn kan innebära oro, problem och framför allt är det svårt att förpassa egna barn eller en egen familj till bakgrunden så att hjältinnan kan genomgå sitt livs viktigaste och kanske mest romantiska resa. Har hon barn bör de med andra ord vara hennes första prioritet och då blir det inte utrymme för att dejta mysiga skogshuggartyper eller starta eget bageri… Alltså är det bättre med syskonbarn. Det här med förflyttningen till en helt annan plats inför jul är också viktigt; gärna ute på landet, gärna med lite speciella och originella grannar…

  6. Små och stora kugghjul

    av

    Fantastiska Jessica Schiefauer beskrev en gång ett manus som en massa små och stora kugghjul som, perfekt anpassade till varandra, driver urverket som är manuset. Ingredienser kan man väl också kalla det för. Det här slår mig verkligen ofta, hur lätt det är att vissa saker få allt för stor plats och bör skjutas tillbaka till bakgrunden… eller hur något viktigt ska lyftas fram som kanske bara finns där som en aning, typ mordutredningen i en spänningsroman. Det är lätt att man satsar på för mycket annat som hör till bakgrundsbruset, som karaktärernas vardag och backstories och så försvinner den där viktiga röda tråden som driver handlingen. Men också hur lätt det är att ge en viss grej alldeles för stort utrymme och på det sättet tappa fokus eller låta en viss karaktär som egentligen inte är viktig ta över för mycket. Eller glömma något som måste in för att berättelsen ska bli komplett, något som fattas i gobelängen. Det blir ingen helhet. För helhet krävs att allt i manuset hittar sin roll, sin betydelse och sin plats och då kan kugghjulen börja snurra med hjälp av varandra.

  7. Skriv, bara skriv och läs!

    av

    Nyheten om att färre vill läsa men alla vill skriva väcker ambivalens. Det brukar märkas isande tydligt om författaren vars manus man lektörsläser faktiskt läser böcker själv eller inte. Kanske inte på förmågan att utveckla handlingen, men på språkhanteringen. Det är som Stephen King säger; läser man inte böcker har man inte redskapen för att skriva böcker. Men ribban blir också gradvis högre och högre och fler och fler som vill bli författare undviker de där vanligaste fallgroparna:

    Tänk på att

    – alla karaktärer måste vilja något, om så bara ha ett glas vatten

    – skriv aldrig för hela världen utan med en speciell läsare i åtanke

    – var en sadist mot din huvudkaraktär och ge hen massor av utmaningar som denna kan reagera på ocj utvecklas av.

    – varje mening ska antingen berätta något om en karaktär eller föra handlingen framåt. Stryk resten.

    – inled så nära slutet av en scen som möjligt…

  8. Handlingen drar alltid MOT något

    av

    Begreppet dramaturgi är nog ett av dem jag använder mest i mina lektörsutlåtanden, ”rent dramatugiskt”, och sedan är det väl en av alla förmågor jag har sett stadigt förbättrats under åren jag sysslat med detta. Manusen som inte drivs av något, som bara består av beskrivningar eller är statiska och saknar händelseutveckling  är inte så många längre. Ett manus behöver dock inte vara linjärt eller präglat av framåtrörelse; det kan vara till synes både stillastående och statiskt men ändå rymma en hemlighet eller något antytt eller något som läsaren inte förstår (än). Dramaturgi går alltså ut på att ordna delarna i berättelsen för bästa effekt (som överraskning, rädsla, spänning, sorg, belåtenhet, skräck) eller hitta en struktur för dem. Hur man berättar, kan man säga, snarare än innehållet. En författare med bra förståelse för dramaturgi kan göra det mest vardagliga skeende intressanta och till och med fängslande. Och den dramatiska struktur som anses vara den mest effektiva är ju deckarens; den där det skapas en gåta i inledningen som vi sedan vill ha svaret på. (Att strukturera även andra historier som långt ifrån är deckare på det sätt går förstås jättebra; driften att lösa en hemlighet eller ett mysterium är enorm.) Sedan som författarcoachen Lucy B. Hay tar upp här har det hela också att göra med känslan av framåtrörelse, att något driver på och att det hela eskalerar – av motstånd som blir värre och värre. Berättelsen driver mot något, en upplösning och ett slut.

  9. Enbart fantastik gör ingen story

    av

    Skriver man fantasy är mitt råd att arbeta betydligt mer med sina karaktärer än man kanske tror är nödvändigt. Var inte för intresserad av själva fantasyn. Fantasy är ju överlag inte en karaktärsdriven genre men det är samtidigt svårt att utveckla en fördjupad berättelse om man inte har starka karaktärer. Det är nog min mer typiska respons både på fantasymanus och manus skrivna för barn; var är berättelsen? Vad ska mina karaktärer gå igenom? Det räcker inte att kasta in roliga saker, påhitt, idéer, uppslag och alldeles för mycket som händer hur fantasifullt och fantastiskt och underhållande detta än är. Det är inte det samma som en berättelse. Även om du förlagt handlingen enbart till det fantastiska planet – s k ”high fantasy” så är kvaliteten i historien beroende av dina karaktärer eller att du ser sina sagoväsen, alver, troll, tomtar, hamnskiftare, älvor eller vad det nu är som karaktärer med samma känslomässiga drivkrafter och pyskologi som mänskliga karaktärer.

  10. Vad som helst kan inte hända

    av

    Att vad som helst kan hända i en berättelse behöver inte vara bra, eftersom läsarens känsla för vad som är rimligt och troligt sätts ur spel och det kan faktiskt vara den snabbaste vägen till att läsaren lägger ifrån sig boken. Handlingen måste utvecklas enligt någon sorts psykologisk förklaringsmodell och mycket här handlar om att klart och tydligt formulera den inledande konflikten. En handling utgår ju från tanken på en huvudperson som inte är komplett. Något har gått i krasch, något fattas, något stör harmonin på inre eller yttre plan eller både ock – och handlingen gör att huvudpersonen kommer till rätta med det. Jag tror det är svårare att formulera problemet eller konflikten just när den utspelar sig på ett inre känslomässigt plan. Det vanligast förekommande misstaget jag ser är att man som författare inte helt grävt i detta tillräckligt mycket, det är inte tillräckligt skärpt och då blir inte karaktärernas handlade helt förankrat. Om man inte förankrar det väl hos läsaren i början så blir resten av den dramaturgiska bågen ofta vacklande, lite oskarp och som läsare svävar man i ovisshet om vad detta egentligen handlar om. Och vilket huvudpersonens dilemma eller problem är.  Även om man skriver en feelgood eller en lättsam chicklitt så bör denna dramaturgiska båge sitta där och kännas klar och tydlig. Gör varje steg förståeligt och trovärdigt och tänk på att karaktärernas motiv och drivkrafter bör vara tydliga i varje scen.

  11. Nästa sida →