Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Små och stora kugghjul

    av

    Fantastiska Jessica Schiefauer beskrev en gång ett manus som en massa små och stora kugghjul. Ingredienser kan man väl också kalla det för. Vissa saker kan lätt få allt för stor plats och bör skjutas tillbaka till bakgrunden. Eller så ska något viktigt lyftas fram mer, typ mordutredningen i en spänningsroman. Det är lätt att bakgrundsbruset, som karaktärernas vardag och bakgrund tar över. Och så försvinner den där viktiga röda tråden som driver handlingen. Man glömmer något som måste in för att berättelsen ska bli komplett, något som fattas i gobelängen. Det blir ingen helhet. För helhet krävs att allt i manuset hittar sin roll, sin betydelse och sin plats och då kan kugghjulen börja snurra med hjälp av varandra.

  2. Strukturskola lektion 2

    av

    • den knöliga

    En bra fungerande struktur är där för att underlätta för läsaren och får henne eller honom att flyta fram genom handlingen hur komplicerad än storyn är. Känns det för snårigt och krångligt är det förmodligen för att strukturen inte fungerar än och istället för förtätning så skapas förvirring. Det här handlar inte bara om att första vändpunkten ska ligga efter typ trettio sidor. Vilket den inte måste. Utan om att författaren inte placerat den yttre handlingens situationer och vändpunkter så att det blir meningsskapande för läsaren. Till slut blir det så trassligt att det inte går att förstå olika sammanhang överhuvudtaget. Strukturen speciellt om det är en spänningsroman bör skapa förtätning; allting blir mer och mer gåtfullt men med någon sorts bakomliggande plan. Det är alltså planen/strukturen som är grejen, nästan mer än vad som sker. Men den knöliga strukturen kan också ha att göra med bakomliggande djupare konstruktionsfel, som att karaktärerna hux flux byter mål eller motiv utan orsak. I värsta avslöjar den att handlingen inte egentligen hänger ihop.

  3. Fler feelgoodförfattartips

    av

    • Försätt huvudpersonen i underläge. Kul att läsa om att Sara Molin vars ”Som en öppen bok” jag lektörsläste med glädje, refererar till Lottaböckerna av Merri Vik. Lotta var den perfekta feelgoodhjältinnan redan då; juste,  ambitiös, välmenande och ändå lyckade hon alltid osvikligt hamna i trassel och dråpliga situationer.
    • Tänk på; att få läsaren att skratta är viktigt.
    • Skapa identifikation med huvudpersonen. Är hon för snygg, smart, rik och framgångsrik så känner man ingen sympati.
    • Tänk på att feelgood är en genre som baseras på känslomässiga resor för huvudpersonen och syftet är att framkalla känslor i läsaren.
    • Välj som sagt arena för handlingen; här utvinns mycket handling och story beroende på miljön. En nyköpt bondgård, ett arvegods, en flygvärdinnekarriär, livet som lärare eller inom skönhetsbranschen…
  4. Så skriver du bättre (och mer)

    av

    Det här var ju bra. Pragmatiskt. Kanske inte om den rena prosan eller språkbehandlingen eller litterära gestaltningen. Mer om hur man tränar upp sig till en verksam författare. Många råd men för att ta några av dem och detaljstudera:

    • Sätt upp mål och håll dig till målen. Bryt ner i delmål (”utkast till synopsis denna veckan”) så att du inte fastnar i fällan ”Tänk om man skulle skriva en feelgood lalalala….”
    • Hitta sätt att hålla motivationen uppe. Typ; skapa ett persongalleri för dina karaktärer genom kända skådespelare. Leta fram en tänkbar omslagsbild och nåla upp framför datorn. Skapa en spellista för boken, och all musik som skulle kunna bli soundtrack till filmen eller som inspirerar storyn. (Mitt förslag; börja skapa dig en bild av vilka förlag som kan bli lämpliga att ge ut boken.)
    • Lär dig om struktur och bli medveten om vad som objektivt skapar en fängslande historia. Bara för att man själv gillar något så är det inte nödvändigtvis varken spännande eller intressant. Man bör ha saker som vändpunkter, klimax och karaktärsutveckling och vikten av en stark antagonistisk kraft i handlingen i åtanke hela tiden.
  5. Handlingens vindlande väg

    av

    Begreppet dramaturgi är nog ett av dem jag använder mest i mina lektörsutlåtanden, ”rent dramatugiskt”, och sedan är det väl en av alla förmågor jag har sett stadigt förbättrats under åren jag sysslat med detta. Manusen som inte drivs av något, som bara består av beskrivningar eller är statiska och saknar händelseutveckling  är inte så många längre.  Precis som det sägs i klippet behöver det som händer i ett manus dock inte vara linjärt eller präglat av framåtrörelse; det kan vara till synes både stillastående och statiskt men ändå rymma en hemlighet eller något antytt eller något som läsaren inte förstår (än). Dramaturgi går alltså ut på att ordna delarna i berättelsen för bästa effekt (som överraskning, rädsla, spänning, sorg, belåtenhet, skräck) eller hitta en struktur för dem. Hur man berättar, kan man säga, snarare än innehållet. En författare med bra förståelse för dramaturgi kan göra det mest vardagliga skeende intressanta och till och med fängslande. Och den dramatiska struktur som anses vara den mest effektiva är ju deckarens; den där det skapas en gåta i inledningen som vi sedan vill ha svaret på. (Att strukturera även andra historier som långt ifrån är deckare på det sätt går förstås jättebra; driften att lösa en hemlighet eller ett mysterium är enorm.) Sedan som författarcoachen Lucy B. Hay tar upp här har det hela också att göra med känslan av framåtrörelse, att något driver på och att det hela eskalerar – av motstånd som blir värre och värre. Berättelsen driver mot något, en upplösning och ett slut.

  6. Skriv (feelgood) med öppet hjärta

    av

    Sedan förra gången jag skrev om att skriva feelgood har jag insett några saker till. Inte minst tack vare att jag lektörsläst några utmärkta manus i genren. Som sagt så tror många att genren handlar om att vara ständigt rolig, eller underhålla läsaren genom ett skämtsamt tonfall och humor. Väldigt mycket humor, även om det finns dramatiska konflikter och komplikationer. Resultatet kan bli lite väl hurtfriskt eller till och med konstruerat eftersom det är svårt att skriva roligt och kanske ännu mer; feelgood handlar primärt om att känna. De bästa manusen i genren tvekar inte att slå an en ton av sorg, melankoli, tristess eller rent av tragik. Det handlar om att spela på känslosträngarna hos läsaren, och vi är mycket mer benägna att skratta om vi redan är berörda. Ju mer vi gråter eller iallafall får en tår i ögat, i ena scenen, desto snarare är vi till skratt i den nästa. Och på det sättet behöver författaren inte anstränga sig så att hen blir blå i ansiktet just för att vara rolig hela tiden. Det här handlar om att balansera livets allvarliga sida med dess ljusa och inte vara rädd för att inkludera lite mörker, just för att de här sidorna kontrasterar varandra och befruktar varandra så att säga. Det krävs en känslomässig öppenhet och faktiskt sårbarhet från författarens sida, som känns autentisk och verkligen går fram över sidan och där man kan leva med sig även i att det går fel, händer jobbiga saker och blir allmänt misslyckat. Engageras vi av detta och känner oss berörda skrattar vi mycket lättare av de humoristiska inslagen.

  7. Kvalitetssäkra din story

    av

    Att vad som helst kan hända i en berättelse behöver inte vara bra, eftersom läsarens känsla för vad som är rimligt och troligt sätts ur spel och det kan faktiskt vara den snabbaste vägen till att läsaren lägger ifrån sig boken. Handlingen måste utvecklas enligt någon sorts psykologisk förklaringsmodell och mycket här handlar om att klart och tydligt formulera den inledande konflikten. En handling utgår ju från tanken på en huvudperson som inte är komplett. Något har gått i krasch, något fattas, något stör harmonin på inre eller yttre plan eller både ock – och handlingen gör att huvudpersonen kommer till rätta med det. Jag tror det är svårare att formulera problemet eller konflikten just när den utspelar sig på ett inre känslomässigt plan. Det vanligast förekommande misstaget jag ser är att man som författare inte helt grävt i detta tillräckligt mycket, det är inte tillräckligt skärpt och då blir inte karaktärernas handlade helt förankrat. Om man inte förankrar det väl hos läsaren i början så blir resten av den dramaturgiska bågen ofta vacklande, lite oskarp och som läsare svävar man i ovisshet om vad detta egentligen handlar om. Och vilket huvudpersonens dilemma eller problem är.  Även om man skriver en feelgood eller en lättsam chicklitt så bör denna dramaturgiska båge sitta där och kännas klar och tydlig. Gör varje steg förståeligt och trovärdigt och tänk på att karaktärernas motiv och drivkrafter bör vara tydliga i varje scen.

  8. Utveckla handlingen framåt

    av

    Det här är något jag noterat som en tendens om man är lite ny i gamet vad gäller att strukturera och formulera en handling. Att man utgår från varje ny karaktär som uppenbarar sig och ger stort utrymme åt dennas bakgrund och biografi; är det en kassörska i en affär som huvudpersonen kommer att styra stegen till senare för att utreda ett butiksrån så tar författaren avstamp i kassörskan, hennes tillvaro, hennes morgon innan hon går till jobbet och kanske faktiskt hela hennes uppväxt och liv dittills om det vill sig illa. Vad vi får är alltså en lös struktur konstruerad kring olika gestalter som dyker upp längs historien men inte utifrån vad dessa vill, alltså deras intention i handlingen och vad de vill uppnå. Tänk på att bakgrund och biografi är viktigt om det är viktigt för handlingen men annars inte. Handlingen rör sig framåt och det är därför det viktigaste är att fundera över karaktärernas mål, vad de vill och vilket handlingens mål är – karaktärerna dras framåt i handlingen eftersom de agerar för att uppfylla målet och detta ligger förstås framför dem och måste erövras genom att de agerar. Till exempel att lösa ett brott, bli ihop med en viss person eller på något annat sätt uppnå något. På det sättet genom att sätta en karaktär i rörelse i syfte att nå sitt mål så utvecklar man handlingen framåt. Vad de har för uppväxt,vad de åt till frukost och civilstånd är inte nödvändigt så viktigt att det hör hemma någon annanstans än i en mapp för karaktärsbiografier.

  9. Slutkonsumenten har sista ordet

    av

    I den här podcasten om att lära sig skriva en bestseller berättar en förläggare att hennes förlag numera använder en fokusgrupp för att utröna om en viss bok kommer att hitta sina läsare, slutkonsumenten. Det är den kommersiella aspekten av utgivandet, som tar över mer och mer, att man ser boken som en produkt som ska krängas, helst till massorna. Samtidigt måste man ställa detta målgruppstänkande mot den vedertagna sanningen om att ingen egentligen vet varför en viss bok blir en storsäljare och att det inte fungerar att försöka skriva med tanke på vad marknaden vill ha utan bara skriva det man själv känner för, brinner för. Men det där sista tycker jag man ska vara ganska skeptisk inför. Självklart kan en historisk fantasy som utspelar sig på 1300talet i Mesopotamien bli en hit. Men chanserna är ändå ganska små. Vet vem din läsare är och vem du skriver för och ha denne i åtanke under hela processen; det gör pitchen lättare när du skriver följebrev och ska presentera manuset. Förlagen försöker i tilltagande grad se den tilltänkta läsaren för ett visst manus, den som kommer att köpa boken. Och i vilken hylla och under vilken genre och rubrik kommer man att ställa den på Pocketshop? Ju mer man vet detta själv och ju tydligare bild man har desto bättre. ”Tänk på vem du skriver för” tipsade ett förlag en författare/klient om som skrivit en bok för unga läsare med en vuxen protagonist i huvudrollen. Här clashade alltså hennes huvudkaraktärs ålder mot de förmodade läsarnas.

  10. Bokslut för lektörsåret

    av

    Det har varit ett bra år för den här lektören/manuskonsulten och rekordmånga klienter har fått förlagskontrakt. Standarden på manus jag läser stiger hela tiden. Det är svårt att blunda för att det i alla fall verkar säkrast att skriva i en genre om man vill bli utgiven och bokmarknaden blir allt mer nischad och letar efter manus som kan placeras in på en viss plats och under en viss rubrik i hyllan. Större fokus verkar läggas vid den så kallade slutkonsumenten och vem hen är vilket förstås kan vara något att ha i åtanke när man skriver – för vem skriver man? Sammanfattningsvis kan jag konstatera hur min kunskapsbank växer hela tiden tack vare alla olika projekt som kastar nya utmaningar och frågeställningar i min väg. Tack alla författare för 2017 och för allt jag lärt mig av er!

  11. Nästa sida →