Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Mitt bokslut 2023

    av

    En författare blev antagen till Forum

    En författare blev antagen till nya förlaget Pia & Co

    En författare kom ut på Piratförlaget

    Två manus gavs ut på Ordberoende förlag

    Två författare blev nominerade till Deckarakademins debutantpris

    En författare fick agentkontrakt

    En författare antagen av Bokfabriken

    En författare till blev antagen av Bokfabriken

  2. Faran med flera perspektiv

    av

    Det kan ge en negativ bieffekt att växla mellan flera olika berättarperspektiv. Eftersom man introducerar nya karaktärer hela tiden kommer man aldrig vidare i handlingen. Därmed slipper man den jobbiga upptrappningen av intrigen. Men som jag ofta påpekat (och som det skrivs om här) så är den största faran att man berättar för mycket. Därmed reducerar man spänningen  i att en karaktär inte vet vad som pågår bakom kulisserna. Om man har en protagonist som är utsatt för hot, fara och upplever att en annan karaktär beter sig mystiskt vill vi inte nödvändigt veta exakt vad den här andra karaktären har för sig, tänker göra och har för plan genom att plötsligt bli introducerade i dennes perspektiv. Låt huvudkaraktären förbi svävande i ovisshet om vad som sker utanför hennes perspektiv och försök att skildra det genom henne. Risken är att läsaren får veta för mycket.

  3. Drivkrafterna måste fram

    av

    Jag har funderat på det här med vad som är absolut viktigast att få fram i ett manus. Det är frågan om varför saker och ting sker. Det är detta vi vill förstå. Min slutsats är att handlingen inte är viktig om vi inte förstår varför karaktärerna agerar som de gör. Utan detta blir handlingen obegriplig och faktiskt meningslös. Karaktärerna kan förstås göra en massa spännande, galna, oförutsägbara och romantiska saker men det är vår förståelse för varför som gör att man som läsare blir engagerad. Det är här realismen skapas, det där som gör att vi tror på vad som sker. Förstår man inte karaktärerna så kan de hitta på vad som helst och man bryr sig inte. Och precis i ett deckarmanus är det detta som man undrar över; frågan om varför. Allt går i slutändan tillbaka på att förklara och belysa drivkrafterna och förankra karaktärernas agerande i psykologiskt trovärdiga drivkrafter.

  4. Huvudkaraktärens dilemma

    av

    skapa huvudkaraktärer

    Jag tänker på det här när jag ser teveserien ”The split”. Det är ett bra dramaturgiskt knep att ge huvudpersonen ett dilemma. I serien dras huvudpersonen Hanna mellan två män. Det här skapas hennes dilemma, ambivalensen. Men det skapar också spänningen. Hon går fram och tillbaka. Så fort exmaken Nathan och hon fått ihop det igen så dyker älskaren Christie upp… Så fort hon fått till det med Christie så sker något som gör att hon landar hos Nathan igen. Som tittare så undrar man hur det ska gå. Vem ska hon välja? Ett annat berättarmässigt knep är att hon lär sig något för varje runda. För varje gång blottläggs ett nytt lager hos henne och hon lär sig något, även om sig själv. Annars hade det blivit tjatigt och för stillastående. 

  5. Lär dig om karaktärer

    av

    Av alla resurser om skrivande som står att finna på nätet måste jag säga att denna är mitt bästa fynd. Alla råd som ges riktar sig till film- och tevemanusförfattare och romanförfattare och är tydligt inriktade på story, struktur och dramaturgi. Allt som sägs här om karaktärer håller jag med om, och har påpekar i otaliga lektörsutlåtanden så därför tar jag mig friheten att återge några av dem här . Som att alltid presentera din huvudkaraktär (i synnerhet) när de gör något, i en situation som berättar något om vem han eller hon är. Som att för göta petter inte aktivt försöka skapa sympati för en viss karaktär eller få läsaren att gilla den eller göra hen sympatisk överhuvudtaget för att få läsaren att bry sig. Man måste inte gilla huvudpersonen, det är inte viktigt för engagemang i läsningen eller ens identifikation. Och så det jag håller med om allra mest: ge dina karaktärer en roll eller en funktion i handlingen, en drivkraft – annars stryk dem. Ett solklart tecken på bristande struktur är att det vimlar av gestalter i manuset som enbart är namn, men som inte har en tydlig riktning eller uppgift utan bara existerar slumpmässigt och då kommer läsaren inte att anknyta till dem. En karaktär är i mångt och mycket vad denne gör i handlingen.

  6. Berättelsernas magiska universum

    av

    Alltså det som Neil Gaiman föreläser om här är rätt så fantastiskt. Han har en teori om att berättelser, historier, ”stories”, existerar i sitt eget abstrakta berättelseuniversum och motsvarar alla kriterier för vad man kräver av andra livsformer; de lever i symbios med människan och behöver oss på samma sätt som vi behöver dem, de fortsätter att ge och ge, de är uråldriga och återkommer i sina grundstrukturer i olika århundraden, tidsåldrar och platser på jorden, de har förmåga att fortplanta sig och anta nya former. Berättelser är med andra ord en livsform precis som biologiskt liv. Detta kan låta grymt flummigt om inte fler än en författare upplevt hur en historia eller berättelse redan ”finns där”, och det gäller att inte skapa den så mycket som att gräva fram den, intakt, precis som Stephen King beskrev det, som att exkavera ett fossilskelett.

  7. Vikten av synopsis

    av

    För att bygga ett hus måste man ha en bra grund . Det samma gäller manus. Slarvar man med det rasar huset berättelsen ihop. Handlingen håller inte, uppvisar logiska luckor, avstannar eller tar galna stickspår. På synopsisstadiet löser man problem (precis som Simona Ahrnstedt säger här) och lägger grunden som allting annat vilar på, utgår från. Och som den visa Simona påpekar; handling är inte att karaktärerna är med om saker.

    ”Du måste ha mål, motivation och konflikt.
    Och dina karaktärer måste förändras.”

    Jag skulle vilja säga; ”handlingen är ett växelspel mellan situationer och vändpunkter i den yttre handlingen och karaktärernas reaktioner. De driver det hela vidare, i en speciell riktning”.

    En bra handling ger sig inte själv; det kräver en fas (som kan bil ganska lång) av att pussla, spåna, planera, fantisera, stryka, ömsom slita sitt hår och ömsom komma med genialiska lösningar på alla de problem som lär uppenbara sig när man försöker få ihop en fungerande dramatisk berättelse. Det är faktiskt som att pressa sig genom en födslokanal. Men det ger också större frihetskänsla när man väl börjar skriva själva texten och scenerna. Det är som med allt annat; lägger man en bra grund besparar man sig själv en massa problem senare.

  8. Dramadokumentär eller roman?

    av

    Man får akta sig för karaktärer som blir lite för mycket av representanter.  Man vill kanske utforska ett ämne som homosexuellas rättigheter, funktionshinder eller en viss historisk epok och så glömmer man att karaktärerna till syvende och sist måste drivas av känslomässiga drivkrafter som är specifika för just dem. Annars blir de mer förkroppsligade åsikter, attityder och ställningstaganden. Typ någon avskyr invandring, någon annan är varm anhängare av öppna gränser och det blir detta som definierar dem – men detta är mer två politiska ställningstaganden och är det inte mer utvecklat än så blir karaktärsskildringen ganska grund.  Naturligtvis ska man låta dem vara färgade just av en tidsera eller omgivande strömningar om man vill berätta något om tiden men knepet är att plocka fram deras unika inre motiv och drivkrafter och sätta dessa i förgrunden, annars blir de inte romankaraktärer.  Jag har stött på det här i flera manus där handlingen kretsar kring just en idé eller ett starkt tema eller vill utforska en samhällsfråga. Det handlar om att gestalta, annars blir karaktärerna för allmängiltiga, för generella eftersom de just först och främst representerar något annat än sig själva som till exempel ett vanligt förhållningssätt till en speciell fråga. De blir representanter för olika hållningar i en viss fråga och då blir det mer åt dramadokumentärhållet, inte fiction. Som alltid måste man gräva sig djupt in i deras allra mest specifika motiv, som är unikt för just dem.

  9. Den mänskliga karaktärens mystik

    av

    Jag brukar ju förfäkta att karaktärerna är grunden till allt när man skriver en roman. Jag undrar om deckargenren handlar lika mycket om den där typiska strukturen (skapa en gåta och låt läsaren vänta på svaret) som om författarens förmåga att undersöka och utforska just den mänskliga karaktären. Med betoning på utforska. För att bli en bra deckarförfattare skulle jag tro att det är en nyfikenhet på och ett intresse för det mänskliga psyket som krävs och om jag ska låta lite sexistisk; det är därför kvinnor har dominerat genren. Och om en klåfingrig lust att analysera detta psyke. Visst är det viktigt att strukturen håller, den där vi sakta men säkert lotsas mot lösningen. Men denna är faktiskt inte så intressant om inte författaren under handlingen just utforskat frågan om varför. Varför gör vi människor såhär, vad driver oss att döda eller hota, plåga, skrämma, ja you name it. Det är inte varken gärningen eller lösningen som är det mest fascinerande utan att få följa människor som kanske drivits till det yttersta av olika krafter. Det är detta utforskande vi behöver för att förstå. Man kan som deckarförfattare skriva mycket mer om vardagen, om det stillastående än vad man kanske tror och gör man det bra alltså psykologiskt trovärdigt så blir det spännande. Utforskandet av karaktärernas inre, drivkrafter, hämningar, hemligheter, rädslor, blinda fläckar, lustar och laster. Att man slår större cirklar kring brottet och låter karaktärerna ta plats och ger dem utrymme tills deras djupaste motiv och drivkrafter är blottlagda. De små sprickorna i allt det som är vår verklighet och vardag. Det behöver inte vara så mycket blod och mord egentligen om man kommer åt saker i det grumliga mänskliga psyket.

  10. När är manuset klart?

    av

    Det här är en väldigt vanlig fråga. Och den går inte att ge ett enkelt svar på. Som huvudregel kan man kanske säga att det hela är färdigt mycket senare än vad man (oftast) tror. Men det är dumt att ta chansen att skicka ut det för tidigt, bara för att man vill testa hur manuset ska tas emot eller för att man vill känna av marknaden. De finns de som är otåliga och helt enkelt vill ha någon sorts reaktion och prövar om de kanske får det. Kanske har man skrivit en smash hit (utan att veta om det) eller hoppas på att få det där samtalet från Bonniers några dagar senare, vem vet – det kan hända! Not. Reaktionen uteblir i värsta fall helt vilket kan vara oerhört nedslående. Det man möjligtvis visar genom att skicka ut ett ofärdigt manus är att man inte vet vad en bra roman är, om man ska vara sträng. Det är viktigt att boken kan uppfylla kraven som ställs på en bok som ges ut, och de är ganska höga. Så det bästa man kan göra är egentligen att läsa böcker som redan är utgivna, helst i den genre man själv skriver i tills man själv bildat sig en bra uppfattning av var ribban ligger. Är man osäker är det bättre att satsa lite mer pengar på att få det genomläst en sista gång, det kommer att löna sig.

  11. Nästa sida →