Den här modellen för hur man bygger ett feelgoodmanus är konstruerad kring huvudpersonens inre känslomässiga sår. Det är tack vare författaren Lisa Jewell jag blev bekant med den när hon berättade hur hon alltid börjar med att fundera på sin huvudkaraktärs mest ömmande punkt eller inre känslomässiga sårbarhet. Alla manus måste inte konstrueras på det sättet men det är väldigt effektivt när polletten ramlar ner och man förstår strukturen. Mycket utgår från romancegenrens tanke på ”want” och ”need”. Alltså vad din huvudperson vill är en sak, men vad hon behöver (för att bli lycklig) är en annan och ofta det rakt motsatta och det gäller att konfrontera henne med just detta. Kanske har du en huvudperson som är nerdig, kontrollerad och tillbakadragen och med näbbar och klor försvarar sin rätt att stanna hemma varje kväll och spela schack via nätet eller läsa tjocka böcker om astronomi – trots att det inte gör hen lycklig men för att hon tror att detta är det bästa livet för henne. Vad hon behöver är äventyret som den yttre handlingen kastar henne in i och som innebär något radikalt annorlunda men som kommer att läka hennes inre känslomässiga sår och det är bara på det sättet som hon kommer att hitta den verkliga lyckan, även vad gäller kärlek.
