Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Strukturskola lektion 3

    av

    • den speedade

    Det här kan man stöta på i synnerhet under läsning av deckarmanus; det inleds dramatiskt och sedan får läsaren ingen respit. Vändpunkterna ligger tätt från början i en jämn ström och utan riktig förståelse för vikten av att låta karaktärer och relationer få utrymme, utan några dramatiska effekter. “Sug på karamellen” brukar jag rekommendera, alltså dra ut på skeendena och bygg upp förväntan innan du låter det hela explodera i en kyss, en kärleksscen eller någonting våldsamt. Här blir det aldrig fråga om en variation i tempo eftersom de brutala dåden, morden och dramatiken står som spön i backen. Så här håller det på utan att något förankras i lugnare partier av karaktärsbyggande. Det blir ingen variation mellan partier som bygger upp spänningen eller låter läsaren känna förväntan inför vad som komma ska, och mer dramatiska klimax. Klimaxen blir genomgående och när vi är i slutet så står läsaren frågande inför motiv, drivkrafter och bakgrund till allt som skett eftersom författaren inte gett sig tid att förankra det.

  2. Strukturskola lektion 2

    av

    • Den knöliga

    En bra fungerande struktur är där för att underlätta för läsaren och får henne eller honom att flyta fram genom handlingen hur komplicerad än storyn är. Känns det för snårigt och krångligt är det förmodligen för att strukturen inte fungerar än och istället för förtätning så skapas förvirring. Det här handlar inte bara om att första vändpunkten ska ligga efter typ trettio sidor. Vilket den inte måste. Utan om att författaren inte placerat den yttre handlingens situationer och vändpunkter så att det blir meningsskapande för läsaren. Till slut blir det så trassligt att det inte går att förstå olika sammanhang överhuvudtaget. Strukturen speciellt om det är en spänningsroman bör skapa förtätning; allting blir mer och mer gåtfullt men med någon sorts bakomliggande plan. Det är alltså planen/strukturen som är grejen, nästan mer än vad som sker. Men den knöliga strukturen kan också ha att göra med bakomliggande djupare konstruktionsfel, som att karaktärerna hux flux byter mål eller motiv utan orsak. I värsta avslöjar den att handlingen inte egentligen hänger ihop.

  3. Strukturskola lektion 1

    av

    Struktur är alltså i vilken ordning och hur handlingens yttre situationer och skeenden är arrangerade. Den klassiska dramaturgiska strukturen (ni vet ”valen”) antyder ju att efter en kort inledning trasslar man till det allt man kan för att stegra spänningen och komplicera händelseförloppet. Handlingen sväller när man kastar in fler trådar och låter historien växa och det blir en sorts valformad, antar jag, båge, som beskriver den stegrande spänningen och som sedan sjunker ihop när trådar trasslar ut och knyts ihop för att utmynna i final, upplösning och nertoning. Men jag har några andra exempel på typiska men inte helt lyckade strukturer. Här exemplifieras en som är ganska vanlig;

    • den framtunga. Istället för att låta karaktär och handling gå i hand i hand och med andra ord starta dramatiken samtidigt som man introducerar huvudkaraktären så lägger man angreppspunkten för tidigt. Man inleder med bakgrund, personlig biografi, vardagliga förehavanden och fördröjer själva starten på storyn eller första vändpunkten. Läsaren tvingas vänta för länge på att äventyret ska dra igång under en väldig seg inledning. Så här gör en del för varje karaktär.  Ska någon köra en viktig last med hemliga dokument till en hemlig adress introduceras denne totalt oviktige karaktär från och med att han eller hon vaknar, gör frukost och därefter sätter sig i bilen för att utföra dagens viktiga uppdrag. Sedan hinner man inte till själva dramat eller intrigen.
  4. Så skapar du karaktärer

    av

    Bygg karaktärerna inifrån och ut, inte tvärtom. Karaktärernas motiv och drivkrafter bör vara tydliga och förståeliga i varje scen. Har du en huvudkaraktär med en viss intention eller mål så för Göta Petter byt inte ut detta mot något helt annat mitt under handlingens gång, utan en väldigt vettig förklaring. Det är dessa drivkrafter man som författare måste vara så införstådd med och ha lärt känna på djupet. Om det som sker och det karaktären gör och hur hen reagerar inte är ordentligt förankrat i karaktärens psykologi så kan det upplevas som konstruerat, eller oförståeligt, ologiskt – något du kastat in i handlingen som går på tvärs mot det vi trott oss förstå om handlingen och gestalterna. Varför gör de som de gör? Vad driver dem? Simona Ahrnstedt har till exempel skrivit om hur hennes förlag och hon diskuterar och försöker borra sig ner till frågan om varför de olika karaktärerna agerar som de gör i varje scen och om det är förankrat i drivkrafter på ett känslomässigt plan – varför, varför, varför (gör di på detta viset)?

  5. Vilket är problemet?

    av

    Så mycket av resten av boken utgår från huvudpersonens inledande problem. Man kan väl nästan säga att allting utgår från detta. Det kan förstås finnas några stycken; en huvudperson ska både lösa ett brott (om det är en deckare) och läka relationen till sin bortadopterade dotter. Så mycket av handlingen vilar på detta som formuleras i början, och att författaren borrat sig in i kärnan av problemet och vet exakt vad det går ut på. En berättelse utgår ju från tanken på en huvudperson som inte är komplett. Något har gått i krasch, något fattas, något stör harmonin på inre eller yttre plan eller både ock – och handlingen gör att huvudpersonen kommer till rätta med det. Så handlingen går egentligen tillbaka på det som formuleras i början, det som huvudpersonen behöver lösa, eller uppnå. Det vanligast förekommande misstaget jag ser är att man som författare inte helt grävt i detta tillräckligt mycket, det är inte tillräckligt skärpt och då blir inte karaktärernas handlade helt förankrat. Om man inte gör huvudpersonens inledande problem tydligt (först och främst för sig själv) så blir resten av den dramaturgiska bågen ofta vacklande, lite oskarp och som läsare svävar man i ovisshet om vad detta egentligen är på väg. För att inte tala om vad det hela handlar om. För författaren vet själv inte vad det är som måste komma till sin lösning – det är för vagt. Vilket är huvudpersonens dilemma eller problem som ska lösas? Etablera det i början. Det är det första som läsaren bör få en känsla för. 

  6. Fler feelgoodförfattartips

    av

    • Försätt huvudpersonen i underläge. Kul att läsa om att Sara Molin vars “Som en öppen bok” jag lektörsläste med glädje, refererar till Lottaböckerna av Merri Vik. Lotta var den perfekta feelgoodhjältinnan redan då; juste,  ambitiös, välmenande och ändå lyckade hon alltid osvikligt hamna i trassel och dråpliga situationer.
    • Tänk på; att få läsaren att skratta är viktigt.
    • Skapa identifikation med huvudpersonen. Är hon för snygg, smart, rik och framgångsrik så känner man ingen sympati.
    • Tänk på att feelgood är en genre som baseras på känslomässiga resor för huvudpersonen och syftet är att framkalla känslor i läsaren.
    • Välj som sagt arena för handlingen; här utvinns mycket handling och story beroende på miljön. En nyköpt bondgård, ett arvegods, en flygvärdinnekarriär, livet som lärare eller inom skönhetsbranschen…
  7. Knepet med att skriva deckare

    av

    Knepet med att skriva deckare – även fantasy och scifi eller romance och skräck – är lite det som Sören Bondesson pratar om i sin deckarskrivarhandbok “Konsten att döda”. En spänningsroman är aldrig enbart underhållning eller tidsfördriv. Ibland får jag deckarmanus i min hand som ger minimalt utrymme åt trovärdiga karaktärer, utan det blir mord, raffel, våld och effekter i tät följd. Men ingen trovärdighet, ingen psykologi. Däremot staplas liken på hög ofta mördade på olika fantasifulla sätt. Här måste författaren lära sig att skapa ordentlig förankring kring handlingen så att den inte blir just enbart effekter, eller upplevs som melodramatisk och i värsta fall exploaterande. Tänk max två mord, eller max två, tre kärleksscener (jag menar av den mer intima/fysiska sorten). Och på att om man tar bort det genremässiga så måste boken fundera ändå som roman. Den måste ha trovärdiga karaktärer, psykologisk förankring och realism. Man jag har också lektörsläst en deckare som snarare gjorde tvärtom; där fanns en bra förståelse för karaktärerna och hur de fungerade, en betoning på vardagen och relationer och trovärdiga problem både med vänskap och åldrande föräldrar och annat som hör livet till. Arenan för handlingen låg nära läsarens egen vardag och huvudpersonens problem gick att identifiera sig med. Det som fattades var faktiskt just spänning, en ordentlig mordgåta och just det där som gör en deckare till en deckare. Man man kan säga att här fanns en stabil grund. Och när det här som fattades hade åtgärdats efter att rejält lektörsutlåtande så blev det budgivning om det mellan Sveriges två största förlag.

  8. Vilken var urhändelsen?

    av

    Det här begreppet hade jag stor nytta av när jag lektörsläste Monica Rehns utmärkta “Moratorium” och även hennes första manus. Det gäller att  formulera den huvudsakliga dramatiska konflikten och den bör anas hyfsat tidigt. Det viktiga här är att denna utvinns ur en och samma drivkraft och bakgrund – annars blir historien osammanhängande och episodisk. Men det här gäller absolut inte bara deckare. Ofta finns en ”urhändelse” som blir upprinnelsen till allting så ju mer man fördjupar sig i sitt eget material desto bättre. Man måste gå ner till kärnan exakt av vad som händer, eller en gång hände. Många projekt jag läser som lektör brister i just detta; författaren måste mer än något annat återgå till ritbordet, spånandet och synopsisskrivandet för själva stoffet är fortfarande inte tillräckligt utvecklat. Man vet inte tillräckligt mycket själv om sin egen berättelse eller om sina egna karaktärer och vad de gjorde helt enkelt. Är bakgrunden, upprinnelsen till storyn eller det förflutna lite suddigt så kommer handlingen att bli osammanhängande.

  9. Så vet du vad du skriver

    av

    Av min redaktör har jag fått veta att vad jag skriver för ljudboksförlaget SAGA alltså är så kallad cozy crime. Jag som i många år befann mig i villfarelsen om att jag i själva verket skrev så kallad romantic suspense eller romantiska rysare. Men genrebeteckningarna pekar faktiskt på en del intressanta skillnader. Då har vi inte ens gått in på romancegenrens alla underavdelningar och hur romance till exempel skiljer sig från eller kan kombineras med både erotik- och paranormala genren. Och deckare… Men jag antar att eftersom det finns ett specifikt brott, med påföljande polisutredning och ett offer och en okänd gärningsman så kvalar cozy crime in som ”crime” – krim. Medan om du skriver romantisk rysare så behöver det strängt taget inte finnas något konkret brott i handlingen – utan spänningen förläggs på ett inre plan inne i huvudpersonen, eller i form av gåtfullhet, osäkerhet, mystik. Cozyfaktorn i cozy crime härrör förstås från inramningen, ofta idylliska eller eskapistiska miljöer – tänk Agatha Christies böcker. Medan romantiska rysare hakar in handlingen på både mystik/spänning och romantik och kärlek.

  10. Så skriver du mer och bättre… del 2

    av

    Fler bra pragmatiska råd:

    • Läs in dig på karaktärer, och sånt som rollfunktion (vad karaktärerna gör), bikaraktärernas betydelse och om de hindrar eller hjälper huvudpersonen att nå hens mål. Man utvinner handling genom karaktärerna, och vad dessa vill.
    • Fördjupa dig i konceptet för hela projektet. Finns det ett koncept? Kan du enkelt förklara för utomstående vad detta går ut på? Kan du sammanfatta det i några meningar? I annat fall; fundera på detta och om något fattas…. Fungerar idén verkligen, eller finns det otydligheter? Vet du vilket huvudpersonens viktigaste problem eller utmaning är som måste lösas under handlingens gång? Här lönar det sig att fundera på den inre resan.
    • Vem är den så kallade ”slutkonsumenten”? Vem ska läsa din bok? Här identifierar förlagen snabbt om det finns en målgrupp eller ej, och det gäller att veta vem du skriver för. Det är ofta det samma som vem du skriver om. Skriver du om nybyggare på Mars som startar en intergalaktisk dejtingservice så är frågan om förlagen överhuvudtaget vet vem den tilltänkte läsaren är…? Och därmed försvåras utgivningschanserna betydligt.
  11. Nästa sida »