Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Hjälp min handling spretar

    av

    En författare hade fått feedback från ett förlag att handlingen spretade för mycket. Det här är helt klart ett av de vanligaste problemen. Handlingen ”böljar” hit och dit.

    Det här brukar handla om att man inte utgår tillräckligt mycket från sin huvudkaraktär och man behöver förmodligen fördjupa huvudkaraktären. Man behöver samla handlingen mer kring denna/dennes inledande problem. Också för det är detta boken handlar om. Om man skriver en fantasy där fokus ofta är på världsskapande så är det lätt att glömma att det huvudpersonen måste klara av – övervinna är det som håller ihop allting. Eller man kanske placera handlingen i en mysig by på landet med olika karaktärer och så blir det för många sido-historier och bikaraktärer.

  2. Vad måste in i första kapitlet?

    av

    Ett annat manusdilemma jag fick var:

    Måste den dominerande konflikten presenteras i första kapitlet?

    Om man säger att boken är en skräckis med övernaturligheter, så ska läsaren snabbt fatta det. Det är inte en romantisk historia eller en relationsroman i första hand. Man ska få en bild av vad som väntar.

    Så egentligen ja. Men om det är korta kapitel så kan man nog låta det vänta till kapitel 2. Inom tio sidor är rimligt. Här hade jag kört prolog istället för att slå an en ton och få läsaren att förstå att det handlar om mystik, skräck och något övernaturligt. Men dödssynden är förstås att ge sken av att det är en deckare och så introducera något övernaturligt som lösning sent i handlingen.

  3. Manusdilemmat; prologen

    av

    Första dilemmat ni mailade om på Insta handlade om prologen.

    Prologen kan vara ett stycke direkt ur manuset som man helt enkelt placerar allra först, men jag tycker man kan använda prologen betydligt bättre. För att citera mig själv; prologen är en “teaser” för att förebåda, skapa spänning och mystik och väcka intresse. Det kan vara början av en scen eller ett skede i en scen som förklaras längre fram. Eller en passage du skriver ur ett berättarperspektiv som inte finns i boken, även om karaktären finns i boken.

    Prologen i början får sin förklaring när man läser resten av boken när man kan foga in det i ett sammanhang. Då förstår man; aha det var detta det där dramatiska – mystiska – suggestiva i början handlade om. Men det är skildrat från en annan vinkel, perspektiv. 

    Den författaren jag diskuterade med valde att skriva prologen ur ett utanifrånsperspektiv /allvetande berättare/berättarröst och skildrar mycket kort en dramatisk och viktig händelse i slutet av boken. Det är svårt för huvudpersonen att själv skildra scenen eftersom hon ligger avsvimmad.

    Prologen är ju inte där för att föra handlingen framåt så att säga. Så handlingen i resten av manus måste vara intakt, även utan den. Men den tillför något utifrån ett annat perspektiv eller en annan vinkel utan att vi behöver förstå sammanhanget.  Man ska bara bli nyfiken, känslorna ska engageras. Och förr eller senare under läsningen måste vi förstå vad den syftade på.

  4. Huvudkaraktärens dilemma

    av

    skapa huvudkaraktärer

    Jag tänker på det här när jag ser teveserien ”The split”. Det är ett bra dramaturgiskt knep att ge huvudpersonen ett dilemma. I serien dras huvudpersonen Hanna mellan två män. Det här skapas hennes dilemma, ambivalensen. Men det skapar också spänningen. Hon går fram och tillbaka. Så fort exmaken Nathan och hon fått ihop det igen så dyker älskaren Christie upp… Så fort hon fått till det med Christie så sker något som gör att hon landar hos Nathan igen. Som tittare så undrar man hur det ska gå. Vem ska hon välja? Ett annat berättarmässigt knep är att hon lär sig något för varje runda. För varje gång blottläggs ett nytt lager hos henne och hon lär sig något, även om sig själv. Annars hade det blivit tjatigt och för stillastående. 

  5. Den dramaturgiska bågen

    av

    Den här har jag tjatat – eller tipsat om – i många lektörsutlåtanden. Hur förändras huvudkaraktären under handlingen och i möte med yttre scener och situationer? Detta är den dramaturgiska bågen.

    Situation – reaktion.

    Reaktionen leder vidare i handlingen som Simona Ahrnstedt formulerade det.

    Och det vanligast förekommande misstaget jag ser är att man som författare inte grävt ner sig tillräckligt i sin huvudkaraktärs inledande problem. Det är inte tillräckligt inringat typ ”huvudkaraktären är rädd för att bli avslöjad när hon återvänder till sin hemby” eller fördjupat och då blir inte karaktärernas handlade helt förståeligt. Om man inte förankrar detta väl hos läsaren i början så blir resten av den dramaturgiska bågen ofta vacklande, lite oskarp. Som läsare svävar man i ovisshet om vad huvudkaraktären måste få bukt med och vad boken handlar om. De här två sakerna hänger ju ihop. Även om man skriver en feelgood eller en lättsam chicklit så bör denna dramaturgiska båge sitta där från början till slut. Vad har huvudpersonen problem med och hur ska hon eller han komma tillrätta med detta? Gör varje steg förståeligt och trovärdigt och tänk på att karaktärernas motiv och drivkrafter bör vara tydliga i varje scen.

  6. Mina tips om du fastnat

    av

    Hur ska man få igång flowet och lusten att skriva om det känns motigt och segt? Diskuterade detta med en lektörsklient som nu sliter med sin uppföljare.

    Mina skrivtips är:

    • fokusera på karaktärerna och deras bakgrund. Brainstorma och spåna för att det är roligt. Kanske hittar du intressanta samband eller spännande backstory som kan ingjuta energi i handlingen idag.
    • utveckla och jobba mer med synopsis. Använd en matris för att stress-testa det och se om du verkligen svarat på alla frågor man kan ställa handlingen från A till Ö.
    • skriv inte kronologiskt utan dimp ner i en scen som verkar rolig att skriva och som faller sig naturlig att börja skriva, och skriv den! Så mycket sker när man verkligen börjar skriva texten och låter flödet och intuitionen ta över.
    • fundera över vilka de viktiga avgörande vändpunkterna i handlingen är från början till slut, knutpunkterna som behövs för att bära upp handlingen. Kanske får du ihop iallafall tre – fyra som handlingen vilar på.
  7. Pannben

    av

    Det är precis så som Lars Lerin sa i ”Stjärnorna på slottet”. Den med mest drivkraft och envishet lyckas, inte den med mest talang. Avgörande faktorn när det gäller att få sitt manus antaget är pannben, sittfläsk, kalla det vad ni vill. Sedan spelar förstås begåvning och idé roll. Men de som blivit utgivna författare som jag jobbat med har alla haft detta gemensamt. De tappra som orkar ta ett långt och konstruktivt kritiskt utlåtande och jobba vidare efter det. Som fortsätter jobba på efter en genomlysning med mycket feedback och köra ett varv till och som återkommer med ett omskrivet manus eller bara en uppsättning frågor på utlåtandet. Och som står ut mentalt med att höra att det inte är perfekt ännu, och inse hur långt det kanske är kvar…  De som stannar kvar i arbetet med manuset och lyckas hitta tid och utrymme för att fortsätta jobba med det. Med andra ord, att en gång nå sin dröm att bli publicerad handlar väldigt mycket om att aldrig ge upp. Alla som orkar slutföra processen är hjältar!

  8. Sök i manus och se dolda tendenser

    av

    Ett bra knep för att se saker i ditt eget manus är Sök-funktionen. Det är därför jag vill lektörsläsa i Word. Det är mer transparent och gör dokumentet lättare att analysera. Rena hårda statistiska fakta är bra. Man kan leta på ord och uttryck som det är lätt att överanvända. Du kan söka på ”lite” i din egen text och häpna över hur ofta du använder detta beskrivande ord. Och när det gäller karaktärernas namn så ger sökningarna en glasklar bild av vad författaren lagt fokus på. Är du osäker så sök på karaktärernas namn i manuset och se hur många gånger de nämns. Karaktärens mamma som är en rolig men perifer bikaraktär kanske nämnas flera hundra gånger! Det betyder att du har ganska mycket text att stryka. Hon förekommer för ofta i relation till hur viktig hon är för intrigen. Jag har läst manus där huvudkaraktären nämns vid namn över tusen gånger i ett normallångt manus. Det kan betyda att karaktären saknar en dramaturgiskt tydlig linje. Mycket att förtydliga och stryka. Men det kan vara tvärtom; att det blir för lite handling i relation till en viktig relation eller karaktär. Den manlige huvudpersonen i en relationsroman fattas, istället vimlar det av andra namn. Kan betyda att du fortfarande letar efter den röda tråden och intrigen. Du skriver för mycket om allt annat runt omkring. Det viktigaste i storyn behöver ges mer fokus och utvecklas.

  9. Skrivråd att inte följa

    av

    lära sig skriva roman

    Som lektör ska man inte pressa på ett manus sina egna föreställningar om hur det ”ska” se ut. Eller borde se ut, alltså patentlösningar. Man ska se projektet. Även om en författare gör val som inte borde funka så kan det gagna manuset. Ibland får man som författare (och lektör) strunta i reglerna och köra sitt race helt enkelt. Det kan vara en historia där samtliga bikaraktärer är hemska och bara blir värre. Hela ens inre som lektör skriker att de måste ges ett förlåtande drag, vi måste få en nyckel till varför de beter sig som de gör. Vi måste iallafall förstå dem. Men effekten som uppnås blir ändå rätt. Tydligen har författaren Margaret Drabble en passage i en bok där hon beskriver några ormbunkar med sju, åtta adjektiv på rad vilket också strider mot allmänna goda skrivråd. Men effekten blir helt underbar. Tyvärr kan även förlag hemfalla åt att försöka vränga in ett manus i en viss mall eller tvinga fram radikala förändringar och det skapar mest förvirring. Nej det handlar om att se manusets integritet, trots vissa medvetna ”skönhetsfel”.

  10. Veckotidningsfiction och feelgood

    av

    I snart tjugo år nu har jag levererat noveller och följetongar till veckotidningarnas fictionredaktioner. Och gett kurser i att skriva för veckopressen, som finns på min hemsida. Även om branschen ser helt annorlunda ut nu och veckotidningarna börjar förändras efter att ha sett likadana ut i alla år, så är sig dessa texter ganska lika. Det är fortfarande relationer, kärlek och vardag med trovärdiga karaktärer och en lagom dos eskapism som gäller. Förmodligen har inget varit så nyttigt för mig som lektör som att lära mig få ihop de här små eller längre historierna, det är verkligen en snabbkurs i att skapa dramatisk konflikt, dramaturgi, använda miljöer och hitta ämnen och teman som roar och underhåller läsaren och hålla igång en handling meddelst ett strömlinjeformat, målande, lättillgängligt språk.  Drömmer du om att skriva en feelgoodroman eller en spänningsroman eller en cozy crime för fysisk bok eller ljudbok, så kan en sån här kurs vara absolut bästa träningen även om du skriver i kortare format, som novell.

  11. Nästa sida →