Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Vilket är problemet?

    av

    Så mycket av resten av boken utgår från huvudpersonens inledande problem. Man kan väl nästan säga att allting utgår från detta. Det kan förstås finnas några stycken; en huvudperson ska både lösa ett brott (om det är en deckare) och läka relationen till sin bortadopterade dotter. Så mycket av handlingen vilar på detta som formuleras i början, och att författaren borrat sig in i kärnan av problemet och vet exakt vad det går ut på. En berättelse utgår ju från tanken på en huvudperson som inte är komplett. Något har gått i krasch, något fattas, något stör harmonin på inre eller yttre plan eller både ock – och handlingen gör att huvudpersonen kommer till rätta med det. Så handlingen går egentligen tillbaka på det som formuleras i början, det som huvudpersonen behöver lösa, eller uppnå. Det vanligast förekommande misstaget jag ser är att man som författare inte helt grävt i detta tillräckligt mycket, det är inte tillräckligt skärpt och då blir inte karaktärernas handlade helt förankrat. Om man inte gör huvudpersonens inledande problem tydligt (först och främst för sig själv) så blir resten av den dramaturgiska bågen ofta vacklande, lite oskarp och som läsare svävar man i ovisshet om vad detta egentligen är på väg. För att inte tala om vad det hela handlar om. För författaren vet själv inte vad det är som måste komma till sin lösning – det är för vagt. Vilket är huvudpersonens dilemma eller problem som ska lösas? Etablera det i början. Det är det första som läsaren bör få en känsla för. 

  2. Fem råd till en feelgoodförfattare

    av

    De här tipsen gav jag till en författarvän som vunnit prestigefyllda litterära priser men nu skriver en feelgood som ett sidoprojekt:

    • glöm inte vikten av dramatisk konflikt; problemen och trasslet och svårigheterna. Innan allting ordnar upp sig. Det får inte skrivas i syfte att få läsaren enbart att mysa.
    • Feelgood innebär ett lyckligt slut, alltid.
    • välj inte allt för svåra problem eller ämnen. Visserligen kan Marian Keyes vara ganska mörk men hon är så etablerad nu att hon kan göra nästan vad hon vill.
    • det är balansen mellan det vardagliga; kärlek, relationer, jobb, familj och det eskapistiska som är knepet. Men dra det mer åt det eskapistiska. Ibland blir manus jag lektörsläser för vardagliga, triviala.
    • ha en humoristisk ton, tänk på att välja en specifik miljö eller arena för handlingen
  3. Så vet du vad du skriver

    av

    Av min redaktör har jag fått veta att vad jag skriver för ljudboksförlaget SAGA alltså är så kallad cozy crime. Jag som i många år befann mig i villfarelsen om att jag i själva verket skrev så kallad romantic suspense eller romantiska rysare. Men genrebeteckningarna pekar faktiskt på en del intressanta skillnader. Då har vi inte ens gått in på romancegenrens alla underavdelningar och hur romance till exempel skiljer sig från eller kan kombineras med både erotik- och paranormala genren. Och deckare… Men jag antar att eftersom det finns ett specifikt brott, med påföljande polisutredning och ett offer och en okänd gärningsman så kvalar cozy crime in som ”crime” – krim. Medan om du skriver romantisk rysare så behöver det strängt taget inte finnas något konkret brott i handlingen – utan spänningen förläggs på ett inre plan inne i huvudpersonen, eller i form av gåtfullhet, osäkerhet, mystik. Cozyfaktorn i cozy crime härrör förstås från inramningen, ofta idylliska eller eskapistiska miljöer – tänk Agatha Christies böcker. Medan romantiska rysare hakar in handlingen på både mystik/spänning och romantik och kärlek.

  4. Så skriver du mer och bättre… del 2

    av

    Fler bra pragmatiska råd:

    • Läs in dig på karaktärer, och sånt som rollfunktion (vad karaktärerna gör), bikaraktärernas betydelse och om de hindrar eller hjälper huvudpersonen att nå hens mål. Man utvinner handling genom karaktärerna, och vad dessa vill.
    • Fördjupa dig i konceptet för hela projektet. Finns det ett koncept? Kan du enkelt förklara för utomstående vad detta går ut på? Kan du sammanfatta det i några meningar? I annat fall; fundera på detta och om något fattas…. Fungerar idén verkligen, eller finns det otydligheter? Vet du vilket huvudpersonens viktigaste problem eller utmaning är som måste lösas under handlingens gång? Här lönar det sig att fundera på den inre resan.
    • Vem är den så kallade ”slutkonsumenten”? Vem ska läsa din bok? Här identifierar förlagen snabbt om det finns en målgrupp eller ej, och det gäller att veta vem du skriver för. Det är ofta det samma som vem du skriver om. Skriver du om nybyggare på Mars som startar en intergalaktisk dejtingservice så är frågan om förlagen överhuvudtaget vet vem den tilltänkte läsaren är…? Och därmed försvåras utgivningschanserna betydligt.
  5. Så skriver du bättre (och mer)

    av

    Det här var ju bra. Pragmatiskt. Kanske inte om den rena prosan eller språkbehandlingen eller litterära gestaltningen. Mer om hur man tränar upp sig till en verksam författare. Många råd men för att ta några av dem och detaljstudera:

    • Sätt upp mål och håll dig till målen. Bryt ner i delmål (”utkast till synopsis denna veckan”) så att du inte fastnar i fällan ”Tänk om man skulle skriva en feelgood lalalala….”
    • Hitta sätt att hålla motivationen uppe. Typ; skapa ett persongalleri för dina karaktärer genom kända skådespelare. Leta fram en tänkbar omslagsbild och nåla upp framför datorn. Skapa en spellista för boken, och all musik som skulle kunna bli soundtrack till filmen eller som inspirerar storyn. (Mitt förslag; börja skapa dig en bild av vilka förlag som kan bli lämpliga att ge ut boken.)
    • Lär dig om struktur och bli medveten om vad som objektivt skapar en fängslande historia. Bara för att man själv gillar något så är det inte nödvändigtvis varken spännande eller intressant. Man bör ha saker som vändpunkter, klimax och karaktärsutveckling och vikten av en stark antagonistisk kraft i handlingen i åtanke hela tiden.
  6. Handlingens vindlande väg

    av

    Begreppet dramaturgi är nog ett av dem jag använder mest i mina lektörsutlåtanden, “rent dramatugiskt”, och sedan är det väl en av alla förmågor jag har sett stadigt förbättrats under åren jag sysslat med detta. Manusen som inte drivs av något, som bara består av beskrivningar eller är statiska och saknar händelseutveckling  är inte så många längre.  Precis som det sägs i klippet behöver det som händer i ett manus dock inte vara linjärt eller präglat av framåtrörelse; det kan vara till synes både stillastående och statiskt men ändå rymma en hemlighet eller något antytt eller något som läsaren inte förstår (än). Dramaturgi går alltså ut på att ordna delarna i berättelsen för bästa effekt (som överraskning, rädsla, spänning, sorg, belåtenhet, skräck) eller hitta en struktur för dem. Hur man berättar, kan man säga, snarare än innehållet. En författare med bra förståelse för dramaturgi kan göra det mest vardagliga skeende intressanta och till och med fängslande. Och den dramatiska struktur som anses vara den mest effektiva är ju deckarens; den där det skapas en gåta i inledningen som vi sedan vill ha svaret på. (Att strukturera även andra historier som långt ifrån är deckare på det sätt går förstås jättebra; driften att lösa en hemlighet eller ett mysterium är enorm.) Sedan som författarcoachen Lucy B. Hay tar upp här har det hela också att göra med känslan av framåtrörelse, att något driver på och att det hela eskalerar – av motstånd som blir värre och värre. Berättelsen driver mot något, en upplösning och ett slut.

  7. Dramadokumentär eller roman?

    av

    Man får akta sig för karaktärer som blir lite för mycket av representanter.  Man vill kanske utforska ett ämne som homosexuellas rättigheter, funktionshinder eller en viss historisk epok och så glömmer man att karaktärerna till syvende och sist måste drivas av känslomässiga drivkrafter som är specifika för just dem. Annars blir de mer förkroppsligade åsikter, attityder och ställningstaganden. Typ någon avskyr invandring, någon annan är varm anhängare av öppna gränser och det blir detta som definierar dem – men detta är mer två politiska ställningstaganden och är det inte mer utvecklat än så blir karaktärsskildringen ganska grund.  Naturligtvis ska man låta dem vara färgade just av en tidsera eller omgivande strömningar om man vill berätta något om tiden men knepet är att plocka fram deras unika inre motiv och drivkrafter och sätta dessa i förgrunden, annars blir de inte romankaraktärer.  Jag har stött på det här i flera manus där handlingen kretsar kring just en idé eller ett starkt tema eller vill utforska en samhällsfråga. Det handlar om att gestalta, annars blir karaktärerna för allmängiltiga, för generella eftersom de just först och främst representerar något annat än sig själva som till exempel ett vanligt förhållningssätt till en speciell fråga. De blir representanter för olika hållningar i en viss fråga och då blir det mer åt dramadokumentärhållet, inte fiction. Som alltid måste man gräva sig djupt in i deras allra mest specifika motiv, som är unikt för just dem.

  8. Kvalitetssäkra din story

    av

    Att vad som helst kan hända i en berättelse behöver inte vara bra, eftersom läsarens känsla för vad som är rimligt och troligt sätts ur spel och det kan faktiskt vara den snabbaste vägen till att läsaren lägger ifrån sig boken. Handlingen måste utvecklas enligt någon sorts psykologisk förklaringsmodell och mycket här handlar om att klart och tydligt formulera den inledande konflikten. En handling utgår ju från tanken på en huvudperson som inte är komplett. Något har gått i krasch, något fattas, något stör harmonin på inre eller yttre plan eller både ock – och handlingen gör att huvudpersonen kommer till rätta med det. Jag tror det är svårare att formulera problemet eller konflikten just när den utspelar sig på ett inre känslomässigt plan. Det vanligast förekommande misstaget jag ser är att man som författare inte helt grävt i detta tillräckligt mycket, det är inte tillräckligt skärpt och då blir inte karaktärernas handlade helt förankrat. Om man inte förankrar det väl hos läsaren i början så blir resten av den dramaturgiska bågen ofta vacklande, lite oskarp och som läsare svävar man i ovisshet om vad detta egentligen handlar om. Och vilket huvudpersonens dilemma eller problem är.  Även om man skriver en feelgood eller en lättsam chicklitt så bör denna dramaturgiska båge sitta där och kännas klar och tydlig. Gör varje steg förståeligt och trovärdigt och tänk på att karaktärernas motiv och drivkrafter bör vara tydliga i varje scen.

  9. Den inre antagonisten

    av

    I vad man kanske kan kalla för känslodrivna litterära genrer; feelgood, romance, chicklitt men också rysare är det ofta den inre fienden som är den starkaste. Ett sätt att strukturera handlingen är kring en konflikt som står mellan vad huvudpersonens vill ha och vad han eller hon behöver; ”want” och ”need”. K M Weiland har tagit The greatest showman musikalfilmen om P T Barnum, cirkusdirektören, som exempel på ett väldigt bra sätt. ”Gold, fame and notoriety, nothing satisfies him. //None of it is enough without the support of family, but Barnum is insatiable.”  Det är just detta sista som är handlingens motor. Historien är alltså konstruerad kring tanken på huvudpersonens stenhårda drift att nå ekonomisk framgång men vad han behöver är närheten och tryggheten som en familj ger. Utan den spelar det ingen roll hur rik han är. Och det är just det som han riskerar att förlora  för att han är så driven. Det intressanta med den här strukturen eller ”bågen” för huvudkaraktären är att antagonisten visar sig vara… han själv. Det finns egentligen inte någon tillräckligt allvarlig yttre antagonist här, utan det är hans egen strävan som till slut blir destruktiv. Samtidigt är det inte girigheten i sig som är grejen, han gör det han gör för att säkra sin familjs trygghet så det är egentligen kärleken till familjen som är drivkraften här. Hans mål är  att samla i ladorna och bygga upp ett  finansiellt imperium just för att ge sina barn och sin fru trygghet. Men det gäller att komma underfund med vad han egentligen behöver i livet, speciellt  om familjelyckan går förlorad på kuppen – och det är egentligen detta som handlingen.

  10. Struktur mot stjärnorna

    av

    Som jag brukar säga; en bra, fungerande struktur underlättar för läsaren och får hen att flyta genom handlingen och underlättar för handlingen. Känns det för snårigt och krångligt är det förmodligen för att strukturen inte fungerar än och istället för förtätning så skapas effekten av förvirring. Här kan man felsöka problem och jag är glad över att skribenten inte hakar sig för mycket på att första vändpunkten ska ligga efter exakt trettio sidor. Men som förklaras här så kan handlingen ofta antingen kännas för seg i början. Först en massa beskrivningar, sedan kommer karaktären – handlingen/dramat. Handlandet och dramat går hand i hand och bör dra igång med en gång. ”Klumpig” struktur, okej detta är alltså när det hela inte trappas upp. Det finns ingen riktig konfliktupptrappning utan något spännande sker men oddsen ökar inte i handlingen och det växlar för mycket mellan dramatisk situation och normalläge eller något som inte har med den dramatiska handlingen att göra. Receptet här är att hitta en stegrande rörelse från början, som fortsätter stiga. Episodisk struktur, detta ska jag skriva ett eget inlägg om eftersom det är ganska vanligt och hyfsat lätt att felsöka och åtgärda.

  11. Nästa sida »