Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Vikten av synopsis

    av

    För att bygga ett hus måste man ha en bra grund . Det samma gäller manus. Slarvar man med det rasar huset berättelsen ihop. Handlingen håller inte, uppvisar logiska luckor, avstannar eller tar galna stickspår. På synopsisstadiet löser man problem (precis som Simona Ahrnstedt säger här) och lägger grunden som allting annat vilar på, utgår från. Och som den visa Simona påpekar; handling är inte att karaktärerna är med om saker.

    ”Du måste ha mål, motivation och konflikt.
    Och dina karaktärer måste förändras.”

    Jag skulle vilja säga; ”handlingen är ett växelspel mellan situationer och vändpunkter i den yttre handlingen och karaktärernas reaktioner. De driver det hela vidare, i en speciell riktning”.

    En bra handling ger sig inte själv; det kräver en fas (som kan bil ganska lång) av att pussla, spåna, planera, fantisera, stryka, ömsom slita sitt hår och ömsom komma med genialiska lösningar på alla de problem som lär uppenbara sig när man försöker få ihop en fungerande dramatisk berättelse. Det är faktiskt som att pressa sig genom en födslokanal. Men det ger också större frihetskänsla när man väl börjar skriva själva texten och scenerna. Det är som med allt annat; lägger man en bra grund besparar man sig själv en massa problem senare.

  2. Fem råd till en feelgoodförfattare

    av

    De här tipsen gav jag till en författarvän som vunnit prestigefyllda litterära priser men nu skriver en feelgood som ett sidoprojekt:

    • glöm inte vikten av dramatisk konflikt; problemen och trasslet och svårigheterna. Innan allting ordnar upp sig. Det får inte skrivas i syfte att få läsaren enbart att mysa.
    • Feelgood innebär ett lyckligt slut, alltid.
    • välj inte allt för svåra problem eller ämnen. Visserligen kan Marian Keyes vara ganska mörk men hon är så etablerad nu att hon kan göra nästan vad hon vill.
    • det är balansen mellan det vardagliga; kärlek, relationer, jobb, familj och det eskapistiska som är knepet. Men dra det mer åt det eskapistiska. Ibland blir manus jag lektörsläser för vardagliga, triviala.
    • ha en humoristisk ton, tänk på att välja en specifik miljö eller arena för handlingen
  3. Så skriver du mer och bättre… del 2

    av

    Fler bra pragmatiska råd:

    • Läs in dig på karaktärer, och sånt som rollfunktion (vad karaktärerna gör), bikaraktärernas betydelse och om de hindrar eller hjälper huvudpersonen att nå hens mål. Man utvinner handling genom karaktärerna, och vad dessa vill.
    • Fördjupa dig i konceptet för hela projektet. Finns det ett koncept? Kan du enkelt förklara för utomstående vad detta går ut på? Kan du sammanfatta det i några meningar? I annat fall; fundera på detta och om något fattas…. Fungerar idén verkligen, eller finns det otydligheter? Vet du vilket huvudpersonens viktigaste problem eller utmaning är som måste lösas under handlingens gång? Här lönar det sig att fundera på den inre resan.
    • Vem är den så kallade ”slutkonsumenten”? Vem ska läsa din bok? Här identifierar förlagen snabbt om det finns en målgrupp eller ej, och det gäller att veta vem du skriver för. Det är ofta det samma som vem du skriver om. Skriver du om nybyggare på Mars som startar en intergalaktisk dejtingservice så är frågan om förlagen överhuvudtaget vet vem den tilltänkte läsaren är…? Och därmed försvåras utgivningschanserna betydligt.
  4. Så skriver du bättre (och mer)

    av

    Det här var ju bra. Pragmatiskt. Kanske inte om den rena prosan eller språkbehandlingen eller litterära gestaltningen. Mer om hur man tränar upp sig till en verksam författare. Många råd men för att ta några av dem och detaljstudera:

    • Sätt upp mål och håll dig till målen. Bryt ner i delmål (”utkast till synopsis denna veckan”) så att du inte fastnar i fällan ”Tänk om man skulle skriva en feelgood lalalala….”
    • Hitta sätt att hålla motivationen uppe. Typ; skapa ett persongalleri för dina karaktärer genom kända skådespelare. Leta fram en tänkbar omslagsbild och nåla upp framför datorn. Skapa en spellista för boken, och all musik som skulle kunna bli soundtrack till filmen eller som inspirerar storyn. (Mitt förslag; börja skapa dig en bild av vilka förlag som kan bli lämpliga att ge ut boken.)
    • Lär dig om struktur och bli medveten om vad som objektivt skapar en fängslande historia. Bara för att man själv gillar något så är det inte nödvändigtvis varken spännande eller intressant. Man bör ha saker som vändpunkter, klimax och karaktärsutveckling och vikten av en stark antagonistisk kraft i handlingen i åtanke hela tiden.
  5. Konsten att skriva historiskt

    av
    Kanske den historiska romanen håller på att få ett uppsving även i Sverige. Fina andra världskrigsdramat ”Klar himmel” av Kristin Fägerskjöld kom ut i vintras. Tack vare te x Niklas Natt och Dags ”1793″ har iallafall den historiska deckaren blivit avdammad. Knepet enligt Hilary Mantel (”Wolf Hall”) som borde veta om någon, är att veta var man ska luta sig mot fakta och research, och var man ska sväva ut och fantisera. Men det gäller att hålla sig till verkligheten vad gäller vissa saker, även om man alltså skildrar ett verkligt historiskt skeenden och göra tillräckligt mycket research för att man ska bottna i den historiska epok man vill skildra (det vill säga förstå den). Naturligtvis till historiska fakta, det som återfinns i dokument, böcker, arkiv et c. Där bör man vara realistisk och detaljerad och inte fippla runt, och få för sig saker och fantisera – för då sjunker naturligtvis trovärdigheten. Men när det gäller det som inte är dokumenterat, men som är som HM säger ”plausibelt” – tänkbart, troligt, så kan man fabulera fritt. Alltså om vad som försiggår bakom stängda dörrar, i privatlivet, och bakom kulisserna, vad gestalterna tänker och känner. Och avslutar Mantel sin lilla föreläsning; Välj en historisk person som du känner att du inte förstår. Eftersom att skriva en roman går ut på att utforska, förstå och upptäcka. När karaktären börjar röra på sig, uppvisa oväntade sidor och förändras börjar den likna en riktig människa.
  6. Den mänskliga karaktärens mystik

    av

    Jag brukar ju förfäkta att karaktärerna är grunden till allt när man skriver en roman. Jag undrar om deckargenren handlar lika mycket om den där typiska strukturen (skapa en gåta och låt läsaren vänta på svaret) som om författarens förmåga att undersöka och utforska just den mänskliga karaktären. Med betoning på utforska. För att bli en bra deckarförfattare skulle jag tro att det är en nyfikenhet på och ett intresse för det mänskliga psyket som krävs och om jag ska låta lite sexistisk; det är därför kvinnor har dominerat genren. Och om en klåfingrig lust att analysera detta psyke. Visst är det viktigt att strukturen håller, den där vi sakta men säkert lotsas mot lösningen. Men denna är faktiskt inte så intressant om inte författaren under handlingen just utforskat frågan om varför. Varför gör vi människor såhär, vad driver oss att döda eller hota, plåga, skrämma, ja you name it. Det är inte varken gärningen eller lösningen som är det mest fascinerande utan att få följa människor som kanske drivits till det yttersta av olika krafter. Det är detta utforskande vi behöver för att förstå. Man kan som deckarförfattare skriva mycket mer om vardagen, om det stillastående än vad man kanske tror och gör man det bra alltså psykologiskt trovärdigt så blir det spännande. Utforskandet av karaktärernas inre, drivkrafter, hämningar, hemligheter, rädslor, blinda fläckar, lustar och laster. Att man slår större cirklar kring brottet och låter karaktärerna ta plats och ger dem utrymme tills deras djupaste motiv och drivkrafter är blottlagda. De små sprickorna i allt det som är vår verklighet och vardag. Det behöver inte vara så mycket blod och mord egentligen om man kommer åt saker i det grumliga mänskliga psyket.

  7. Kontrastera ljus och mörker

    av

    Det är inte många projekt jag läser som utspelar sig under krig eller svårt förtryck men det är oftast de allra bästa, om till exempel ett judiskt familjeöde i skuggan naziTyskland. Ett annat exempel är Micael Lindbergs I skuggan av verkligheten. Det totala mörkret och ondskan tvingar fram det bästa ur de som är fångade i dramat, så paradoxalt nog kan det bli historier om hur ljuset och kärlekens kraft förs vidare och transcenderar till och med döden. Men det är svårt att skriva tragiska scener eftersom det lätt blir lite för mycket av det goda, eller onda. Knepet kan vara att lägga in något vackert mitt i det svarta, något som påminner om livet , glädjen och skönheten som en gång varit och som trots allt finns där, det kan bli mer effektivt för att få fram det onda och mörka. Victor Hugo låter till exempel i Samhällets Oycksbarn en vit fjäril fladdra över ett slagfält med döda och sårade. Som det påpekas här, det vackra mitt i all slakt framhäver eller stryker under det hemska och tragiska just genom att skapa kontrast, djup och relief. Kort sagt låt något vackert belysa det förfärliga och mörka. Det här gör även Roman Polanski väldigt effektfullt tycker jag i en av slutscenerna i filmen Pianisten. Efter två timmars bombanfall, svält, död, lägertransporter och nazister är det kanske först när huvudpersonen spelar Chopin i ruinerna som man till fullo förstår måttet av ondskan, förödelsen och galenskapen. Titta på scenen här.

  8. Att skriva historiska romaner

    av

    historisk fiction

    Att skriva historiska romaner ställer specifika krav, och som författare kan man känna tveksamhet inför att skriva om historiska gestalter och miljöer vad gäller hur mycket man får hitta på. Eller måste man hålla sig till den historiska verkligheten som den var? Detta och liknande frågor kan man läsa om utförligt här. Men svaret är ändå att man som romanförfattare har i princip fria händer att låta fantasin flyga när man väl förklarat för läsaren att ens manus är baserat på verkliga eller historiska händelser utan att vara fakta. ”Du är romanförfattare inte historielärare och ditt jobb är att få ihop en underhållande historia inte utbilda läsarna.” Det här gäller alltså de historiska personer som faktiskt har funnits. Vad de gjorde när inte historieskrivarna som krönikerade deras levnad inte var närvarande kan du hitta på själv. Men när det gäller den historiska bakgrunden och kontexten de rör sig i och historiska fakta är det däremot viktigt att hålla sig till just fakta. Annars blir det fantasy.

  9. Vad driver handlingen i din roman?

    av

    romanhandling

    En handling rent tekniskt sett är konstruerad förstås av de yttre händelserna, situationerna. Men vad som är lätt att missa är hur viktigt det är med reaktionerna. Alltså hur karaktärerna påverkas och reagerar på det som sker. Man ska inte bara skildra situationerna utan upplevelsen av dem. Det är i växelspelet mellan det som sker i form av dramatiska situationer (utifrån) och karaktärernas känslor (inifrån)som dynamiken i handlingen uppstår. Här tar Stephen King upp ungefär samma sak när han pratar om vikten av att låta handlingen forma karaktärerna. Karaktärerna låter sig formas av handlingen i den meningen att de reagerar och förändras av det som sker, alltså alla situationer som uppstår. Det är på det här sättet du får fram hur karaktärerna förändras från början till slutet av romanen. Enbart yttre situationer och händelser utan en känsla för hur dessa påverkar karaktärerna blir en platt och ytlig roman.