Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Skattkammare av skrivråd

    av

    Nyheten om att färre vill läsa men alla vill skriva väcker ambivalens. Det brukar märkas isande tydligt om författaren vars manus man lektörsläser faktiskt läser böcker själv eller inte. Kanske inte på förmågan att utveckla handlingen, men på språkhanteringen. Det är som Stephen King säger; läser man inte böcker har man inte redskapen för att skriva böcker. En positiv faktor i sammanhanget verkar dock vara att böcker numera finns att ladda ner och lyssna på, tillgängligheten har ökat. (Och som det antyds i artikeln, skrivandet verkar på väg att bli något av en ny svensk folkrörelse, vilket inte är det sämsta.) Här kan man läsa författaren Kurt Vonneguts suveräna skrivråd, kanske mest om att skriva novell men verkligen användbara. Samma sida innehåller dessutom länkar till en skattkammare av goda råd om skrivande.

    Tänk på att

    – alla karaktärer måste vilja något, om så bara ha ett glas vatten

    – skriv aldrig för hela världen utan med en speciell läsare i åtanke

    – var en sadist mot din huvudkaraktär och ge hen massor av utmaningar som denna kan reagera på.

    – varje mening ska antingen berätta något om en karaktär eller föra handlingen framåt. Stryk resten.

    – inled så nära slutet av en scen som möjligt…

  2. Kom loss ur skrivfällan

    av

    Dessa råd gav jag nyss till en författare som hamnat i den tråkigaste av skrivarfällor: hon har slutat skriva på sitt projekt och vet inte varför.

    • Det kan vara bra att utveckla hela projektet från början till slut först. Alla karaktärsbågar viktiga vändpunkter och situationer. Risken är att man fastnar i de tre kapitel man skrivit och redigerar och skriver om dessa men saknar överblick vart man egentligen ska ta det hela.
    • Börja skriva scener som känns roliga och strunta i att skriva kronologiskt. Vissa situationer oavsett var i handlingen lär man ha mer färdiga i huvudet eller man kanske gillar miljön extra mycket och dem kan man skriva.
    • Det kan vara bra att släppa projektet och bara låta det marinera i tanken. Låta det ta andra vägar i tanken än vad man föreställt sig och vara beredd att omförhandla vad det egentligen är för projekt? Är det verkligen en deckare eller är det egentligen en mer psykologisk relationsroman med en gåta i centrum? Är målgruppen verkligen vuxna? Är detta två romaner i en?
    • Bli inte besegrad av känslan av stå inför en vägg och inte komma förbi den.  Så funkar den kreativa processen. Det går framåt och sedan tar det tvärstopp. Det kan ta tvärstopp som varar länge. Handlingen känns meningslös eller ännu vanligare; man har plötsligt ingen aning om hur man ska gå vidare eller fortsätta utveckla den. Men ge inte upp. Känslan av ”stopp” handlar om att man tappar flytet inför ett hinder eller ett motstånd och inte inser att det är ett problem som måste lösas, inte en återvändsgränd eller tecken på att man är fel ute. Under en promenad, en natts sömn eller när man står och diskar så jobbar det undermedvetna och plötsligt har man lösningen. Låt det undermedvetna jobba, släpp taget.
  3. Så skapar du karaktärer

    av

    Bygg karaktärerna inifrån och ut, inte tvärtom. Karaktärernas motiv och drivkrafter bör vara tydliga och förståeliga i varje scen. Har du en huvudkaraktär med en viss intention eller mål så för Göta Petter byt inte ut detta mot något helt annat mitt under handlingens gång, utan en väldigt vettig förklaring. Det är dessa drivkrafter man som författare måste vara så införstådd med och ha lärt känna på djupet. Om det som sker och det karaktären gör och hur hen reagerar inte är ordentligt förankrat i karaktärens psykologi så kan det upplevas som konstruerat, eller oförståeligt, ologiskt – något du kastat in i handlingen som går på tvärs mot det vi trott oss förstå om handlingen och gestalterna. Varför gör de som de gör? Vad driver dem? Simona Ahrnstedt har till exempel skrivit om hur hennes förlag och hon diskuterar och försöker borra sig ner till frågan om varför de olika karaktärerna agerar som de gör i varje scen och om det är förankrat i drivkrafter på ett känslomässigt plan – varför, varför, varför (gör di på detta viset)?

  4. Fler feelgoodförfattartips

    av

    • Försätt huvudpersonen i underläge. Kul att läsa om att Sara Molin vars “Som en öppen bok” jag lektörsläste med glädje, refererar till Lottaböckerna av Merri Vik. Lotta var den perfekta feelgoodhjältinnan redan då; juste,  ambitiös, välmenande och ändå lyckade hon alltid osvikligt hamna i trassel och dråpliga situationer.
    • Tänk på; att få läsaren att skratta är viktigt.
    • Skapa identifikation med huvudpersonen. Är hon för snygg, smart, rik och framgångsrik så känner man ingen sympati.
    • Tänk på att feelgood är en genre som baseras på känslomässiga resor för huvudpersonen och syftet är att framkalla känslor i läsaren.
    • Välj som sagt arena för handlingen; här utvinns mycket handling och story beroende på miljön. En nyköpt bondgård, ett arvegods, en flygvärdinnekarriär, livet som lärare eller inom skönhetsbranschen…
  5. Knepet med att skriva deckare

    av

    Knepet med att skriva deckare – även fantasy och scifi eller romance och skräck – är lite det som Sören Bondesson pratar om i sin deckarskrivarhandbok “Konsten att döda”. En spänningsroman är aldrig enbart underhållning eller tidsfördriv. Ibland får jag deckarmanus i min hand som ger minimalt utrymme åt trovärdiga karaktärer, utan det blir mord, raffel, våld och effekter i tät följd. Men ingen trovärdighet, ingen psykologi. Däremot staplas liken på hög ofta mördade på olika fantasifulla sätt. Här måste författaren lära sig att skapa ordentlig förankring kring handlingen så att den inte blir just enbart effekter, eller upplevs som melodramatisk och i värsta fall exploaterande. Tänk max två mord, eller max två, tre kärleksscener (jag menar av den mer intima/fysiska sorten). Och på att om man tar bort det genremässiga så måste boken fundera ändå som roman. Den måste ha trovärdiga karaktärer, psykologisk förankring och realism. Man jag har också lektörsläst en deckare som snarare gjorde tvärtom; där fanns en bra förståelse för karaktärerna och hur de fungerade, en betoning på vardagen och relationer och trovärdiga problem både med vänskap och åldrande föräldrar och annat som hör livet till. Arenan för handlingen låg nära läsarens egen vardag och huvudpersonens problem gick att identifiera sig med. Det som fattades var faktiskt just spänning, en ordentlig mordgåta och just det där som gör en deckare till en deckare. Man man kan säga att här fanns en stabil grund. Och när det här som fattades hade åtgärdats efter att rejält lektörsutlåtande så blev det budgivning om det mellan Sveriges två största förlag.

  6. Så vet du vad du skriver

    av

    Av min redaktör har jag fått veta att vad jag skriver för ljudboksförlaget SAGA alltså är så kallad cozy crime. Jag som i många år befann mig i villfarelsen om att jag i själva verket skrev så kallad romantic suspense eller romantiska rysare. Men genrebeteckningarna pekar faktiskt på en del intressanta skillnader. Då har vi inte ens gått in på romancegenrens alla underavdelningar och hur romance till exempel skiljer sig från eller kan kombineras med både erotik- och paranormala genren. Och deckare… Men jag antar att eftersom det finns ett specifikt brott, med påföljande polisutredning och ett offer och en okänd gärningsman så kvalar cozy crime in som ”crime” – krim. Medan om du skriver romantisk rysare så behöver det strängt taget inte finnas något konkret brott i handlingen – utan spänningen förläggs på ett inre plan inne i huvudpersonen, eller i form av gåtfullhet, osäkerhet, mystik. Cozyfaktorn i cozy crime härrör förstås från inramningen, ofta idylliska eller eskapistiska miljöer – tänk Agatha Christies böcker. Medan romantiska rysare hakar in handlingen på både mystik/spänning och romantik och kärlek.

  7. Så skriver du mer och bättre… del 2

    av

    Fler bra pragmatiska råd:

    • Läs in dig på karaktärer, och sånt som rollfunktion (vad karaktärerna gör), bikaraktärernas betydelse och om de hindrar eller hjälper huvudpersonen att nå hens mål. Man utvinner handling genom karaktärerna, och vad dessa vill.
    • Fördjupa dig i konceptet för hela projektet. Finns det ett koncept? Kan du enkelt förklara för utomstående vad detta går ut på? Kan du sammanfatta det i några meningar? I annat fall; fundera på detta och om något fattas…. Fungerar idén verkligen, eller finns det otydligheter? Vet du vilket huvudpersonens viktigaste problem eller utmaning är som måste lösas under handlingens gång? Här lönar det sig att fundera på den inre resan.
    • Vem är den så kallade ”slutkonsumenten”? Vem ska läsa din bok? Här identifierar förlagen snabbt om det finns en målgrupp eller ej, och det gäller att veta vem du skriver för. Det är ofta det samma som vem du skriver om. Skriver du om nybyggare på Mars som startar en intergalaktisk dejtingservice så är frågan om förlagen överhuvudtaget vet vem den tilltänkte läsaren är…? Och därmed försvåras utgivningschanserna betydligt.
  8. Så skriver du bättre (och mer)

    av

    Det här var ju bra. Pragmatiskt. Kanske inte om den rena prosan eller språkbehandlingen eller litterära gestaltningen. Mer om hur man tränar upp sig till en verksam författare. Många råd men för att ta några av dem och detaljstudera:

    • Sätt upp mål och håll dig till målen. Bryt ner i delmål (”utkast till synopsis denna veckan”) så att du inte fastnar i fällan ”Tänk om man skulle skriva en feelgood lalalala….”
    • Hitta sätt att hålla motivationen uppe. Typ; skapa ett persongalleri för dina karaktärer genom kända skådespelare. Leta fram en tänkbar omslagsbild och nåla upp framför datorn. Skapa en spellista för boken, och all musik som skulle kunna bli soundtrack till filmen eller som inspirerar storyn. (Mitt förslag; börja skapa dig en bild av vilka förlag som kan bli lämpliga att ge ut boken.)
    • Lär dig om struktur och bli medveten om vad som objektivt skapar en fängslande historia. Bara för att man själv gillar något så är det inte nödvändigtvis varken spännande eller intressant. Man bör ha saker som vändpunkter, klimax och karaktärsutveckling och vikten av en stark antagonistisk kraft i handlingen i åtanke hela tiden.
  9. Begränsningar är bara bra

    av

    Hur man ska komma igång med en bok är en av livets stora gåtor, att skapa något – en berättelsen – ur ingenting. Mitt råd är; tänk ramar, begränsningar. Otyglad kreativitet och frihet och oändliga valmöjligheter är handlingsförlamande. Man kan gå så långt att sålla fram en valfri bild på Unsplash eller någon annan bildsajt och helt enkelt föreställa sig den som omslaget på ens kommande bok! Att välja en genre innebär i sig att man gör avgränsningar och vissa val. Sedan tillkommer förstås vem målgruppen är. Förlagen tänker redan nu mycket i termer av slutkonsument, nisch och vem som i slutändan ska läsa boken. Ramar är bra för kreativiteten. Redan att fundera ut intrig och idé innebär begränsningar och ju fler man har att förhålla sig till desto enklare blir det; det är som att det finns en förhandsform att hälla ingredienserna i, en rad förhandsval är redan gjorda som styr innehållet, ett slags protokoll. Vet du inte vad du ska skriva så tänk genre, tänk målgrupp, tänk vilken hylla boken ska hamn i på Pocketshop och tänk på hur du i framtiden ska pitcha ditt färdiga manus. Ja man kan säga att man går i redan upptrampade spår och det är bara bra.

  10. Konsten att skriva historiskt

    av
    Kanske den historiska romanen håller på att få ett uppsving även i Sverige. Fina andra världskrigsdramat “Klar himmel” av Kristin Fägerskjöld kom ut i vintras. Tack vare te x Niklas Natt och Dags “1793″ har iallafall den historiska deckaren blivit avdammad. Knepet enligt Hilary Mantel (“Wolf Hall”) som borde veta om någon, är att veta var man ska luta sig mot fakta och research, och var man ska sväva ut och fantisera. Men det gäller att hålla sig till verkligheten vad gäller vissa saker, även om man alltså skildrar ett verkligt historiskt skeenden och göra tillräckligt mycket research för att man ska bottna i den historiska epok man vill skildra (det vill säga förstå den). Naturligtvis till historiska fakta, det som återfinns i dokument, böcker, arkiv et c. Där bör man vara realistisk och detaljerad och inte fippla runt, och få för sig saker och fantisera – för då sjunker naturligtvis trovärdigheten. Men när det gäller det som inte är dokumenterat, men som är som HM säger ”plausibelt” – tänkbart, troligt, så kan man fabulera fritt. Alltså om vad som försiggår bakom stängda dörrar, i privatlivet, och bakom kulisserna, vad gestalterna tänker och känner. Och avslutar Mantel sin lilla föreläsning; Välj en historisk person som du känner att du inte förstår. Eftersom att skriva en roman går ut på att utforska, förstå och upptäcka. När karaktären börjar röra på sig, uppvisa oväntade sidor och förändras börjar den likna en riktig människa.
  11. Nästa sida »