Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Manuslängd och genre

    av

    Snodde detta här från en kollega. Hur många ord ska manuset i dess helhet kvala in på? Tydligen finns en av branschen inofficiellt upprättad matrikel för hur många ord som är det idealiska för respektive genre! Gissa vilken som är längst? Naturligtvis litterär/episk fantasy som kvalar in på majestätiska 100-120 000 ord. Om du däremot skriver YA (ungdomsroman) eller erotik så räcker det med ynka 50-70 000 ord. Jag får erkänna att jag inte vet hur jag hanterat ett erotikmanus på 120 000 ord…  Genrer som kvalar in på genomsnittlig längd á 70 -90 000 ord är skräck, sci fi och skulle jag tro vanlig feelgood och romance. Men det kan ju vara bra att veta att en romance som blir över hundra tusen ord förmodligen betraktas som väl lång. Även här vill läsaren ha story, framåtrörelsen och cliffhangers vilket kan bli svårt att upprätthålla i ett längre manus. Medan läsaren av episk fantasy vill få sjunka in ordentligt och utan avbrott i en fiktiv värld, fylld av miljöer och beskrivningar och kräver inte samma tempo. Det blir utrymme för långa tillbakablickar, miljöskildringar och klaner och ätter och detaljer.

  2. Börja med omslaget

    av

    Under min bana som veckotidningsförfattare fick jag ofta fasta ramar att hålla mig till – ibland även en bild som skulle användas för att illustrera novellen. Men också tema/årstid/högtid. Jag tänker verkligen på det här när det gäller feelgoodromaner. Kan man man hitta en och samma källa till hela manuset så är det förstås önskvärt i form av ett bärande tema, eller en miljö eller ett fenomen. En arena för handlingen som på olika sätt binder ihop materialet. Om huvudpersonens resa från början till slut kretsar mycket kring skönhetsbranschen, fåfänga, åldersfixering, otrohet så blir det hyfsat enhetligt och skapar det här intrycket av en helhet där alla delar samspelar. Släng in en bihandling om resebranschen eller en pappershandel och det blir splittrat och författaren får gå ner i spagat (bildligt talat) för att göra rum för denna pusselbit i den kompletta bilden och i manusets helhet. När det gäller feelgood brukar jag också råda författaren att rent krasst tänka på titel, tänka på bokomslaget – hur ska det se ut? hur ser boken ut när den står där i pocketshops skylt? 😊 Vilken tänkbar titel finns? Vilka associationer vill du ge illustratören/formgivaren som i sin tur leder läsarens tankar rätt?

  3. Allt om feelgoodhjältinnor

    av

    Den här modellen för hur man bygger ett feelgoodmanus är konstruerad kring huvudpersonens inre känslomässiga sår. Jag skulle sammanfatta det med manusgurun K M Weilands ord; the plot is the main characters internal conflict externalized. Den yttre handlingen löser huvudpersonens inre konflikt. Det är tack vare författaren Lisa Jewell jag blev bekant med den när hon berättade hur hon alltid börjar med att fundera på sin huvudkaraktärs mest ömmande punkt eller inre känslomässiga konflikt. Alla manus måste inte konstrueras på det sättet men det är väldigt effektivt när polletten ramlar ner och man förstår strukturen. Man måste fråga sig och sin huvudperson; Vad är hon mest rädd för? Det är detta hon måste konfrontera handlingen igenom. Kanske har du en huvudperson som lämnat sin hemby förföljd av en djup känsla av skam över ett trasigt förflutet och sedan byggt upp en glamourös fasad där hon blivit otroligt framgångsrik. Vad är det absolut värsta som kan hända henne? Att hon måste återvända till sin uppväxtmiljö och konfrontera alla de som vet vem hon egentligen är, som skyr henne och ser ner på henne. Varför? För att hon måste lära sig att möta det hon är mest rädd för – att bli avslöjad som den hon egentligen är bakom den lyckade fasaden – och stå för det. Den yttre handlingen måste lära henne att sluta låtsas, sluta fejka och lära sig stå för den hon verkligen är och sitt eget förflutna.

  4. Handling är dynamik, förändring

    av

    Jag tycker handling lättast kan förklaras som dynamiken mellan en situation (alltså vändpunkt eller plot point) och karaktärernas reaktion. Situation (yttre handling) – reaktion (inre). Dynamik snarare än dramatik innebär att kapitel och scener skrivs så att det uppstår någon typ av förändring under kapitlet/scenen/dialogens gång.  Om du skriver en scen eller dialog som inte innebär en förändring, om än liten, så har det inte hänt något. Det blir statiskt och du kan lika gärna stryka den för den gör ingen skillnad för hur handlingen utvecklar sig eller för karaktärernas utveckling. Kapitlet/scenen/dialogen är de minsta byggstenarna i berättelsen eller handlingens övergripande båge. Anledningen till att en dialog bör skrivas om är att ”karaktärerna inte fått med sig något i slutet som de inte hade i början”. Att de har fått det är essensen av dramatisk struktur. Man kan säga att det handlar om att en konflikt finns någonstans, ett litet motstånd, något som ändrar riktning men det viktiga är som sagt en förändring av läget ungefär som en atom som ändrar laddning och går från + till -. (Jag tror det är atomer som kan ändra laddning…)

  5. Så lär sagan dig att klara dig själv

    av

    Jag har alltid varit fascinerad av sagor och här kan man läsa tankeväckande teorier om varför mammorna i Disneyfilmerna alltid är döda. Är de inte det från början så försvinner de snabbt ur handlingen. “De flesta sagor handlar om att hitta sin väg, lära sig klara sig själv och det måste man oftast göra ensam” som det påpekas i artikeln. Just den utvecklingsresan blir helt klart mer spännande om man tar bort en kärleksfull, vårdande modersgestalt som ställer upp med allt från extra pengar till hemlagad mat så fort det kniper. Oavsett vad just detta beror på (en längtan efter en mer närvarande pappa?) så bygger många av de kändaste berättelserna med barn i centrum ofta på att de tidigt blir både mor- och faderlösa. I äldre klassiker är det helt klart papporna som ligger sämst till och riskerar att sättas i fängelse för misstänkt förskingring, försmäkta på sjukhus eller tvingas ut i krig, kanske för att dåtida pappor hade betydligt större makt över familjen, och möjligtvis för att författarna var kvinnor. Men pappans frånvaro är samtidigt det som utlöser handlingen och gör att barnen kan släppas fria ut i världen som kalvar på grönbete. När pappa försvinner ur handlingen på ett tidigt stadium som i klassiker som Järmvägsbarnen (The railway children) av Edith Nesbit försvinner både tryggheten men också den patriarkala auktoriteten som har makt över barnens liv. Nu får de ta mer ansvar själva. Frånvaron kan vara både positiv (tänk Pippi Långstrump) och negativ och lämna barnen i största utsatthet (Oliver Twist och en helt massa andra.) Man kan också befria barnen från föräldrarnas beskydd (jag tänker på Therese Henrikssons Kyla och kontroll genom att låta dem bli temporärt föräldralösa. Plötsligt ges de utrymme för fara, frihet, utveckling och framför allt äventyr.

  6. Realism=illusion

    av

    Det var när jag läste fantasymanus som jag insåg detta. Ju starkare realism i skildringen på  olika plan desto bättre fungerar illusionen, och ju lättare har läsaren att bli förflyttad, bli suggererad och dras med i berättelsen. Ska man skapa en värld som inte finns på riktigt, så blir det viktigt med detaljer för att göra den verklig, i allt från kartor till klänningsfållar, vapenslag, väder. Men det gäller såklart alla manus. Realismen som är en förutsättning för illusionen, för att vi ska tro på det uppdiktade och på fantasin. Jag för min del har svårt för manus som är så abstrakta att vi läsare aldrig blir insatta i handlingens var, när, hur – det finns inga väggar, ingen konkret inramning. Hur kan man då förväntas leva sig in i något som sker? Ju fler specifika detaljer om miljö, tidsepok, utseende desto bättre, det får läsaren att tro på historien hur orimlig den än senare blir. Man kan faktiskt ta ut svängarna hur som helst om man samtidigt skapar realism kring det som sker genom att vara konkret, insatt och på så sätt skapa skenet av att något verkligen sker. Här kanske den viktigaste realismen den psykologiska; vi bör förstå varför karaktärerna agerar som de gör. Bättre att vara nyanserad och trovärdig här, än att skapa melodram och bli överdriven.

  7. Nästan bestsellergaranti

    av

    Koncepttänkandet smyger sig in i bokbranschen i dessa dagar. På sätt och vis påminner den mer och mer om både film- och musikbranschen och de olika konstformerna knyts ihop i en enda stor kokande underhållningsindustri. Men berättelsen om den här författande duon känns symptomatiskt. Hon är egenutgiven feelgoodförfattare som vet hur en slipsten ska dras. Han är f d nöjesjournalist, PRKonsult, content producer och pressansvarig projektledare på Viaplay med ansvar för internationella inköp/serier och säkert bra på koncepttänkande och målgruppstänk. Deras kommande trilogi utspelar sig i en speciell stadsdel i Stockholm, Hagastaden. Förutom en viss huvudperson (Adrian Lind) så har de alltså avgränsat sig till ett visst område och ska påminna om Agatha Christie alltså pusseldeckare med hög mysfaktor. Finns det någon del av Sverige som inte är inmutad av en deckarförfattare? (Ja det finns det säkert.) Det här påminner om en annan nykläckt duo som ska skriva deckare á la Morden i Midsumer, förlagda till Österlen och där ena halvan inte i första hand är författare utan just det, mer nöjespersonlighet och där man hoppas på både fysisk bok och teveserie. Bra med en viss kändisfaktor, bra med en PR- och contentkunnig medverkande förutom en författare och bra att använda en specifik miljö. Och brittisktinfluerat mys går alltid hem.

  8. Feelgood vinner i Sverige

    av

    Jag har gjort lite förutsägelser om genrer som har en framtid i Sverige och jag får säga att varken skräck, sci fi eller ens fantasy riktigt har slagit. Visst finns det fler romanceförfattare nu än för tio år sedan när genren var nästan helt okänd här, men det är feelgood som ligger i framkanten. Kanske passar det oss svenskar, koncentrerad som den är kring vardagens problem, relationer (snarare än enbart romantik), och inte minns betoningen på miljöer, gärna på landet. Att döma av teveprogram som ”Husdrömmar”, ”Antikrundan” och ”Det sitter i väggarna” har svenska folket en djup längtan tillbaka till släktgården på landet eller det där renoveringsprojektet…. och till lantliv överhuvudtaget. Vi vill ha mys snarare än het passion, trygghet, och gärna en trädgård.

  9. Vikten av synopsis

    av

    För att bygga ett hus måste man ha en bra grund . Det samma gäller manus. Slarvar man med det rasar huset berättelsen ihop. Handlingen håller inte, uppvisar logiska luckor, avstannar eller tar galna stickspår. På synopsisstadiet löser man problem (precis som Simona Ahrnstedt säger här) och lägger grunden som allting annat vilar på, utgår från. Och som den visa Simona påpekar; handling är inte att karaktärerna är med om saker.

    ”Du måste ha mål, motivation och konflikt.
    Och dina karaktärer måste förändras.”

    Jag skulle vilja säga; ”handlingen är ett växelspel mellan situationer och vändpunkter i den yttre handlingen och karaktärernas reaktioner. De driver det hela vidare, i en speciell riktning”.

    En bra handling ger sig inte själv; det kräver en fas (som kan bil ganska lång) av att pussla, spåna, planera, fantisera, stryka, ömsom slita sitt hår och ömsom komma med genialiska lösningar på alla de problem som lär uppenbara sig när man försöker få ihop en fungerande dramatisk berättelse. Det är faktiskt som att pressa sig genom en födslokanal. Men det ger också större frihetskänsla när man väl börjar skriva själva texten och scenerna. Det är som med allt annat; lägger man en bra grund besparar man sig själv en massa problem senare.

  10. Skattkammare av skrivråd

    av

    Nyheten om att färre vill läsa men alla vill skriva väcker ambivalens. Det brukar märkas isande tydligt om författaren vars manus man lektörsläser faktiskt läser böcker själv eller inte. Kanske inte på förmågan att utveckla handlingen, men på språkhanteringen. Det är som Stephen King säger; läser man inte böcker har man inte redskapen för att skriva böcker. En positiv faktor i sammanhanget verkar dock vara att böcker numera finns att ladda ner och lyssna på, tillgängligheten har ökat. (Och som det antyds i artikeln, skrivandet verkar på väg att bli något av en ny svensk folkrörelse, vilket inte är det sämsta.) Här kan man läsa författaren Kurt Vonneguts suveräna skrivråd, kanske mest om att skriva novell men verkligen användbara. Samma sida innehåller dessutom länkar till en skattkammare av goda råd om skrivande.

    Tänk på att

    – alla karaktärer måste vilja något, om så bara ha ett glas vatten

    – skriv aldrig för hela världen utan med en speciell läsare i åtanke

    – var en sadist mot din huvudkaraktär och ge hen massor av utmaningar som denna kan reagera på.

    – varje mening ska antingen berätta något om en karaktär eller föra handlingen framåt. Stryk resten.

    – inled så nära slutet av en scen som möjligt…

  11. Nästa sida »