Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Män är från Mars…

    av

    … och tjejer skriver relationsromaner i olika former. Män och kvinnor skriver i olika genrer. Det mest påfallande är att kvinnor skriver i relationsgenrer. Romance, feelgood, relationsromaner, barn- och unga. Även deckarna är inriktade mot karaktärernas psykologi. Men tjejer skriver även fantasy och Sci fi och har den stora fördelen att de gör även dessa genrer mer karaktärsinriktade. Även en episk fantasy bör kretsa kring huvudkaraktärens inre konflikt. Hens kamp med eller mot sig själv snarare än mot arméer. Män tenderar att skriva historiska romaner, romaner om historiska personer, episk fantasy och fantasy-thrillers. De är ofta ambitiösa, komplicerade men intresserar sig inte så mycket för karaktärerna eller deras inre. Så de blir mindre kommersiella av det skälet. Om du är kille varför inte testa att skriva en humoristisk, romantisk relationsroman?

  2. Romantasy den nya genren

    av

    Nya litterära genrer är ju alltid kul. Som romantasy. En mix mellan romance och fantasy med mycket … ja ni vet vad. (Tyvärr kan jag inte skriva ut ordet för då får webplatsen oönskade besökare….) En romantisk handling men förlagd till en fantasyvärld, fast inte så karg, grym och episk som Game of Thrones. Och den är stor på Booktok.

    Fantasyinslaget accentuerar helt enkelt romantiken. Man kan dra känslorna längre än i en romance som ofta är förlagd till miljöer som hembyn i Dalarna eller kontoret. Genren ger också den kvinnliga protagonisten större svängrum. I romantasyn kan hon bli kär och svinga ett svärd och slakta en drake. Men en annan aspekt är genrens mångfald. I den här boken är persongalleriet bruna och svarta kvinnor. Fantasy och romance är annars tämligen vita genrer. Frågan är om den är helt ny dock. Författare som Lovisa Wistrand och Anna Granberg tycker jag skriver romancy.

  3. Mitt bokslut 2023

    av

    En författare blev antagen till Forum

    En författare blev antagen till nya förlaget Pia & Co

    En författare kom ut på Piratförlaget

    Två manus gavs ut på Ordberoende förlag

    Två författare blev nominerade till Deckarakademins debutantpris

    En författare fick agentkontrakt

    En författare antagen av Bokfabriken

    En författare till blev antagen av Bokfabriken

  4. Drama eller dokumentärt

    av

    Det finns en stor fallgrop om man skriver historiska romaner. Nämligen att det dokumentära tar över. Karaktärerna blir representanter för ett skeende, en historisk företeelser. Typ en barnjungfrus tillvaro i 20talets Stockholm. Men hon blir inte riktigt ifylld. Hennes individuella inre drivkrafter på ett känslomässigt plan förblir osynliga, outforskade. Det där som författaren helt enkelt hittar på i sin egen fantasi. Förmodligen eftersom man gör mycket research. Man fokuserar för mycket på historisk ackuratess, trovärdighet. Man letar i arkiven och läser på. Men om man ska skriva en roman som blir rolig att läsa så gäller det att gräva djupare i den unika individen. Man behöver göra individuella karaktärer av sina historiska gestalter, kötta till dem. Annars blir det dramadokumentär. Knepet är att hitta gestaltens inre individuella drivkraft på ett psykologiskt plan. Det som särskiljer dem från de andra karaktärerna. Och som är oberoende tiden och den historiska kontexten.

  5. Faran med flera perspektiv

    av

    Det kan ge en negativ bieffekt att växla mellan flera olika berättarperspektiv. Eftersom man introducerar nya karaktärer hela tiden kommer man aldrig vidare i handlingen. Därmed slipper man den jobbiga upptrappningen av intrigen. Men som jag ofta påpekat (och som det skrivs om här) så är den största faran att man berättar för mycket. Därmed reducerar man spänningen  i att en karaktär inte vet vad som pågår bakom kulisserna. Om man har en protagonist som är utsatt för hot, fara och upplever att en annan karaktär beter sig mystiskt vill vi inte nödvändigt veta exakt vad den här andra karaktären har för sig, tänker göra och har för plan genom att plötsligt bli introducerade i dennes perspektiv. Låt huvudkaraktären förbi svävande i ovisshet om vad som sker utanför hennes perspektiv och försök att skildra det genom henne. Risken är att läsaren får veta för mycket.

  6. Drivkrafterna måste fram

    av

    Jag har funderat på det här med vad som är absolut viktigast att få fram i ett manus. Det är frågan om varför saker och ting sker. Det är detta vi vill förstå. Min slutsats är att handlingen inte är viktig om vi inte förstår varför karaktärerna agerar som de gör. Utan detta blir handlingen obegriplig och faktiskt meningslös. Karaktärerna kan förstås göra en massa spännande, galna, oförutsägbara och romantiska saker men det är vår förståelse för varför som gör att man som läsare blir engagerad. Det är här realismen skapas, det där som gör att vi tror på vad som sker. Förstår man inte karaktärerna så kan de hitta på vad som helst och man bryr sig inte. Och precis i ett deckarmanus är det detta som man undrar över; frågan om varför. Allt går i slutändan tillbaka på att förklara och belysa drivkrafterna och förankra karaktärernas agerande i psykologiskt trovärdiga drivkrafter.

  7. Hjälp min handling spretar

    av

    En författare hade fått feedback från ett förlag att handlingen spretade för mycket. Det här är helt klart ett av de vanligaste problemen. Handlingen ”böljar” hit och dit.

    Det här brukar handla om att man inte utgår tillräckligt mycket från sin huvudkaraktär och man behöver förmodligen fördjupa huvudkaraktären. Man behöver samla handlingen mer kring denna/dennes inledande problem. Också för det är detta boken handlar om. Om man skriver en fantasy där fokus ofta är på världsskapande så är det lätt att glömma att det huvudpersonen måste klara av – övervinna är det som håller ihop allting. Eller man kanske placera handlingen i en mysig by på landet med olika karaktärer och så blir det för många sido-historier och bikaraktärer.

  8. Vad måste in i första kapitlet?

    av

    Ett annat manusdilemma jag fick var:

    Måste den dominerande konflikten presenteras i första kapitlet?

    Om man säger att boken är en skräckis med övernaturligheter, så ska läsaren snabbt fatta det. Det är inte en romantisk historia eller en relationsroman i första hand. Man ska få en bild av vad som väntar.

    Så egentligen ja. Men om det är korta kapitel så kan man nog låta det vänta till kapitel 2. Inom tio sidor är rimligt. Här hade jag kört prolog istället för att slå an en ton och få läsaren att förstå att det handlar om mystik, skräck och något övernaturligt. Men dödssynden är förstås att ge sken av att det är en deckare och så introducera något övernaturligt som lösning sent i handlingen.

  9. Manusdilemmat; prologen

    av

    Första dilemmat ni mailade om på Insta handlade om prologen.

    Prologen kan vara ett stycke direkt ur manuset som man helt enkelt placerar allra först, men jag tycker man kan använda prologen betydligt bättre. För att citera mig själv; prologen är en “teaser” för att förebåda, skapa spänning och mystik och väcka intresse. Det kan vara början av en scen eller ett skede i en scen som förklaras längre fram. Eller en passage du skriver ur ett berättarperspektiv som inte finns i boken, även om karaktären finns i boken.

    Prologen i början får sin förklaring när man läser resten av boken när man kan foga in det i ett sammanhang. Då förstår man; aha det var detta det där dramatiska – mystiska – suggestiva i början handlade om. Men det är skildrat från en annan vinkel, perspektiv. 

    Den författaren jag diskuterade med valde att skriva prologen ur ett utanifrånsperspektiv /allvetande berättare/berättarröst och skildrar mycket kort en dramatisk och viktig händelse i slutet av boken. Det är svårt för huvudpersonen att själv skildra scenen eftersom hon ligger avsvimmad.

    Prologen är ju inte där för att föra handlingen framåt så att säga. Så handlingen i resten av manus måste vara intakt, även utan den. Men den tillför något utifrån ett annat perspektiv eller en annan vinkel utan att vi behöver förstå sammanhanget.  Man ska bara bli nyfiken, känslorna ska engageras. Och förr eller senare under läsningen måste vi förstå vad den syftade på.

  10. Nästa sida →