Det är förstås frestande, roligt att ta ut svängarna i handlingen. Speciellt om man skriver deckare. Men det gäller att ha en bra grund att utgå från. Vara noga med detaljerna. Med att logistiken fungerar. Med alla gestaltningar. Med att skapa trovärdighet. Och att veta exakt vad man menar med sina ord. Exakthet. Hur ser miljöerna ut där karaktärerna rör sig? Det duger inte att lägga krutet på enbart de spännande, spektakulära miljöerna. Vi behöver känna att det finns en realism i alla miljöskildringarna även de tråkiga, vardagliga. Att berättandet håller och det inte uppstår luckor eller frågor om varför karaktärerna gör på ett eller annat sätt. Det här kan upplevas petigt och tråkigt men det skapar en trovärdighet som är nödvändig. För att allt det andra ska lyfta. Och framför allt för att vi ska tro på det som kommer – det dramatiska, effektfulla. Saknas den här trovärdigheten och detaljnivån i det lilla så faller allt det andra. Då är det bättre att dra ner på dramatiken.

Som författare och redaktör frågar man sig ständigt hur mycket är för mycket? Av berättande, av ord och förklaringar. Hur utförlig ska man vara? Och vad är alldeles för knapphändigt? Alla som redigerat en text vet att man kan slakta, skära bort, dra ihop och förtäta med en machete i högsta hugg. Texten kommer att tjäna på det. I princip alltid. Hjärnan gör ett enormt jobb själv med att skapa, medskapa, associera och fantisera. Göra orsakssamband, hitta mening och fylla i, fylla i. Själv. Man behöver inte vara så utförlig eller omständlig i berättandet som man kanske tror. Tvärtom. Den läsande delen i oss skapar sina egna bilder, sina egna betydelser och avkodar och förstår. Det här måste dock balanseras mot näringen man ger läsarens fantasi. Är det för sparsmakat väcks inga associationer. Läsaren får inget att leka med i tankarna. Inget som sätter igång det undermedvetna. Man måste ge dem något, bränsle. Som håller intresset för storyn vid liv. Speciellt om man skriver deckare. Paradoxalt nog behövs näring i form av detaljer, spekulationer och utvikningar, just för att få gåtfullheten att tätna.

Har en spaning om vilken nästa genre är. Inte enbart deckare. Det finns en del av Sverige och då speciellt Skåne som sällan eller aldrig uppmärksammats. Det är inte den turistvänliga sydkusten, den välsituerade västkusten eller ens det provencalska Österlen. Utan det mitt emellan, det mörka inlandet. Dit inga turister når och moderniteten inte riktigt hittat. Den förste som mutade in denna del av Skåne var nog faktiskt Hasse Alfredsson med sin ”En ond man” om en grym patron som plågade sina småbrukare och en förståndshandikappad dräng, långt bortom landsvägen. Små byar som är förknippade med ond bråd död, tänk Helene-mordet. Lina Wolffs senaste ”Liken vi begravde” utspelar just i denna mörka trakt av grisbönder och fattigdom. Där de djupa bokskogarna och pittoreska slotten existerar bredvid förfallna gårdar, torrlagda brunnar, gödselplattor och kreaturskättingar. Och nu kommer Patrik Svenssons ”Den barmhärtige mördaren” om de sista statarna i en by öster om Landskrona, där en man mördar hela sin familj. AnnCharlotte Perssons nya deckarserie har en polis stationerad i Eslöv. Den här delen av Skåne, Bermudatriangeln Eslöv – Höör – Sjöbo är en otroligt vacker trakt, men visst har tiden stått still och ekon från en annan och mer primitiv, inte så upplyst tid hörs fortfarande…..

Läser en jätteintressant avhandling om flickböcker av Birgitta Theander, ”Hänförande hus; hemmet i nittonhundratalets flicklitteratur. Så många titlar man aldrig hört talas om. Av amerikanska, engelska men framför allt svenska författare. Vi pratar inte (enbart) Kitty nu utan titlar utgivna på gedigna svenska förlag som Rabén & Sjögren och Norstedts och Albert Bonnier. Man kan se raka spår rakt från dessa böcker till dagens feelgood, genren med fokus just på hus. Där det ärvs hus, det längtas till hus och det finns hus med hemligheter och hus som innebär ett nytt liv för huvudpersonen. Hus och hem är så viktigt ur ett kvinnligt perspektiv och för kvinnligt identitetsbyggande. Knappt en enda av de här gamla titlarna är bekant för mig. Jag som dammsög bibliotekshyllorna på just böcker som speglade min kvinnliga identitet. Alltså flickböckerna. De är utrensade helt enkelt. Har man tur kan man hitta ”Familjen i Gamla stan” eller ”Hannas dagbok” av Hedvig Svedenborg i magasin. Kanske blev denna litteratur avfärdad som borgerlig, konventionell eller som skräp. Det är den inte, av Birgitta Holmlunds analyser att döma. Eller så var man rädd för det könsstereotypa. Något hände under de progressiva åren på sextio- och sjuttiotalet. Men på kuppen rök ett enormt betydelsefullt (kvinnligt) litterärt arv all världens väg. ”Hemmet bär på djupa betydelser, det visar inte minst flickbokslitteraturens många ruskiga, vackra, hemlighetsfulla, föränderliga, konfliktladdade, originella – kort sagt hänförande hus.”

Den här kursen är nu inne på sitt femtonde år och den lockar faktiskt fortfarande till sig deltagare. Att skriva följetong är en ganska knepig konst men lär man sig det så kan man gå vidare och skriva ”vanliga” romaner som feelgood, cozy crime eller spänning eftersom det är samma dramaturgi och struktur. Dessutom finns en ständig törst efter originalskrivna svenska följetongar hos veckopressen alltså Allas, Allers, Året runt och Hemmets veckotidning. Du lär dig att konstruera en längre handling med intrig, röd tråd, konfliktupptrappning och bihandlingar. Och om cliffhangers, karaktärstyper och hur man kan ”lura läsaren”:) Den kostar 4900 SEK inkl moms och ges på distans. Det är tio lektioner och du kan börja när du vill och du har ett år på dig att gå klart den.

Svensk fantasy tränger sig sakta men säkert in i de litterära finrummen. En gång i tiden var även deckaren en illa sedd underhållningsgenre. Sedan tog Henning Mankell upp arvet efter Sjöwall/Wahlöö och använde formen för att skriva samhällskritik. Stieg Larsson likadant. Nu släpps det fler titlar än vad någon hinner läsa, och spännvidden är enorm mellan psykologiska familjedrama och hårdkokta polisromaner. Feelgood var också sett över axeln men är nu extremt kommersiellt gångbart. Dock har förlagen varit svårflirtade ini det längsta när det gäller fantasy. Genren som många vill skriva inom men där ytterst få äro kallade att bli utgivna. Karaktärer och relationer hamnar ofta i skymundan och genren lutar mer åt eskapism och magi än att skildra samtiden. Så det är glädjande att två lektörsklienter som skriver fantasy blir utgivna på riktiga, kvalitetsmärkta förlag. Även här är det svenska författares talang och ambition som höjt statusen och förstås kvaliteten på genren så att förlagen börjar fatta galoppen. Även fantasy kan vara god litteratur.

Allt som sker i ett manus behöver inte ha grund. Det kan verka mystiskt. Det kan verka läskigt. Det kan verka övernaturligt. Knepet är att lura läsaren. Jag har lektörsläst ett projekt där det verkligen krävdes mer som drev läsningen. Drev spänningen. Författaren behövde en karaktär som agerade obegripligt, mystiskt, antagonistiskt och skrämmande för att driva handlingen och hålla läsarens intresse vid liv. Det blev ett problem eftersom en sådan karaktär egentligen inte fanns i manus. Knepet blev att få en karaktär att ändå agera så. Huvudsaken är vad läsarna tror. En hotfull närvaro, beteenden som utmanar, skrämmer eller förvirrar leder tankar åt värsta möjliga håll. Den bakomliggande orsaken kan vara förklarlig och förståelig, inte alls farlig. Men det vet ju inte läsaren, som faller för illusionen som författaren målar upp.  Eller något övernaturligt. Många vill leka med övernaturliga grepp men utan att boken blir fantasy eller liknande eftersom man egentligen inte vill skriva i den genren. (Johan Theorin gör just det här i några delar av sin Ölandskvartett.) Själva orsaken till fenomenen är egentligen inte övernaturlig.

Många vill skriva om sitt liv. Jag brukar tacka nej till sådana uppdrag. För det finns oftast inget unikt med ett enskilt liv. Ok det är unikt för den som lever det. Såklart. Men det blir inte intressant för andra bara av det skälet. Det blir som att visa diabilder för en publik på viktiga hållpunkter längs livets väg; studenten, studier, förlovning, resor… Unikt för dig men sånt som många går igenom. Så det gäller att hitta berättelsen. Den som man kan destillera fram ur livshändelserna om den finns där. Berättelsen kan handla om flykt, utanförskap, handikapp eller något annat som präglat ens liv och som ger en ett unikt perspektiv och något unikt att berätta. Man gör dessutom ofta misstaget att återge livet som det hände. Alltså kronologiskt. Det finns förstås en kronologi i de flesta historier men den skapar inte nödvändigtvis en berättelse. När du börjar se berättelsen i din egen livshistoria så behöver du inte arbeta så linjärt. Börja inte med din födelse. Som någon sa; ”Not everything happens in a linear fashion. Nobody wants to read a book that starts at Toronto general hospital.”

Det här med undertext är inte helt lätt. Precis som man kan läsa här. Det handlar om att få läsaren att förstå utan att skriva ut vad som pågår allt för tydligt. Lyckas man med det så skapas ett underförstått band mellan läsare och författare, där läsaren fantasi, föreställningsförmåga och associationer aktiveras. Det är gestaltningen som är x-faktor här. Så ge dig själv uppgiften att skriva en scen där vi förstår vad som egentligen sker genom undertext. Tänker mig till exempel en mamma som frågar sin dotter om hur hennes dejt gått. Där det inte gått så bra, och mammans hjärta blöder men inget egentligen sägs i replikerna om att det var misslyckat och dottern kände sig sviken. Men hur kan du förmedla detta till läsaren på andra sätt? En dörr som slängs igen lite för hårt? En tröstande hand som läggs på en tunn tonårsarm? Som sagt gestaltning och dramatisering är knepet här. Eller kolla in den här korta scenen mellan kriminalinspektör Cass i ”Saknad, aldrig glömd” och hennes åldrande pappa. Hans blick när hon lämnat huset för jobb, och han blivit kallad för ”gamle man”. Det här är den första biten i pusslet som läggs om deras relation där pappan maskera sitt eget åldrande i form av en ny relation och att han döljer sin tilltagande demens.