Ett bokomslag kan signalera så mycket, och mycket kritik har riktats mot hur även de mest seriösa romaner förses med champagneglas och stilettklackar bara för att de är skrivna av en kvinnlig författare. Läsaren gettoiseras när det femininiserade omslaget antas attrahera bara kvinnor och skrämma bort manliga läsare. Här analyseras omslaget till Lena Dunhams första bok Not that kind of girl och omslaget får beröm för att vara just rätt avvägt mellan det feminina och det grafiskt hårdkokta.
I Stockholm den 20-21 september på Södermalm kan man alltså inställa sig på Ann Ljungbergs Författarklinik om man själv som författare eller ens manus behöver rådgivning, ett stärkande piller eller en rejäl vitamininjektion. Författare och manus i alla genrer är välkomna. Talarlistan består av författarcoacher som Storydoktorerna Jenny Bäfving & Johanna Wistrand, förläggare, författare och agenter och andra författarcoacher. Anmäla sig kan man göra här hos Ann Ljungberg. Eventet kostar 1100 kronor.
Om man vill fräscha upp bekantskapen med H C Andersens sagovärld kan man lyssna på P4 varje eftermiddag klockan 17.45. Det blir uppläsning av en ny saga varje vardag. Sagorna gör sig kanske ännu bättre när man blivit lite äldre. (Bilden ur Snödrottningen, vet inte vem illustratören är.) Eller läsa mer om projektet här.
”Flera av sagorna har svepts in i en ljudbild med 1800-talsdoft. Hästvagnars skrammel, Beethoven och Schubert understryker en snäll längesen-känsla, som om själva tiden var en saga, den också. Dörrar knirrar, spröd musik klingar och så småningom börjar jag se skuggan av H C själv i trappvrån.” (Margareta Sörenson ur Expressen.)
Vad gör en bra sexscen i böckernas värld och hur ska man skriva den? Varför finns det till och med en utmärkelse för just dåligt skriven sex (Bad Sex in Fiction Award ) och inte i något annat område. Visst impliceras med detta att det föreligger (!) en risk för att det ska kunna bli helt katastrofalt dåligt och helt fel just när det handlar om sex i litteraturen. På mycket nyttiga bloggen Smart bitches trashy books går en av romanceälskarna igenom tio sexscener hon älskar och varför, sexscener som inte är där bara för att reta sinnena utan visa på karaktärsutveckling och intimitet, där sexet är ”genomsyrat av känsla”. Satt i ett dynamiskt emotionellt sammanhang kan man kanske säga.
Inträngande artikel om läsandets och böckernas betydelse innanför fängelsemurarna. När kroppen är bakom lås och bok kan behovet av andlig näring, kunskap, berättelser och inre resor vara större än någonsin. Och kanske är det första gången i livet man får tillfället att sjunka in i böckernas värld överhuvudtaget. Dödsdömde och sedemera frikände Damien Echols skriver till exempel i sin bok Life after death om alla böcker han läste under sina arton år på death row och hur de hjälpte honom att överleva. Eller som internen Tommy uttrycker saken: ”Man får ett lugn i sig när man läser. Man varvar ner. Det är bra att kunna använda det lugnet.”
Dags att nerda ner sig i story och struktur. Snor lite från nätet igen men Simonas inlägg om slutet är väldigt bra, nyttigt. Även om det handlar om filmmanusskrivande, som sagt som romanförfattare kan man lära sig så mycket från manusförfattare. Det här hon refererar till, the bow and arrowmoment från bloggen Cracking yarns kan man prata länge om. Om slutet lägger sig tillrätta med ett litet klick, om det är rätt pusselbit som allt du skrivit hittills rör sig mot och leder till, den sista ofrånkomliga vändpunkten, så är manuset på rätt väg. Det här gäller f ö i högsta grad om man skriver handlingsdrivna veckotidningsnoveller. ”Då vet jag att manuset är i bra form” som Allen Palmer manusförfattaren som driver bloggen uttrycker saken. Om slutet är vagt, långdraget, uttänjt, och framför allt svårt att definiera så är det inte slutet du ska jobba med utan allting som föregår det. ”Då vet jag att författaren är in deep shit”.
Tack för tipset Simona!
Två barnboksförfattare (brittiska) ger koncisa skrivartips till alla barn där ute om vad man ska tänka på när man skriver boken. Att barn vill skriva är verkligen inte så konstigt, och råden är enkla, konkreta och faktiskt bra att ta till sig även som vuxen. Som exempel vikten av att hitta karaktärens motivation – deras tankar och känslor, varför de gör som de gör – för att vi ska bry oss om den, och frågan om man beskrivit sin karaktär ”så kortfattat och så levande som möjligt”. Och, jag tjatar, vikten av en utmaning och hinder för huvudkaraktären, något som ska övervinnas, erövras, ett mål som ska nås, en önskan.
Det är svårt att konstruera en romanhandling, en intrig, en story, en berättelse. Ett tålamodsprövande och svettigt arbete. Kanske har författarutbildningar och skrivarkurser generellt varit ganska inriktade på texten, prosan. (Om man te x jämför med manusförfattarutbildningar där storyn står i fokus på ett annat sätt.) Även brittiske stjärnförfattaren Hanif Kureishi beklagar sig över sina skrivarkursdeltagares bristande förmåga att få ihop en längre romanhandling, och tendensen att bearbeta språket i det oändliga. Han är trött på det. ”Fuck the prose!” ”Ingen bryr sig om texten och prosan, de läsarna bryr sig om är vad som kommer att hända i berättelsen.” ”It´s all about the story!”
Mycket användbar artikel av Philip Teir, om hur romanförfattare kan lära sig av teveförfattare. Bland de goda råden;
– karaktärsutveckling; drama handlar om karaktärernas förändring
– gestaltning; visa snarare än att förklara och redogöra
– osympatiska karaktärer; våga skapa komplexa karaktärer med dåliga sidor
– samhällsskildring; förlägg handlingen till en tydlig historisk och social kontext som är en del av handlingen
Det går inte att vara vag, allför svårtydd eller oklar när man skriver för teve och film eftersom det hela förr eller senare ska avbildas på film. Den här realismen och tydliga underliggande strukturen vad gäller scener och dramaturgi är något man kan ta till sig även som romanförfattare. (Bilden ur HBOdramat True detective.)
Internet har inneburit drastiska förändringar som förändrat villkoren även för etablerade författare. Eböcker, print-on-demand och nätförsäljning innebär ett nytt landskap, vars trygga ryggrad förut var Förlaget och (pappers)bokhandlarna. Internet innebär att användarna vill kunna ladda ner, och det ska vara gratis (helst) och allting tillgängligt för alla. Författaren befinner sig på osäker mark och diverse ekonomiska nerdragningar gör inte saken bätte. Är författare vår tids nya proletariat? Bilden ovan föreställer Thomas Chatterton som tog sig av daga efter att ha försökt släpa sig fram som författare i 1700talets London.)