Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Det svåra valet

    av

    Jag lär mig mycket av feedbacken jag får mig skickad av lektörsklienter från förlagen som refuserar dem med en konstruktiv kommentar eller vill se en bearbetning av deras manus. En lektörsklient meddelade att förlaget som ställt sig positivt till henne roman (och sedemera gav ut den) önskar sig ”mer ambivalens” hos huvudpersonen. Alltså att denna är sliten mellan två saker, två riktningar i handlingen. Det här med ambivalensen är verkligen ett viktigt begrepp, som förstås medverkar till känslan av att inte veta hur det ska gå, hos läsaren. De flesta intressanta huvudkaraktärer upplever eller ställs inför någon typ av dilemma och just ambivalens under handlingens gång. Hen är sliten mellan olika saker, som att vilja olika saker eller kanske mellan vad hen tror att hen vill (hoppas alla som avskyr ordet ”hen” har överseende men det är grymt användbart när det kan handla om han eller hon) och vad hen egentligen behöver. En huvudkaraktär kanske till exempel slits mellan två olika loveinterest, eller mellan att göra det rätta men svåra  ena sidan, och att göra det bekväma, ta den enkla vägen, å den andra. Eller slits mellan sin hjärna och sitt hjärta. Jane Austentitlarna Förnuft och känsla och Stolthet och fördom anspelar faktiskt just på protagonistens djupt kända ambivalens och frågan blir rent dramaturgiskt förstås vad hon ska välja och vad som  är rätt, och vad som i slutändan kommer att göra henne lycklig. I ambivalensen och dilemmat uppstår förstås en stor del av spänningen i romanen, mellan vad hen vill ha och inte får, eller mellan vad hen känslomässigt behöver men inte förstår att hon bör välja.

  2. Måste man gilla sina karaktärer?

    av

    hjärta

    Nej det är både jag och vissa andra rörande överens om att man inte måste. Och ännu viktigare – läsarna måste inte gilla karaktären heller. De måste inte gilla hen för att bry sig, dras med och otåligt följa nästa vändning i handlingen. Snarare tvärtom, en orealistiskt eller idealiserad person kan upplevas som konstruerad och falsk. Det betyder att man som författare inte måste vinnlägga sig om att skapa sympatiska, trevliga eller goda människor som karaktärer för att få läsaren att bry sig. Hur det här funkar är en av hemligheterna i den tysta dialogen mellan läsare och författare – upplevs din karaktär som mänsklig och realistiskt skildrad så kommer läsaren att identifiera sig och ju mer i underläge du försätter din protagonist desto bättre. Gör det så svårt som möjligt för din protagonist att nå sitt mål. Låt hen lida och våndas så kommer läsaren intresse som ett brev på posten. Vi letar inte efter en bästa kompis i huvudpersonen, utan någon som för en spännande tillvaro i bokens handling och är med om saker, kämpar och gärna gör det ur underläge. Det är i underläget och sårbarheten vi känner igen oss.

  3. Handlingen leder framåt (mot målet)

    av

    handlingens mål

    Att skriva en hel roman kan vara ett förskräckande scenario. Men jag tycker faktiskt att man får bra tips här. Man behöver en enkel bild i huvudet för det som ska skapas tror jag eftersom det är lätt att stoffet och materialet tar över, det börjar spreta och ta olika sidospår och man vet inte vad man håller på med. Här liknas handlingen vid ett sökande efter något, eller en resa mot något. Tänk på handlingen som en pil som fyras iväg, det ska röra sig mot något. Det behövs något som driver det hela, sätter igång berättelsen och förflyttar sig framåt. Hela tiden, scen för scen, kapitel för kapitel. För att få ihop en röd tråd eller en intrig behöver du:

    • En protagonist (eller flera) som vill något
    • Hinder på vägen som leder vidare
    • Miljö/arena för handlingen
    • Upplösning eller resolution av problemen
  4. Saker som kan hjälpa dig skriva synopsis

    av

    skrivbord

    K M Weiland ger några tips om vissa saker som kan hjälpa dig att skriva vad hon kallar för outline. En plan, inte så långt som synopsis men ändå en sorts grundstruktur. Vilka är de grundläggande villkoren, premisserna för manuset? Premissen är alltså bara den första delen eller den första akten för att tala filmmanusspråk. Det här är bra att kunna langa fram när du ska marknadsföra boken och vill kunna ganska snabbt och konkret, med direkta exempel, sammanfatta vad handlingen går ut på:

    Försök att identifiera

    • Protagonisten
    • Vilken är hens situation; vilken är den vanliga världen eller huvudkaraktärens utgångsläge?
    • Målet; vilken är protagonistens mål i handlingen?
    • Vad hindrar?
    • Katastrofen: vad får huvudpersonen att lämna sin vanliga värld? (Kallet till äventyret kan man säga också, det behöver inte vara en katastrof. Ett arv, ett brev, någon slags vändpunkt.)
    • Konflikten: vad handlar manuset om. Vilken är den övergripande konflikten?
  5. Bikaraktärernas hemliga liv

    av

    longbourn

    I Elin Boardys nya roman Mary Jones historia är det en tänkt gestalt, tjänsteflickan Mary, från klassikern Skattkammarön skriven 1883 som är vår protagonist. Boardy gör därmed samma sak som författaren Jo Baker gör i Longbourne där handlingen utspelar sig på familjens Bennets herrgård i Stolthet och fördom av Jane Austen men är berättad ur tjänstefolkets perspektiv. Hon tar en bikaraktär ur en välkänd roman och skriver historien igen ur dennas infallsvinkel. Det mest kända svenska exemplet på det här greppet är nog Gregorius av Bengt Ohlsson, där föregångaren är Doktor Glas av Hjalmar Söderberg. Om man ska se några mönster i de här böckerna är att infallsvinkeln antingen är tjänarnas istället för överklassens, men kanske ännu mer att antagonisten i ursprungsboken nu får talan och vi får följa historien ur hens perspektiv. Det här gäller även ryska författaren Kirill Yesskovs The last ringbearer där det är Sauron, mörkerfursten i Sagan om ringen, som är huvudpersonen, och Hyde av Daniel Levine (Dr Jekyll och Mr Hyde).

    Vad många kanske inte vet är att om verket tillräckligt gammalt och ingen gör anspråk på rättigheterna längre har man som författare fria händer att återanvända dess karaktärer. Jag för min del hade nog valt den ultimata karriäristen Madame de Villefort i Greven av Monte Christo, en kvinna som bokstavligen går över lik för att främja sin egen lille sons framtid. Det hade varit intressant att sätta sig in hur hon resonerade, vilken bakgrund hon hade och om man hade kunnat skapa förståelse för henne. Och miljöer, tidsepok och mycket annat hade redan funnits där… Eller varför inte Regina, den bittra, hämndgiriga och sedemera vanställda släktingen i KullaGullaserien vars högsta önskan är att göra slarvsylta av sin lilla änglalika kusin.

  6. Den antagonistiska kraften

    av

    Darth vader antagonist

    Du har en idé, du har en handling, en intrig men vad är det som driver denna framåt? Känns det hela stillastående eller trögt kan det bero på att du inte gett din huvudperson tillräckligt med motstånd i form av en stark antagonist. Antagonisten är motorn i handlingen, det eller den som tvingar huvudpersonen att handla och som skapar konflikten i berättelsen. Den antagonistiska kraften ger huvudpersonen utmaningar och skapar spänning. Det kan vara ett övernaturligt väsen, ett förtryckande samhällssystem men också något i huvudpersonen själv som förstör och sätter käppar i hjulet. Mitt bästa skrivråd för januari 2014 är att om du inte riktigt får snurr på handlingen så koncentrera dig på att utforska och utveckla det i manuset  som ställer till problem, motstånd och konflikt nämligen den antagonistiska kraften. Och lyssna på det här intressanta programmet om olika antagonister som Medea, Richard den III  och kanske sist men inte minst den diaboliska Sable Colby från tevesåpan Dynastin... Nä, men allvarligt talat:

    – en antagonist måste inte vara ond. Huvudsaken är att hens motiv står i polaritet till huvudpersonens/protagonistens.

    – sträva efter att skapa förståelse för antagonistens mål och motivation. Antagonisten är själv övertygad om det förtjänstfulla med sitt eget beteende och att hen faktiskt gör rätt.

    – var underförstådd i karaktärsskildringen. Ju mer sympatisk och attraktiv din antagonist verkar desto mer försåtlig är hens antagonistiska kraft och desto svårare att bekämpa och övervinna.

  7. Våga inte gilla din karaktär

    av

    lolita

    Går det att ha en osympatisk huvudkaraktär i sin bok frågar sig denna unga författare och exemplifierar med gubbsjuka Humbert Humbert i Lolita av Vladimir Nabokov, eller måste man ha en huvudkaraktär som upplevs som sympatisk och rent av dygdig för att det ska bli möjligt att ”känna för” hen? Hennes svar och mitt är att visst kan man ha onda och osympatiska protagonister. Läsarna känner för karaktären trots att hen kanske inte är Guds bästa barn, snarare skör, med dåligt omdöme, katastrofala svagheter och svärta och en olycklig tendens att vilja ligga med fel person. Sådana karaktärer är mänskliga just för att de kanske inte är Guds bästa barn. Vi läsare vet att det är oss själva vi läser om, bara i en lite mer skruvad och otursförföljd version.