Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Det svåra valet

    av

    Jag lär mig mycket av feedbacken jag får mig skickad av lektörsklienter från förlagen som refuserar dem med en konstruktiv kommentar eller vill se en bearbetning av deras manus. En lektörsklient meddelade att förlaget som ställt sig positivt till henne roman (och sedemera gav ut den) önskar sig “mer ambivalens” hos huvudpersonen. Alltså att denna är sliten mellan två saker, två riktningar i handlingen. Det här med ambivalensen är verkligen ett viktigt begrepp, som förstås medverkar till känslan av att inte veta hur det ska gå, hos läsaren. De flesta intressanta huvudkaraktärer upplever eller ställs inför någon typ av dilemma och just ambivalens under handlingens gång. Hen är sliten mellan olika saker, som att vilja olika saker eller kanske mellan vad hen tror att hen vill (hoppas alla som avskyr ordet “hen” har överseende men det är grymt användbart när det kan handla om han eller hon) och vad hen egentligen behöver. En huvudkaraktär kanske till exempel slits mellan två olika loveinterest, eller mellan att göra det rätta men svåra  ena sidan, och att göra det bekväma, ta den enkla vägen, å den andra. Eller slits mellan sin hjärna och sitt hjärta. Jane Austentitlarna Förnuft och känsla och Stolthet och fördom anspelar faktiskt just på protagonistens djupt kända ambivalens och frågan blir rent dramaturgiskt förstås vad hon ska välja och vad som  är rätt, och vad som i slutändan kommer att göra henne lycklig. I ambivalensen och dilemmat uppstår förstås en stor del av spänningen i romanen, mellan vad hen vill ha och inte får, eller mellan vad hen känslomässigt behöver men inte förstår att hon bör välja.

  2. Att uppdatera en klassisk roman

    av

    Trollope

     

    Ellinor och Marianne

    Sex författare har fått i uppdrag att modernisera och skriva om varsin Jane Austenroman. (Den här övningen ingår i mina kurser i “Att skriva för veckotidningar” fastän där är det några kända myter och sagor man ska använda.) Nu kommer i alla fall nästa bok, Sense and sensibility (Förnuft och känsla) moderniserad av Joanna Trollope. Knepet är att behålla de tidlösa konflikterna och scenerna och bokens tema – men förlägga det hela till en trovärdig nutid. Tydligen har Trollope lyckats väldigt bra. Systrarna Dashwood i nya boken kallade M, Mags och Ellie är särkullsbarn som står utan legala rättigheter när de blir föräldrarlösa. Den hyperkänsliga Marianne Dashwood är trovärdigt återfödd till en sårbar och intensivt kännande tonårstjej som inte bara blir lämnad av sin första kille, snyggingen Willoughby, utan också utlämnad  i en filmsnutt som han lägger ut på Youtube. Speciellt det psykologisk vässade porträttet av den tonåriga Mariannes vilda kärlekssorg och känslor av våldsam förudmjukelse ger recensenten darriga  händer av förtjusning. Och visst känner man (igen) Marianne?

  3. En väldigt central kärlekshistoria

    av

    jane Austen

    På måndag fyller Stolthet och fördom av Jane Austen tvåhundra år! Hon blir bara mer och mer populär! England firar som om det gällde drottning Elizabeths sextio år på tronen, Bradley Wiggins Tour de Franceseger, eller de framgångsrika olympiska sommarspelen i London. (Känns som att de behöver saker att fira.) Här kan man läsa några nutida författares analyser av Jane Austens mest populära karaktärer, och lyssna på ett intressant program från Vetenskapsradion om Jane Austens då och idag och hur gestaltningen av kärleksrelationerna och vissa personer i böckerna förändrats över tid när de hamnat på film och tv. Elizabeth Bennets pappa den grinige Mr Bennet har med årens lopp (och kanske en mer närvarande papparoll) övergått till att bli en riktig mysfarsa, grymt nertryckt av sin dominerande fru… Och inte minst kan man här läsa en lång intervju med två superba svenska romanceförfattare, Simona Ahrnstedt och Frida Skybäck, som ger sin syn på det här med romance, skrivande och lite Jane Austen där också.

  4. Romancegenrens födelse

    av

    pride and prejudice

    I februari år är det tvåhundra år sedan Jane Austens “favoritbarn” bland de egna böckerna, Stolthet och Fördom, kom ut. Här kan man läsa om hur boken satte outplånliga spår på den fortsatta litteraturen. För första gången stod en kärlekshistoria verkligen i centrum för intrigen och den stora frågan alla ville ha svar på under läsningen var “Ska de få varandra på slutet?” Feministikonen Germaine Greer går till och med så långt att hon utnämner Stolthet och fördom till “mallen” för all kommande romance och alla biljarders Harlequinböcker som publicerats sedan dess. (Man får känslan av att hon inte riktigt uppskattade den mallen…) “Den mest bästsäljande romanintrigen genom tiderna”. Men man ska inte förväxla Jane Austen med Harlequin. Om uppföljare, filmatiseringar, spinn offs, parodier och uppdateringar som de senaste åren bara blivit fler och fler. Jane Austenkulten är större än någonsin och börjar sprida sig även till i Kina, Ryssland och Indien.

  5. Får en make-over

    av

    Trodde inte det fanns fler sätt att mjölka varumärket Jane Austen på, men det gör det tydligen, för nu ska Joanna Trollope skriva en modern version av Austens roman Sense and sensibility komplett med en AGAgasspis i systrarna Dashwoods kök, möjligtvis. Inte bara denna bok utan alla av Austens verk ska ges en modern uppdaterad klädedräkt av kända nutida författare enligt förlaget Harper Collins som på detta sätt hoppas tjäna ännu mer pengar…  Frågan är hur man “uppdaterar” böckernas ständiga huvudkonflikt – frågan om pengar och social status, karaktärernas ekonomiska situation och hur den styr relationer och kärlek  – men kanske kan liknande situationer uppstå idag? Förresten kan det nog bli ganska rolig läsning.

  6. Litterära relationer

    av

    Frågan är om man kan bli kär i en litterär karaktär – jag tror det, det lika mycket som man kan hata en. Författaren Jay McInerney skriver om  olika Jane Austenhjältinnor han varit kär i. Han började med Elizabeth Bennett i “Stolthet och fördom” mest eftersom hon påminner honom om hans dåvarande flickvän och övergår i takt med att han mognar lite mer och blir äldre med Emma Woodhouse och på äldre da´r får han upp ögonen för den mer observerande, nedtonade Fanny Price i “Mansfield Park”. Det intressantaste i McInerneys text är kanske hur bokhjältinnorna påverkar hans syn på de flickvänner han har under tiden, att han inte kan låta bli att jämföra eller se karaktärsdrag i de verkliga  personerna som han läst om i böckerna. Samtidigt kan man säga att han lär sig om det kvinnliga psyket i hög grad genom att läsa Jane Austen.  Att han känner sig väldigt väl förtrogen med dem alla – faktiskt lite som någon som ser tillbaka på tidigare relationer –  visar artikeln.

  7. My favourite Jane

    av

    En kompis frågade vilken Jane Austen hon borde läsa och jag föreslog min personliga favorit, den lite mer bortglömda “Övertalning” – “Persuasion” (1818) om ensamma, fattiga ungmön Anne Elliott vars liv gått i stå sedan hon övertalats att göra slut med sin stilige fästman kapten Wentworth. För min del är filmatiseringen av “Övertalning” från 1995 den bästa av alla som gjorts, dock en av de mindre kända. Under åren har det skett en viss mainstreamisering av Austen som jag skrivit om förut, och som tagit sig uttryck i att böckerna bearbetats för nya och yngre åskådare och därmed förenklats och blivit lite mer insmickrande  – det har blivit väldigt mycket håruppsättningar, undersköna landskap, bildsköna leading män och bahytter (bonnets). Men Persuasionfilmen är dels väldigt trogen boken med sin mer lågmälda, melankoliska ton  om förlorad kärlek och relativt okända, och långt ifrån filmstjärnevackra skådespelare. Den är också otroligt vackert fotograferad och om man får säga genomsyrad av bokens höstliga vemodiga själ i varje bildruta. If you want a good cry…. 

  8. Det blev en vit vinter

    av

    I the Guardian finns ett roligt galleri föreställande författare på film. Bilden ovan är egentligen missvisande eftersom Jack Torrance var en fiktiv karaktär i The Shining. Men många ansåg honom också vara Stephen Kings alter-ego, inklusive King själv. Så man kan väl se det som Stephen King förkroppsligad på vita duken, precis som Sylvai Plath (Gwyneth Paltrow), Leo Tolstoj (Christopher Plummer), och de andra. Precis som skribenten förvånas man över hur vacker den ombevittnat musgråa och oansenliga Jane Austen blivit i gestaltning av Anne Hathaway. Det har ju skett en sorts exploatering av Jane Austen på senare år, eller kanske snarare en mainstreamisering. Jane ska krängas till de stora massorna, med hjälp av bahytter, krinoliner och romance. Okej för att det finns romance i böckerna, men det finns så mycket annat också.  Det handlar tydligen inte bara om Emma in leggings-syndromet, utan om att hennes porträtt på baksidan av nytryckta böcker retuscherats för att göra henne mer lik… ja varför inte den vackra Anne Hathaway. Och i vissa upplagor har man editerat bort lite valda delar som inte kan anses vara roliga för dagens underhållningssuktande läsare. Även moderna författare har känt sig inspirerade av Austen, te x “The Jane Austen Book-club”, eller den här, Austenland, eller varför inte Seth Graham – Smiths “Pride and Prejudice and zombies”; the Regency romancenovel korsat med skräck…

  9. Emma overload

    av

     

    colonialfamilyDe engelska tvtittarna – i synnerhet de manliga – verkar bli mer och mer trötta på alla filmatiseringar av romantiska klassiker som “Emma” och historiska romaner  överhuvudtaget.  Av vad jag förstått så görs tvbearbetningar till exempel av Jane Austen numera lite på löpande band, med fokus på de kändaste titlarna men de ängsliga tvcheferna väljer bort de dystrare och mer komplexa verken. Kanske därför kritikern i the Guardian önskar  sig “a bonnfire of the bonnets” ganska snart (ett bål av bahytter) och A. A Gill är förbannad för att Emma är en pappersdocka, och för att ingen annan karaktär i serien vågar hugga benen av henne och beat her brains out with the bloody stump… Det var ett tag sedan med andra ord som motorvägarna korkades igen för att ALLA skulle hem i tid att se “Pride and prejudice”. Jag tror det är “Emma in leggingssyndromet” som spökar.

  10. ”The plots are robust!”

    av

    Judith Hawley, professor i engelska vid University of London har intressanta synpunkter i en artikel här, om “The values of Jane Austen”.

    Ms Hawley verkar tycka att de senaste årens tvbearbetningar av Austen har bortsett från hur böckerna speglar den tidens moraliska koder och värderingar och därmed har intrigerna urholkats. Tvserierna och filmerna blir lätt mer av kostymdramer där man enbart kränger romanserna och kärleksstoryn. Det blir “tjejer i muslinklänningar som mentalt har leggings på sig” och alltså uppför sig och tänker ungefär som moderna kvinnor. Man har tagit Emma hur hennes historiska, sociala, georgianska sammanhang med dess uppförandekoder och värderingar och försöker omvänt göra en vanlig ung tjej (inklusive leggings) av “a Regency heroine”. Allt för att göra historierna så tillgängliga för en ung modern publik. Något går förlorat i processen tycker Hawley:

    “Her heroines are concerned about money but not about instant gratification; they’re independent minded but work within codes of politeness, gentility and deference which are largely alien to modern sensibilities. If you ignore the social relations that pertained in Austen’s day, then some of the behaviour and plot will not make sense.” (Min kursivering.) Hawkins tycker dock att böckerna är i högsta grad bearbetningsbara. Intrigerna håller – the plots are robust – och man ska inte behandla Austen som ett museeföremål. Äsch läs artikeln ur the Daily Telegraph istället. Det är intressant iallafall, det här med hur “dammig” man ska vara när man skriver historiska romaner, hur trogen den tidens seder och bruk, och hur en uppdatering ska ske så att det inte blir Emma in leggings…