Det här klippet var inte tänkt som en illustration av dramaturgi; det börjar som en konstinstallation, en kvinna ska filma sig själv när hon hänger upp och ner i en snara…. Hon försöker ta sig ur snaran och resten får ni titta på själva…. Man kan dock konstatera att det som händer är exempel på dramatisk handling eller konflikt. Installationen i sig är vacker och ganska ointressant så länge hon bara hänger där. Det händer inget, det är stillastående. Det är inte förrän det börjar gå åt helvete och hon inte kan ta sig loss som det bli roligt (tyvärr, det är roligt) och det händer något. Då plötsligt har vi konflikt (hon försöker ta sig loss utan att lyckas), och hinder (trädet, snaran). Huvudpersonens desperation och underläge förstärker dramatiken; hon är naken, hon är ensam och hon är fast i ett träd. Det är när något börjar gå illa, sedan riktigt illa och sedan rent katastrofalt som det blir intressant, och engagerande, man kanske kan säga fångande. (P. S Det hela fick ett lyckligt slut.)
-
-
Att skriva tillsammans
För många är det här en lockande utmaning. Tanken på att skriva en bok utan att behöva slita med allting själv, tvingas isolera sig för att få lugn och ro och sedan genomgå den ganska krävande marknadsförings- och säljprocessen helt på egen hand gör att många nog fantiserar om att vara två, eller flera (så att säga.) Att ha en arbetskamrat, ett bollplank, någon att skapa med. Roslund & Hellström, Emma Wall och inte minst Lars Kepler är exempel på lyckade skrivarduos. Det kanske är bra att båda författare så att säga lyckats tidigare och har en klar, etablerad identitet som författare. Man behöver inte bevisa sig, man kan jobba hantverkmässigt och kompromissa. Man är trygg nog att kunna överge en (älsklings)idé som inte funkar och man är först och främst arbetskamrater och kollegor.
Några förslag om man funderar på att skriva en bok ihop
- Börja med karaktärerna
- Dela upp karaktärerna så att var och en har ”sina”, typ en tre – fyra var
- Gör en grundläggande plan för handlingen som båda håller sig till
- Enas om ett kortare treatment (sammanfattning) inför varje kapitel
- Dela upp skrivandet så att man skriver varsitt kapitel
- Försök att se till projektet bästa i första hand och var beredd att döda många darlings
-
Handlingen leder framåt (mot målet)
Att skriva en hel roman kan vara ett förskräckande scenario. Men jag tycker faktiskt att man får bra tips här. Man behöver en enkel bild i huvudet för det som ska skapas tror jag eftersom det är lätt att stoffet och materialet tar över, det börjar spreta och ta olika sidospår och man vet inte vad man håller på med. Här liknas handlingen vid ett sökande efter något, eller en resa mot något. Tänk på handlingen som en pil som fyras iväg, det ska röra sig mot något. Det behövs något som driver det hela, sätter igång berättelsen och förflyttar sig framåt. Hela tiden, scen för scen, kapitel för kapitel. För att få ihop en röd tråd eller en intrig behöver du:
- En protagonist (eller flera) som vill något
- Hinder på vägen som leder vidare
- Miljö/arena för handlingen
- Upplösning eller resolution av problemen
-
Stor succé för egenutgiven sagobok
Alltså jag har läst om denna bok både här och där och först nu förstått att författaren bakom, Carl-Johan Forssén Ehrlin är en svensk tidigare ej publicerad författare som använde sin bakgrund som beteendevetare för att skriva en pedagogisk och mycket effektfull bok för att få små barn att somna. ”Kaninen som så gärna ville somna”. Den toppar bästsäljarlistor världen över. Författaren för att citera DN ”har blivit bombarderad: förlag, agenter, översättare.”
Det fantastiska i sammanhanget är kanske inte bokens tillkomst i sig utan hur den nått ut till en sådan enorm läsekrets, en egenutgivares våta dröm om någon. Forssén Ehrlin beskriver hur han ”körde lite marknadsföring i England, och det lossnade där. Plötsligt gick den upp på bästsäljarlistan. Nationella tidningar har börjat skriva om den, det ringer reportrar från utlandet – nu på förmiddagen var det ett tv-team från amerikanska NBC News här i huset i Huskvarna och gjorde ett reportage! Allt gick på några dagar.”
Han har alltså gett ut boken själv, använt sig av sociala media och sedan har det spridit sig genom mun till munmetoden… Och han lät själv översätta den iallafall till engelska ganska snabbt om jag förstår det rätt. Ett ämne som ligger varmt och hjärtat hos många läsare kombinerat med sociala medias explosiva kraft med andra ord.
-
Motsatsernas möte
Här talar John Yorke som skrivit Into the woods a five act journey into story om vad som utmärker alla berättelser. Grundstenarna är ganska lika, oavsett om det handlar om ett såpaavsnitt eller en Shakespearpjäs. Han beskriver det som två motsatser som konfronterar varandra och under handlingens gång byter plats. Eller sammansmälter, lär sig av varandra. Man får se skogen som en metafor för handlingen. Det här låter enkelt men det är det faktiskt inte. Men man förstår under hans prat. Tänk protagonist – antagonist (den som är hindret för huvudpersonens önskan.) Eller helt enkelt Rödluvan som i mitten av skogen möter sin största utmaning; vargen.
-
Håll ihop del 2
Romanbygget med alla dess bihandlingar är en enda sammanhållen organism. Det går faktiskt att likna det vid ett träd och man kan ju se det som att rotsystemet är alla backstory, det som ger näring åt hur historien utvecklar sig. Med näring menar jag det som Simona Ahrnstedt tar upp i just det här inlägget. Under åren som lektör har jag insett att det råder osäkerhet inför hur man skapar bra karaktärer eller kanske snarare vad som uppfattas som en bra karaktär och karaktärsskildring. Karaktärer hamnar till exempel i situationer utan att man som läsare förstår varför, deras drivkraft. Det finns inget så frustrerande som karaktärer som svävar runt i handlingen utan att vara en del av den. Dels måste de vilja något och vara på jakt efter något, både känslomässigt och i den yttre handlingen som te x bättre ekonomi. Och för att skapa trovärdighet kring det måste man ge dem motivation, och denna hittar man garanterat i deras bakgrund. Bakgrunden som ytterst ligger bakom det som händer är alltså att likna vid trädets rotsystem.
-
Roman eller verklighetsbaserat?
Här är några bra tips för dig som har det självupplevda som utgångspunkt när du skriver. I någon mån har väl alla det, men i vissa fall kan det handla om direkta händelser och om din egen familj. Kanske har din pappa berättat fantastiska historier om sin släkt eller kanske inser du att din egen familjs Lars Norénartade familjebråk skulle göra sig fantastiskt i bokform.
- skriv inte så att de du skriver om hamnar i ett dåligt ljus. Få allas tillåtelse. Att lämna ut nära och kära i bokform är att ta en enorm risk. Skriv inte om andra med intentionen att sätta dem i en dålig dager.
- Även om händelserna du skriver om är katastrofala kan ovanstående gälla. De inblandade trots alla katastrofer eller de Lars Norénartade grälen är positiva karaktärer som kämpar och gör sitt bästa. Hjältar till och med. Ingen är en skurk.
- Skriv inte utifrån ett brinnande hämndbegär eller för att göra upp med elaka närstående eller en för stor dos av Lars Norénartade gräl under barndomen. Boken blir kanske bra men familjerelationen tar ännu mer stryk. Såvida du inte är beredd att aldrig prata med din familj någonsin igen. Vissa kanske är det. Relationen mellan till exempel Felicia Feldt och hennes mor Anna Wahlgren hämtade sig nog aldrig efter släppet av Felicia farväl men visst fick man känslan av att det var helt okej med författaren, att inget fanns att rädda
- Gör om allting till fiction istället: förklä, flytta skeenden i tid och rum, byt kön på personerna och maskera på alla sätt och vis så har du både livrem och hängsle om någon skulle få för sig att vilja korrigera eller känna sig sårad över att ha blivit utpekad i en bok. Då kan man som författare tryggt dra sig tillbaka med ursäkten att ”men herregud det är faktiskt en roman”.
-
Den strängaste lektören
En författare väger för och emot egenpublicering men bestämmer sig för att det trots allt slår högre att bli antagen av ett riktigt förlag. Orsakerna är förskottet, att han inte är typen som vill marknadsföra sig själv, och känslan av acceptans som det innebär att någon annan vill ge ut en. Men han tar också upp att han känner sig tryggare att jobba med förlagets egna redaktörer och lektörer eftersom dessa har ett ”vested interest” eller egenintresse av att boken blir så bra som möjligt. (Den ska ju trots allt betala även deras löner och hamnar på deras meritlista.) Men även vi frilansande lektörer och redaktörer har ett intresse i att boken blir så bra det bara är möjligt. En antagen bok är en fjäder i hatten, en ingång till nya uppdrag och bättre på anseendet. Även om det kan kännas tufft att läsa ett negativt utlåtande som känns petigt och där de
gnälligakonstruktivt kritiska synpunkterna aldrig verkar ta slut så är det bättre för författaren än att få respons som är överseende, överslätande eller missar att vara tillräckligt djupgående – även om det känns bättre i stunden, frågan är om det får dig att utvecklas. Det enda dåliga utlåtandet är det som inte verkar ha gått på djupet med ditt manus eller tagit dig riktigt på allvar. -
Låt doktorn titta på det
I Stockholm den 20-21 september på Södermalm kan man alltså inställa sig på Ann Ljungbergs Författarklinik om man själv som författare eller ens manus behöver rådgivning, ett stärkande piller eller en rejäl vitamininjektion. Författare och manus i alla genrer är välkomna. Talarlistan består av författarcoacher som Storydoktorerna Jenny Bäfving & Johanna Wistrand, förläggare, författare och agenter och andra författarcoacher. Anmäla sig kan man göra här hos Ann Ljungberg. Eventet kostar 1100 kronor.
-
Det handlar om handlingen
Det är svårt att konstruera en romanhandling, en intrig, en story, en berättelse. Ett tålamodsprövande och svettigt arbete. Kanske har författarutbildningar och skrivarkurser generellt varit ganska inriktade på texten, prosan. (Om man te x jämför med manusförfattarutbildningar där storyn står i fokus på ett annat sätt.) Även brittiske stjärnförfattaren Hanif Kureishi beklagar sig över sina skrivarkursdeltagares bristande förmåga att få ihop en längre romanhandling, och tendensen att bearbeta språket i det oändliga. Han är trött på det. ”Fuck the prose!” ”Ingen bryr sig om texten och prosan, de läsarna bryr sig om är vad som kommer att hända i berättelsen.” ”It´s all about the story!”
← Föregående sida