Är det en relevant sak att fråga sig hur man ska skriva ur djurperspektiv som författare? Eller det kanske inte görs överhuvudtaget… böcker (även för vuxna) skrivna ur djurens vinkel är kanske ett mer brittiskt fenomen, tänker på Djurfarmen, Den långa flykten och Det susar i säven (för barn och vuxna), och alla talande djur i fantasyn. Men om man nu väljr att ha ett eller flera djur som huvudpersoner, kanske om man skriver mer för barn, så kan det vara bra att veta hur man bäst skriver dem. Författaren Tom Moorhouse som skrivit många ”djuräventyr” har några tips som man kan läsa här. De involverar bland annat vikten av att göra djurkaraktärerna till just karaktärer snarare än djur, ett visst mått av förmänskligande i form av vanliga mänskliga fel och brister, och att samtidigt lära sig tillräckligt om djuren och deras värld för att skapa en trovärdig kontext åt dem – tänk miljöförstörelsen i Den långa flykten och hur den blev ett hot mot kaninernas värld och livsrum. (Bilden ur Det susar i säven, vet tyvärr ej konstnärens namn.)
-
-
Huvudpersonens dilemma
Jag brukar ju hävda att karaktärens vilja eller intention definierar vem hon är.
Försök formulera och få fram vad karaktären vill och där har du essensen av din romankaraktär. Allt annat är mest… pynt. Så man kan säga att roman (eller film/tevekaraktärer) är vandrande förkroppsligade önskningar.
Kanske var det detta som gjorde att jag inte tyckte filmen ”An education” fungerade riktigt, trots att den var bra. Huvudpersonen, den väluppfostrade tonåringen Jenny har i filmens början två val; att välja mellan att studera engelska vid Oxford och att leva i sus och dus med en äldre älskare som tar henne till Paris och höljer henne i juveler. Man kan väl säga att båda valen är bra. Hon vill egentligen båda vilket ju inte är så konstigt. Huvudpersonen känns svår att identifiera sig minst sagt, som om livet log mot henne från vilken sida hon egentligen ser det. Och dramat stannar på ytan nästa hela vägen. Man kan se det såhär – det är inte ”Sophies choice”… där snackar vi val mellan pest och kolera. Ju värre huvudpersonens dilemma är, desto djupare dramatik.
-
Så väljer du den perfekte lektören
Det här gäller relationen mellan lektör och klient, eller coach och författare, även om det då förstås finns en mer eller mindre uttalad överenskommelse om vad det är som ska utväxlas. (Och kanske ännu mer om man väljer en testläsare som inte har det som yrke). Som författare har man bett om att få synpunkter och det enda som kanske kan tänkas orsaka missbelåtenhet är om lektören varit slapp, överseende eller inte riktigt visat sig kompetent. Som lektör har man fått mandat att ge sin konstruktiva kritik men man får också se till att inte göra det på ett demoraliserande, avfärdande eller nedslående sätt så att man kväver någons författarlusta i dess linda. Enda gången jag varit med om att kritisk läsning av en text lett till hårda ord, sårade känslor och söndrad vänskap var när vi var några kompisar som skulle skriva ihop och ge varandra feedback, och då vi gjorde nästan alla fel som går att göra och vi borde ha läst det här noga innan. Så innan du låter någon ge sina synpunkter kan det vara bra ha tänkt igenom vissa saker;
– skicka iväg texten till någon du har förtroende för och som gärna har egen erfarenhet av att skriva. Fast att låta en annan författare vara testläsare är jag inte helt övertygad om att man ska faktiskt. Av olika skäl.
– läsaren ska absolut vara ärlig så det måste man som författare vara införstådd med; det kan yttras väldigt obekväma sanningar om texten och ens aktuella kvaliteter som författare men det måste göras på ett bra, konstruktivt och hyfsat uppmuntrande sätt. Alltså inte elakt, överlägset eller det absolut värsta av allt; ironiskt.
– kom överens om vari feedbacken ska bestå; ska den vara väldigt noggrann och djupgående eller mer som en samlad, sammanfattande kommentar? (Det här ingår förstås i förhandlingar mellan te x en lektör och en klient.)
– lyd din egen intuition när det gäller föreslagna ändringar. Om den som läser har förslag på väldigt allvarliga ingrepp, typ stryk en viktig karaktär, så kanske det är bäst att gå på magkänslan och göra som man själv vill. Och ta konsekvenserna. Men andra ord; korrigera eller ändra inte om du inte förstår/håller med lektörens/läsarens synpunkter. (F ö är det det här resonerandet kring varför något bör ändras och vad det får för effekter att göra på ett visst sätt som är det mest arbetskrävande i arbetet med att skriva ett utlåtande.)
”By carefully considering the person behind the critique, you’ll choose a partner who will offer unbiased advice and genuine encouragement, and ultimately improve your writing skills.”
-
Konsten att läsa och skriva
Nyheten om att färre vill läsa men alla vill skriva väcker ambivalens. Det brukar märkas isande tydligt om författaren vars manus man lektörsläser faktiskt läser böcker själv eller inte. Kanske inte på förmågan att utveckla handlingen, men på språkhanteringen. Det är som Stephen King säger; läser man inte böcker har man inte redskapen för att skriva böcker. En positiv faktor i sammanhanget verkar dock vara att böcker numera finns att ladda ner och lyssna på, tillgängligheten har ökat. (Och som det antyds i artikeln, skrivandet verkar på väg att bli något av en ny svensk folkrörelse, vilket inte är det sämsta.) Här kan man läsa författaren Kurt Vonneguts suveräna skrivråd, kanske mest om att skriva novell men verkligen användbara. Samma sida innehåller dessutom länkar till en skattkammare av goda råd om skrivande.
Tänk på att
– alla karaktärer måste vilja något, om så bara ha ett glas vatten
– skriv aldrig för hela världen utan med en speciell läsare i åtanke
– var en sadist mot din huvudkaraktär och ge hen massor av utmaningar och motstånd så vi ser vad hen går för
– varje mening ska antingen berätta något om en karaktär eller föra handlingen framåt. Stryk resten.
– inled så nära slutet som möjligt…
-
Så gläder du en förlagsredaktör
Alla förläggare hoppas på att nästa manus ska vara fabulöst och fantastiskt. Här, tack vare Huffpost Books, ger proffsen, branschfolket, agenter, förläggare och redaktörer, sin syn på vad som gör ett manus fabulöst. Det handlar om bland annat följande:
– Är dina karaktärer själva djupt engagerade och insyltade i handlingen? Läsarna kan inte bry sig om vad som händer, om inte karaktärerna själva gör det. Vad står på spel för dem?
– Skriv det du själv vill läsa, berättelsen som mest engagerar dig; man kan inte skriva något utifrån strategiska skäl typ för att det är inne med fantasy, då känns det inte autentiskt för läsaren
– Utarbeta en stark intrig och idé för ditt manus innan du sätter igång med skrivandet. En outline eller synopsis gör att du arbetar igenom problem som uppstår i handlingens konstruktion och med berättandet, innan du börjar skriva. Då blir du också varse om intrigen är tillräckligt starkt för att driva ett helt manus.
– Lär dig om hur förlagsvärlden fungerar, vilka som skulle kunna tänkas ta emot ditt manus och som ger ut liknande titlar, var strategisk och sätt dig in i branschen innan du skickar ut något.
-
Några tips kan man alltid plocka upp
Alla gillar som sagt inte skrivarkurser men andra tycker det kan vara värdefullt och här delar några kända författare som också håller skrivarkurser med sig av sina tankar om skrivandet och konsten att lära ut det. Att vara sparsam med rutinmässig beskrivningar av olika fysiska gester och rörelser är ett bra tips, ”han ryckte på axlarna” – hur ofta rycker någon på axlarna egentligen? Och att man inte framkallar känslor hos läsaren genom att beskriva hur någon i texten känner utan genom att beskriva verkligheten. Så att läsaren känner. Men Jeanette Winterson har nästan bästa poängen: ”Jag skiter i vad som finns i ditt huvud. Finns det inte på manussidan så existerar det inte och språket är länken mellan dig och läsaren. Läsaren kan inte läsa dina tankar.” Om författaren måste beledsaga sin egen text med en slags förklarande innehållsförteckning eller guidning för att läsaren ska tillgodogöra sig innehållet är det inte bra. ”Okej vad som händer här är…. och jag tänkte så här… och här kommer han alltså tillbaka igen och har…”
-
Det handlar om handlingen
Det är svårt att konstruera en romanhandling, en intrig, en story, en berättelse. Ett tålamodsprövande och svettigt arbete. Kanske har författarutbildningar och skrivarkurser generellt varit ganska inriktade på texten, prosan. (Om man te x jämför med manusförfattarutbildningar där storyn står i fokus på ett annat sätt.) Även brittiske stjärnförfattaren Hanif Kureishi beklagar sig över sina skrivarkursdeltagares bristande förmåga att få ihop en längre romanhandling, och tendensen att bearbeta språket i det oändliga. Han är trött på det. ”Fuck the prose!” ”Ingen bryr sig om texten och prosan, de läsarna bryr sig om är vad som kommer att hända i berättelsen.” ”It´s all about the story!”
-
Lär av teve
Mycket användbar artikel av Philip Teir, om hur romanförfattare kan lära sig av teveförfattare. Bland de goda råden;
– karaktärsutveckling; drama handlar om karaktärernas förändring
– gestaltning; visa snarare än att förklara och redogöra
– osympatiska karaktärer; våga skapa komplexa karaktärer med dåliga sidor
– samhällsskildring; förlägg handlingen till en tydlig historisk och social kontext som är en del av handlingen
Det går inte att vara vag, allför svårtydd eller oklar när man skriver för teve och film eftersom det hela förr eller senare ska avbildas på film. Den här realismen och tydliga underliggande strukturen vad gäller scener och dramaturgi är något man kan ta till sig även som romanförfattare. (Bilden ur HBOdramat True detective.)
-
Kärlekens förvandlande kraft
För alla som vill läsa eller skriva i romancegenren publiceras varje månad en återkommande kolumn i ämnet här i Washington Post, skriven av romanceförfattarinnan Sarah Maclean. Av första kolumnen att döma gör hon inte bara en översikt över nyutkomna böcker utan lite analys och det kan vara ett utmärkt sätt att lära sig mer om ämnet. (Bästa sättet att lära sig skriva böcker är trots allt att läsa.) Vilka är återkommande teman i romance, finns det speciella oskrivna regler som exempelvis vikten av ett lyckligt slut eller HEA=Happily Ever After. Romance handlar om karaktärernas resa och förändring, i synnerhet den manlige huvudpersonens.
-
Kvinnlig framtid
Sci fi och fantasy är genrer som fört en ganska tynande tillvaro i Sverige men som sedan några år fått en sorts återfödelse och på olika sätt har den fått kvinnliga förtecken. Jag för min del tycker att både inom litteratur och teve & film så är dessa ytterst kvinno-vänliga genrer, nyskapande och med plats för normbrytande, okonventionella hjältinnor. Det kanske är talande att en av få svenska tvättäkta sciencefictionromaner är skriven av en normbrytande kvinna (Kallocain av Karin Boye). Den här trenden märks på de manus jag läser som lektör också. Om man vill läsa in sig på genren kan man uppdatera sig genom denna välgjorda lista, eller kolla in Washington Posts månatliga kolumn om nyskriven sci fi och fantasy.
← Föregående sida
Nästa sida →