Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Plågad prosa

    av

    fifty shades film

    (Snodde rubriken från artikeln men just här blir det ju bättre i svensk språkdräkt.) Jag har läst F S O G som hastigast utan att ha så stor behållning av den – som sagt så måste grejen vara att en typ av erotisk romance hamnar i main streamlitteraturen; den här typen av romance har förut varit förbehållen olika mer undangömda Harlequinserier, men egentligen tycker jag det är samma sak. Hursomhelst; jag har viss erfarenhet av översättning av engelska romanceböcker till svenska och man frågar sig då och nu hur E L James typiska mer ”blommiga”, utbroderade och metaforiska språk egentligen ter sig i svensk översättning. Fraser som “Anticipation hangs heavy and portentous over my head like a dark tropical storm cloud” och “My subconscious is figuratively tutting and glaring at me over her half-moon specs”. För att inte tala om “I must be the colour of the Communist Manifesto”. Romance är en anglosaxisk genre och jag anar att många blir sugna på att skriva själva efter att ha läst mycket, på engelska eller översatt. Men snälla – hitta er egen svenska språkdräkt, som jag skulle säga är mindre ordrik, mer rak på sak och mindre utbroderad luftig, det här går nästan inte att översätta utan att komiken står som spön i backen. (Kanske borde läsa svenska utgåvorna också i o f s.)

  2. Måste man tänka i målgrupp?

    av

    divergent

    Det här har börjat komma upp i refuseringar och förlagsutlåtanden som jag läser via mina klienter. Bokmarknaden blir allt mer nischad i genrer och åldergrupper och marknadstänkandet blir allt tydligare. För mig är egentligen begreppet ”målgrupp” helt fel när det gäller läsande. Ordet påminner väldigt mycket om ”target audience” som redan gjort sitt för att förändra till exempel filmutbudet i grunden. Men en snabb koll på baksidestexterna på några nya pockets intygar att pakteringen inkluderar även läsarnas tänkte ålder. Som man kan läsa mer om här görs det skillnad på ”teen fiction” och ”Y A” – Young adults. Och ni kan kolla in själva var gränserna går… Men läser man en definition på Y A så handlar det om läsare från gymnasieåldern och fram till 25 år ungefär. Sedan ska man inte glömma att läsarna inte vet sitt eget bästa alltid och glatt kastar sig över böcker för åldrar långt under eller över sin egen. ”Cirkeln” även om karaktärerna gick i gymnasiet hade inte blivit den hit den blev om den bara lästs av gymnasister. Och om boken är tänkt för läsare i en viss åldergrupp måste huvudkaraktärerna vara lika gammal? Komplext ämne som man kan diskutera länge (eller läs här inklusive kommentarerna). (Bilden från filmatiseringen av Veronica Roths Divergent.)

  3. Varje karaktär är en historia

    av

    miss haversham

    Ni som var med på Anne Ljungbergs Författarklinik minns att vi diskuterade det här på Storydoktors workshop om intrig och karaktär. Att alla karaktärer ska ha en vilja, en drivkraft – annars har de ingen funktion i handlingen och kan lika gärna strykas. Självklart blir det dock svårt att ge minsta lilla receptionist/polisassistent/dagisfröken en egen liten historia. Måste alla karaktärer ha en egen drivkraft frågade någon i publiken. Det är svårt att göra en avvägning mellan karaktärer och de som egentligen bara är namn. Men namn med lite mer att göra ska ha en egen historia. För många namn som bara cirkulerar runt utan en vidhängande konflikt eller roll skapar bara problem för läsaren och blir svåra att hålla reda på. Då är det bättre att baka ihop och stryka ner. Sedan kan man förstås göra som Charles Dickens och brodera ut varenda bikaraktär till små men oförglömliga berättelser i sig. (I Dickens värld är f ö namnet på karaktären en liten berättelse i sig.) Ovan Miss Havisham ur Lysande utsikter.

  4. Det här med självpublicering…

    av

    Fifty shades

    Nu har även Bonniers skapat en plattform för författare som vill ge ut sina egna böcker (tack för tipset, Simona). Det är en rätt intressant utveckling onekligen. Man kan väl se det som att i strömmen av manus som skickas ut till agenter och förlag är det svårt även för de (förlagen och agenterna) att hitta guldkornen. Ett manus som författaren ger ut själv är ett manus som redan finns där ute, som blir mer synligt för de etablerade förlagen, och om det visar sig attrahera läsare såklart blir extra intressant att kolla lite mer på. Så var det med E L James som skrev Fifty shades… som fanfiction på nätet (fanfiction.net) och där vet man ju vad som hände. Och exakt samma sak hände denna kvinna som skriver thrillers under pseudonymen Rachel Abbott, som ursprungligen gav ut dem själv som eböcker och som efter att ha blivit väldigt poppis plockades upp av stora förlaget Random House.

  5. Om uppskjutandets (o)sköna konst

    av

    tid

    Det här är kanske det vanligaste problemet man måste lära sig hantera som författare; hur man slutar skjuta upp att skriva. Varför man kryper som katten kring het gröt och gör saker man vanligtvis undviker som pesten snarare än att sätta sig vid skrivbordet verkar ha att göra med intressanta psykologiska mekanismer som man kan läsa mer om. Vad man egentligen försöker skydda sig själv från är alltså inte arbetet i sig, utan rädslan om att man ska skriva väldigt dåligt… Alla har väl någon gång haft en lysande idé/intrig bara för att se den falla i småbitar när man fäster den på papper. Alla har haft som syfte att få ner ett visst antal ord bara för att inse att dessa ord är platta, meningslösa och oinspirerade. En stor del av detta beror på att när vi läser en roman ser vi slutresultatet efter vad som kanske är flera års omarbetningar, svett, tårar och omskrivningar.  Sedan blir man förtvivlad, uppgiven och trött när man själv ska skapa något och det inte blir lika bra – snarare tvärtom. Det här den skyggande fasen man måste ta sig igenom, sluta väja sig för det jobbiga att konfrontera sin egen förmåga. Det hjälper inte att städa garaget en gång till. Man måste lära sig skriva trots att det blir riktigt dåligt.

  6. Dramatikens landskap

    av

    Hansel & Gretel Lorenzo Mattotti

    Miljö är handling som alla vet. Handlingen får ta form och bestäms till viss del av de yttre omständigheterna som den utspelar sig i. Tänk vilken skillnad i hur intrigen utvecklar sig om du försätter handlingen i tätbebygd innerstad där folk mer eller mindre bor på varandra, eller på en isolerad skärgårdsö utan båtförbindelserna under de strängaste vintermånaderna. Det här märks kanske allra mest i deckaren som är så beroende av en väl konstruerad yttre handling och intrig. Om man vill läsa mer så läs Deckarens svenska landskap om hur olika lokala och världsberömda svenska författare använder det omgivande landskapet och naturen – från fiskehamnar till ödsliga skogsvägar och djupa trollskogar och övergivna gruvhål. Det blir helt uppenbart att det är ur landskapet dramatiken härrör. Speciellt i Aino Trosells böcker från ett arkaiskt Dalarna starkt präglad av gruvnäring är handling och landskap en del av varandra. (Illustration av Lorenzo Mattotti till Neil Gaimans version av Hans och Greta.)

  7. Goda och en del sämre skrivråd

    av

    skrivråd

    Åh vad jag gillar konkreta råd om att skriva och hela skrivprocessen – inte minst av hur man kan organisera sin vardag för att lyckas skriva en hel bok, eller ens en kortare novell. Logga ut och stäng av teve, dator och mobil. Sådant är tidskrävande och bryter upp tankegångarna, skapar faktiskt en oförmåga att kunna koncentrera sig i långa loppet. Man vinner tillbaka sitt liv. Sedan som sagt håller jag inte med om att pga av skrivandet ”meditativa karaktär” är deadlines av ondo och skapar stress. Tycker det är tvärtom, deadlines och andra ramar blir bränsle till kreativiteten och får fram resultat. Ett väldigt bra råd tycker jag är att berätta det du skriver högt för sig själv eller för någon annan om det hela riskerar att bli för krångligt eller om du fastnat. Förklara, redogör för sammanhang och turer i intrigen i huvudet eller för en vän under en lång promenad för att räta ut och se det hela tydligt inför dig själv. Och här upptäcker du också om det faktiskt är för krångligt eller inte hänger ihop.

  8. Planering vs. inspiration

    av

    inspiration

    Det här är ett ämne för en ständig debatt i skrivande kretsar. Ska man etsa ut en plan för handlingen i förväg och sedan följa den, eller ska man ta penna till papper och bara köra vilt? Enligt kreativitetsforskaren Macolm Gladwell så existerar inte ens inspiration – något jag tror de flesta inte håller med om. Det enda som finns är hårt arbete, struktur och sittfläsk. Jag tror en kombination är det bästa – de flesta som skrivit en längre historia eller varit djupt nergrottade i något projekt kanske har märkt att hugskotten, de briljanta idéerna och magin uppstår när man arbetat hårt med att lägga de där ramarna. Lägg lite krut på planeringen, synopsis och fuska inte med det svåra förarbetet med att konstruera intrigen så kan du skörda senare i processen. Plötsligt uppstår samband, viktiga teman utspinner sig och saker bara kommer till en och man fattar inte varifrån. Kreativitetens och inspirationens musa är svårflirtad men hon belönar den som gör grovarbetet.

  9. Förvilla, inte förvirra

    av

    girl on a train

    Som lektör är jag ju väldigt förtjust i en redig antagonistisk kraft – något eller någon som smider onda planer, förstör och sätter sprutt på handlingen. I synnerhet om man skriver thrillers och spänning kan man ta ut svängarna. Det behövs någon att identifiera sig med och någon av avsky, frukta och misstro. Och det mest raffinerade av allt är förstås om det inte helt går att avgöra vem som är vem, eller om den sympatiske protagonisten också är den karaktär som förkroppsligar Det onda. Fler och fler thrillers som Gone girl och nu senaste The girl on a train vänder på läsarnas förväntningar och håller upp skrattspeglar och tillämpar det opålitliga berättarperspektivet där det som skildras ur en karaktärs vinkel visar sig ha en baksida eller gömma en underliggande sanning. Kanske med tanke på genrens enorma popularitet krävs det hela tiden mer sofistikierade berättarmetoder för att fortsätta lura läsaren ända till slutet. Men det kräver stenhård koll på pusselbitarna av författaren och som Simona Ahrnstedt skulle rekommendera; en hel del Post itlappar. Som (thriller)författare ska du förvilla, inte förvirra.

  10. Hur gör djur?

    av

    det susar i säven

    Är det en relevant sak att fråga sig hur man ska skriva ur djurperspektiv som författare? Eller det kanske inte görs överhuvudtaget…  böcker (även för vuxna) skrivna ur djurens vinkel är kanske ett mer brittiskt fenomen, tänker på Djurfarmen, Den långa flykten och Det susar i säven (för barn och vuxna), och alla talande djur i fantasyn. Men om man nu väljr att ha ett eller flera djur som huvudpersoner, kanske om man skriver mer för barn, så kan det vara bra att veta hur man bäst skriver dem. Författaren Tom Moorhouse som skrivit många ”djuräventyr” har några tips som man kan läsa här. De involverar bland annat vikten av att göra djurkaraktärerna till just karaktärer snarare än djur,  ett visst mått av förmänskligande i form av vanliga mänskliga fel och brister, och att samtidigt lära sig tillräckligt om djuren och deras värld för att skapa en trovärdig kontext åt dem – tänk miljöförstörelsen i Den långa flykten och hur den blev ett hot mot kaninernas värld och livsrum. (Bilden ur Det susar i säven, vet tyvärr ej konstnärens namn.)

    11. ← Föregående sida Nästa sida →