Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Förvilla, inte förvirra

    av

    girl on a train

    Som lektör är jag ju väldigt förtjust i en redig antagonistisk kraft – något eller någon som smider onda planer, förstör och sätter sprutt på handlingen. I synnerhet om man skriver thrillers och spänning kan man ta ut svängarna. Det behövs någon att identifiera sig med och någon av avsky, frukta och misstro. Och det mest raffinerade av allt är förstås om det inte helt går att avgöra vem som är vem, eller om den sympatiske protagonisten också är den karaktär som förkroppsligar Det onda. Fler och fler thrillers som Gone girl och nu senaste The girl on a train vänder på läsarnas förväntningar och håller upp skrattspeglar och tillämpar det opålitliga berättarperspektivet där det som skildras ur en karaktärs vinkel visar sig ha en baksida eller gömma en underliggande sanning. Kanske med tanke på genrens enorma popularitet krävs det hela tiden mer sofistikierade berättarmetoder för att fortsätta lura läsaren ända till slutet. Men det kräver stenhård koll på pusselbitarna av författaren och som Simona Ahrnstedt skulle rekommendera; en hel del Post itlappar. Som (thriller)författare ska du förvilla, inte förvirra.

  2. Den allvetande författaren

    av

    Ganska intressant att en sådan här mer hantverksmässig aspekt av skrivandet uppmärksammas på en kultursida. Det här med berättarperspektivet är en fråga som kommer upp ofta när man arbetar som lektör. Det allra vanligaste (och som jag brukar rekommendera eftersom det skapar närhet och förankring till den berättande rösten) är just det subjektiva, “inifrånperspektivet” där historien berättas utifrån en viss karaktärs perspektiv. Det blir begränsningar på det sättet, men de flesta brukar lösa det med att skriva utifrån en rad olika karaktärer, ett perspektiv i taget. Den yttre, allvetande författaren som befinner sig lika nära eller långt ifrån alla karaktärer är vi inte så vana vid nuförtiden, men det var så de stora klassikerna skrevs med en annan sorts distans och mindre psykologiserande kan man väl säga. (Leo Tolstoy på bilden.)