girl on a train

Som lektör är jag ju väldigt förtjust i en redig antagonistisk kraft – något eller någon som smider onda planer, förstör och sätter sprutt på handlingen. I synnerhet om man skriver thrillers och spänning kan man ta ut svängarna. Det behövs någon att identifiera sig med och någon av avsky, frukta och misstro. Och det mest raffinerade av allt är förstås om det inte helt går att avgöra vem som är vem, eller om den sympatiske protagonisten också är den karaktär som förkroppsligar Det onda. Fler och fler thrillers som Gone girl och nu senaste The girl on a train vänder på läsarnas förväntningar och håller upp skrattspeglar och tillämpar det opålitliga berättarperspektivet där det som skildras ur en karaktärs vinkel visar sig ha en baksida eller gömma en underliggande sanning. Kanske med tanke på genrens enorma popularitet krävs det hela tiden mer sofistikierade berättarmetoder för att fortsätta lura läsaren ända till slutet. Men det kräver stenhård koll på pusselbitarna av författaren och som Simona Ahrnstedt skulle rekommendera; en hel del Post itlappar. Som (thriller)författare ska du förvilla, inte förvirra.