Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Dags att sätta punkt

    av

     

    överge romanen

    Det här dilemmat i en författares liv talas det sällan om men det händer alla. Alla projekt är inte menade att bli fullbordade romaner eller noveller. När är det är dags att lägga ner ett projekt? Beslutet att överge ett ofärdigt manus, radera filen eller slänga det i papperskorgen och börja fokusera på något annat kan bero på lite olika saker. För att det hela inte går att utveckla mer, eller för att man inser att någon annan skrivit samma sak eller skriver på något nästan likadant utifrån en liknande idé. eller lite mer otippat som Iain Rankin berättar; efter att ha skrivit ett ovanligt fylligt synopsis kände han att han fått ur sig det han ville och hade inte längre lust att skriva själva boken. Eller som Henning Mankell som lämnat en Kurt Wallanderroman oavslutad eftersom ämnesvalet var så plågsamt att han bara inte orkade skriva klart boken. Eller att man inser att helvete det kommer ska min mor/mina anhöriga/kollegor et c läsa…

  2. Den magiska romaningrediensen

    av

    det magiska receptet

    Många tycker det är svårt att få det de skriver att kännas spännande. Någon sa å andra sidan att man kan göra vad som helst spännande om man använder en förväntansskapande struktur. Det handlar alltså om att inte berätta, hålla tillbaka och låta läsaren vänta. När ska huvudkaraktären upptäcka att karaktär X egentligen är hens försvunna pappa? När ska huvudkaraktärerna få till det och hoppa i säng, alternativt utväxla sin första kyss när båda vill så väldigt mycket även om de kanske inte ens vet det? Ska de någonsin? Att skapa spänning handlar om att skapa förväntan, dra ut på det. Spänning är alltså som det sägs här hos manusexperten Michael Hauge ”motsatsen till action” eller när något verkligen sker. När huvudkaraktärerna äntligen kysser varandra, eller när vi får veta vad det var som knackade på dörren mitt i natten eller när det där grälet eller konfrontationen kommer som allting byggts upp mot, så upplöses spänningen. Med det sagt ju längre du skjuter upp och drar ut på det och håller läsaren på sträckbänken desto bättre.

    ”Tension is actually the antithesis of action. Tension is all about creating anticipation. If your reader or audience anticipate violence, as in a thriller or horror film, the tension takes the form of suspense. Anticipating two people finally kissing or making love in a love story or romantic comedy creates sexual tension. In either case action will then release the tension, as the character faces the killer or monster or the couple finally connects. The more emotionally involved we are in what is about to happen, the greater the tension.”

    (Michael Hauge www.storymastery.com)

  3. Vad är feelgood för genre?

    av

    feelgood

    Feelgood är genren som ska få läsaren eller tittaren att må bra. Och anledningen till att man mår bra är känslan av lyckligt slut, av att allting ordnar sig och att folk egentligen är snälla och vill varandra väl. Exempel på författare i feelgoodgenren är Åsa Hellberg, Jonas Jonasson, Catarina Ingelman Sundberg och Kajsa Ingemarsson. Med det kommer att själva problemen eller intrigen som driver handlingen inte får vara alltför djupa, seriösa eller svåra. Livets mer solkiga, krävande, tragiska eller svarta sidor som svår sjukdom, missbruk eller katastrofer kan upplevas som för svåra att skapa en underhållande handling av där allt slutar bra. Feelgood handlar om eskapism i kombination med det vardagliga. Knepet är att ändå förvandla hyfsat igenkännliga problem oftast om relationer och kärlek till en underhållande handling, full av komplikationer och förvecklingar. Det lyckliga slutet föranleds av hinder, missförstånd och allt som kan gå fel på vägen, som i det här klippet ur filmen Love actually. Gärna på ett sätt som får läsarna att skratta. Ett tips om ni vill skriva feelgood är att bläddra igenom just de klipp ur den filmen som finns på youtube. Det bör finnas en sorglös ton och en humor och helt enkelt charm. Och värme. Ett förlag som inriktat sig på feelgood i Sverige är Lavender lit.

  4. Synopsis eller inte

    av

    synopsis

    För att bygga ett hus måste man ha en bra grund . Det samma gäller manus. Slarvar man med det rasar  berättelsen ihop. Handlingen håller inte, uppvisar logiska luckor, avstannar eller tar galna stickspår. På synopsisstadiet löser man problem (precis som Simona Ahrnstedt säger här) och lägger grunden som allting annat vilar på, utgår från. Och som den visa Simona påpekar; handling är inte att karaktärerna är med om saker.

    ”Du måste ha mål, motivation och konflikt.
    Och dina karaktärer måste förändras.”

    En bra handling ger sig inte själv; det kräver en fas (som kan bil ganska lång) av att pussla, spåna, planera, fantisera, stryka, ömsom slita sitt hår och ömsom komma med genialiska lösningar på alla de problem som lär uppenbara sig när man försöker få ihop en fungerande dramatisk berättelse. Det är faktiskt som att pressa sig genom en födslokanal. Men det ger också större frihetskänsla när man väl börjar skriva själva texten och scenerna. Det är som med allt annat; lägger man en bra grund besparar man sig själv en massa problem senare.

  5. Sex utan sammanhang

    av

    sansa

    Det finns en våldtäktsscen i nya säsongen av Game of Thrones som blivit föremål för diskussion, och för att sammanfatta den (diskussionen) kan man väl säga att det finns inget som blir så fel som en onödig eller spekulativ sexscen – det inbegriper forcerat eller ofrivilligt sex som i GoT. Att skriva om sex är svårt nog, men ännu en sak att förhålla sig till är varför man ska ha med det, tjänar det något syfte för att som det står här ”berätta något om karaktärerna eller driva handlingen framåt”. Gör det inte det blir sexet exploaterande, opåkallat och just onödigt. Precis som med våldtäkten av Sansa så är det där för att kittla, chocka och åstakomma någon typ av effekt, skaka liv i en berättelse som inte har ett narrativt driv längre, men utan sammanhang. Det hör helt enkelt inte till handlingen. Artikelförfattaren här påpekar att om Sansa behövt orsak att ta hämnd så har hon redan det, man behövde inte skriva in en otäck övergreppsscen därtill för att driva handlingen framåt eller förstärka hennes motivation.

  6. Döda författare pratar vidare

    av

    RayBradbury

    Här är ännu en lektion från fakulteten för döda författare. (Det är en hel serie som man kan lyssna på i efterhand.) Ämnet för dagen är författarens rutiner och riter. Till det som avhandlas hör

    – hur man hittar in i det kreativa flowet; genom en varm, avslappnande dusch till exempel

    – om nödvändigheten av att stänga av/ute alla distraktioner

    – att man inte får följa med de andra barnen ut och leka när man sitter och skriver

    – att försöka hitta samma stillhet som jägaren, inte munken (observerande, vaken)

    – om att be sitt undermedvetna om att ”ge” (exempelvis innan man ska lägga sig för att sova) för att få idéer och lösningar på problem

    – låt omvärlden bryta in och avbryta dig i skrivandet. Alla som går in i din värld har en historia att berätta, ofta utan att ens veta om det

    – det finns ingen poäng med stjärnor, universum eller planeter om ingen finns där för att observera och skildra det

    (Bilden föreställer Ray Bradbury som har några riktigt lyssningsvärda slutord.)

  7. I döda författares sällskap

    av

    shakespeare

    Shakespeare är tyvärr inte en av dem, men här kan man lyssna på ett gäng avlidna författare som i radioklipp pratar om skrivande och ger insiktsfulla lektioner, kategoriserat enligt intrig, karaktärer och stil.

    Bland visdomsorden jag tog till mig:

    – tänk på intrig som allt de andra karaktärerna slänger i din protagonists väg (med andra ord hinder)

    – en karaktär kan inte bara glida omkring i handlingen utan något att göra. Hen måste ha en funktion, ett syfte.

    – tänk dig alla dina karaktärer stå vid ena kanten av ett snötäckt fält, var och en med ett mål i sikte, på väg efter det de vill ha. Tänk dig att du avfyrar ett skott och alla börjar springa i riktning mot sitt mål. Spåren de lämnar efter sig i snön är strukturen i din bok. Hmmm…

    – en författare kan inte vara någon stjärnögd typ som inte vet vart de är på väg. Man bör se på sig själv som en skeppsbyggare, en hantverkare, som sakta och målmedvetet bit för bit bygger sitt skepp.

    – ge läsaren bilder och händelser. Förklara inte, kommentera inte.

    – det är nödvändigt att dina karaktärer till slut börjar leva sitt eget liv och tar över, oavsett vad du planerade i början

    – om du visar och gestaltar istället för att berätta om så kommer läsaren att känna att hen själv är där

    Och mycket mer….

  8. Roman eller verklighetsbaserat?

    av

     

    syskon

    Här är några bra tips för dig som har det självupplevda som utgångspunkt när du skriver. I någon mån har väl alla det, men i vissa fall kan det handla om direkta händelser och om din egen familj. Kanske har din pappa berättat fantastiska historier om sin släkt eller kanske inser du att din egen familjs Lars Norénartade familjebråk skulle göra sig fantastiskt i bokform.

    • skriv inte så att de du skriver om hamnar i ett dåligt ljus. Få allas tillåtelse. Att lämna ut nära och kära i bokform är att ta en enorm risk. Skriv inte om andra med intentionen att sätta dem i en dålig dager.
    • Även om händelserna du skriver om är katastrofala kan ovanstående gälla. De inblandade trots alla katastrofer eller de Lars Norénartade grälen är positiva karaktärer som kämpar och gör sitt bästa. Hjältar till och med. Ingen är en skurk.
    • Skriv inte utifrån ett brinnande hämndbegär eller för att göra upp med elaka närstående eller en för stor dos av Lars Norénartade gräl under barndomen. Boken blir kanske bra men familjerelationen tar ännu mer stryk. Såvida du inte är beredd att aldrig prata med din familj någonsin igen. Vissa kanske är det. Relationen mellan till exempel Felicia Feldt och hennes mor Anna Wahlgren hämtade sig nog aldrig efter släppet av Felicia farväl men visst fick man känslan av att det var helt okej med författaren, att inget fanns att rädda
    • Gör om allting till fiction istället: förklä, flytta skeenden i tid och rum, byt kön på personerna och maskera på alla sätt och vis så har du både livrem och hängsle om någon skulle få för sig att vilja korrigera eller känna sig sårad över att ha blivit utpekad i en bok. Då kan man som författare tryggt dra sig tillbaka med ursäkten att ”men herregud det är faktiskt en roman”.

  9. Låt sinnena visa vägen i skrivandet

    av

    tale of tales

    När det kommer till tips om hur man skriver en bok  lär dessa vara de mer okonventionella skrivtips jag läst om, av Alice Hoffman. Istället för att ta till de gamla vanliga knepen som för mycket kaffe, långa promenader och desperat brainstorming för att skaka liv i fantasin handlar det om att använda sinnena och om att väcka bilder, minnen och känslointryck till liv ur det undermedvetna.  Till råden hör:

    – skriv en lista på ord du älskar och ord som gör dig skräckslagen. Skriv ner namnet på den person du önskar att du var

    –  se en bild framför dig: en stark fullmåne eller två rådjur skrämda av ett ljud i närheten

    –  återkalla ett minne eller en dröm du haft och kliv in i minnet/drömmen och ändra vad som hände

    –  inled med att någon öppnar en dörr. ”Du kommer att bli förvånad över allt som finns på andra sidan.”

    (Den vackra bilden ur filmen The tale of tales)

  10. Vägen till författarskapet

    av

    skrivresan

    Det här tror jag många ser tillbaka på som just ett vägskäl, en vändpunkt som de tydligt kan peka ut; vad det var som gav dem idén till boken. För Toni Morrison var det en skrivarkurs (väldigt vanligt), för Joan Didion en rubrik i en tidning och för David Foster Wallace en flickväns kommentar om att hon hellre ville vara en person i en bok än en verklig människa. Dessa för skrivprocessen utlösande detaljer i tillvaron och mycket annat kan man läsa om i boken Process – the working lives of great authors. Alltså en bok om några stora författares skrivande liv, kreativa process och teknik. Teknik är viktigt i alla sammanhang när det ska skapas.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →