Goda råd om skrivandet kan man bara inte få för mycket av om ni frågar mig. Här har Maria Popova på Brain pickings (fantastiskt nyhetsbrev om kultur och skapande) gjort en portalsida med citat och följer du länkarna kan du läsa hela artikeln när författaren ifråga intervjuas om att skriva. Alla möjliga från Isabella Allendes ”infinn dig vid skrivbordet och till slut kommer musan (inspirationen) att infinna sig också”. Eller Elmore Leonards ”Låter det skrivet så skriv om det”. Ack ja…
Nästan en tiondel av de nominerade till tävlingen Romantic novel of the year är män, om jag räknar rätt. Det vill säga 3 av 36. Det är iallafall fler än någonsin. I en sådan megaindustri som romance är det kanske inte konstigt om fler och fler män hoppar på tåget, om man är bra på att skriva renodlade kärleksromaner debatteras här. En av de nominerade manliga författarna är 90+! Kanske användandet av en kvinnlig pseudonym är en generationsfråga och i framtiden tänker inte Michael, Bill eller någon av de andra grabbarna gömma sig bakom namn som ”Jessica” och ”Emma”. Även om romance fortfarande inte är stort i Sverige väntar vi bara på att den svenske skrivande mannen ska lämna deckarna därhän och börja skriva romance varför inte under lockande feminina pseudonymer som ”Michaela” eller ”Daniela”. Tyvärr är ”Simona” redan upptaget.
Romanbygget med alla dess bihandlingar är en enda sammanhållen organism. Det går faktiskt att likna det vid ett träd och man kan ju se det som att rotsystemet är alla backstory, det som ger näring åt hur historien utvecklar sig. En sak jag ibland stöter på som lektör är frågan om hur bihandlingar samspelar med huvudintrigen eller rättare sagt ibland inte gör det. Även om ett romanbygge inte måste vara så tajt konstruerat som ett filmmanus uppstår samma problem när en handlingstråd svävar för sig själv utan att påverka eller växelverka med resten av intrigen. Undermedvetet letar läsaren efter mening med att något finns där – hur påverkar det resten, på vilket sätt kommer det att visa sig vara viktigt? Som Robert McKee säger i Story; ”If a subplot doesn´t thematically contradict or resonate with the// mainplot// or complicate the action of the mainplot, if it merely runs alonside, it will split the story down the middle and destroy it´s effect.” Har man en bihandling som beter sig som McKee beskriver är det kanske läge att man inser att man sitter och skriver på två olika böcker och med fördel kan lyfta ur en hel intrig och kanske göra det till en egen bok.
Det här var en av de bästa listorna över sammanställda skrivråd jag läst. Saker som publicerade författare vet (och delar med sig av till opublicerade). Som att när du skrivit första utkastet är bara du lite mer än halvvägs där men mycket återstår. Karaktärer kommer att skrivas ut ur handlingen eller tillkomma. Vissa kapitel likaså. Låt inte bristen på en deadline göra att du fastnar i obeslutsamhetens träsk – bara välj något och skriv om det! Som sagt är deadlines så bra för de tvingar en till handling, att skriva. Sakta inte ner takten i berättandet. Det här handlar inte om att skapa ett högt tempo i händelseutvecklingen, utan om att inte skriva mer än exakt vad som krävs för att på så sätt driva läsaren framåt hela tiden från en scen till nästa. Rytmen i berättandet, hur du får handlingen framåt i ett väl avvägt tempo är en svår konst men den gör texten musikalisk och suger in läsaren.
Alltså detta är ju ändå ganska fascinerande; iallafall på brittiska öarna utnämns författare till drömyrket nr 1. Hela 60 % av de tillfrågade vill bli författare allra mest av alla yrken, detta trots att författaren Sebastian Faulks beskriver det som en tillvaro där han ”bara sitter och stirrar på en blank ruta och försöker att inte bli sinnessjuk”. James Joyce utnämner skrivandet till en ren tortyrprocess. Men det måste finnas en stark lockelse i att få sitta i fred och vara herre/härskarinna över sin egen värld. Och att vara kreativ och skapa är ju alltid hälsobefrämjande. (Bara fem % vill bli gruvarbetare eller P-vakt kan ju tilläggas…)
Träffande läsning om att hur man blir en författare som faktiskt… skriver och allt som kan hindra en. Skribenten anser att det handlar om mest två saker; att lyckas tysta den inre kritikern som hela tiden påpekar hur katastrofalt dåligt och pinsamt man skriver. Och att hitta sin författande röst, den man själv hade velat läsa. En ytterligare sak kan ju vara att man inser vad det är man ska skriva. Hur gärna man än hade velat är man inte menad att skriva episkt myllrande fresker över 1600talets Norrbotten i tre delar som vinner Augustpriset. Det man i själva verket gör bättre än någon annan är att skriva romantiska veckotidningsföljetongar eller tonårsböcker med vampyrtema och mycket sex, så är det bara.
Feelgood är lite svårt att ringa in, frågan är om det är en genre i sig egentligen – men det är på gång som begrepp och för ett tag sedan startade Lavender Lit. Värderingsmässigt och innehållsmässigt stämmer det bra med den typiska svenska veckotidningsnovellen som inbegriper inte bara kärlekspar utan alla familjemedlemmar, husdjur och helst mysiga miljöer som inger läsaren ett sorts eskapistiskt välbehag (dock utan att vara överdrivet exotiska, mer som hämtade ur något smakfull inredningsmagasin. ) Man kan nog också prata om mys, trevnad, en känsla av allt ordnar sig och att konflikterna inte berör livets mörkare sidor utan känns hanterliga och lagom tillspetsade för att också vara underhållande. Feelgood betyder dock absolut inte en avsaknad av problem – man ska vara lika noga med att intrigmässigt ge sina karaktärer hinder, utmaningar, äventyr och komplikationer för att sedan skapa den värmande känslan att allting allting löser sig och slutet alltid är gott. Då uppstår magisk feelgood.
En författare resonerar om vikten av att röra på sig under skrivprocessen. Löpträningen hjälper faktiskt hans skrivande. Det räcker inte att bara låta fingrarna röra sig över tangentbordet – att röra sig fysiskt verkar hänga ihop med den mentala processen under skrivararbetet. Speciellt när man sitter fast. Att springa motverkar dåligt humör (framkallat av allt sämre självförtroende eftersom man börjar inse att man är en hopplöst kass författare), förhindrar panikkänslor inför kommande deadlines och sätter igång kreativiteten bättre än att hänga framför datorn. Framför allt inger det känslan av nyvunnet självförtroende – mitt manus kanske inte rör sig framåt men det gör jag!
Det här är kanske det vanligaste problemet man måste lära sig hantera som författare; hur man slutar skjuta upp att skriva. Varför man kryper som katten kring het gröt och gör saker man vanligtvis undviker som pesten snarare än att sätta sig vid skrivbordet verkar ha att göra med intressanta psykologiska mekanismer som man kan läsa mer om. Vad man egentligen försöker skydda sig själv från är alltså inte arbetet i sig, utan rädslan om att man ska skriva väldigt dåligt… Alla har väl någon gång haft en lysande idé/intrig bara för att se den falla i småbitar när man fäster den på papper. Alla har haft som syfte att få ner ett visst antal ord bara för att inse att dessa ord är platta, meningslösa och oinspirerade. En stor del av detta beror på att när vi läser en roman ser vi slutresultatet efter vad som kanske är flera års omarbetningar, svett, tårar och omskrivningar. Sedan blir man förtvivlad, uppgiven och trött när man själv ska skapa något och det inte blir lika bra – snarare tvärtom. Det här den skyggande fasen man måste ta sig igenom, sluta väja sig för det jobbiga att konfrontera sin egen förmåga. Det hjälper inte att städa garaget en gång till. Man måste lära sig skriva trots att det blir riktigt dåligt.
Åh vad jag gillar konkreta råd om att skriva och hela skrivprocessen – inte minst av hur man kan organisera sin vardag för att lyckas skriva en hel bok, eller ens en kortare novell. Logga ut och stäng av teve, dator och mobil. Sådant är tidskrävande och bryter upp tankegångarna, skapar faktiskt en oförmåga att kunna koncentrera sig i långa loppet. Man vinner tillbaka sitt liv. Sedan som sagt håller jag inte med om att pga av skrivandet ”meditativa karaktär” är deadlines av ondo och skapar stress. Tycker det är tvärtom, deadlines och andra ramar blir bränsle till kreativiteten och får fram resultat. Ett väldigt bra råd tycker jag är att berätta det du skriver högt för sig själv eller för någon annan om det hela riskerar att bli för krångligt eller om du fastnat. Förklara, redogör för sammanhang och turer i intrigen i huvudet eller för en vän under en lång promenad för att räta ut och se det hela tydligt inför dig själv. Och här upptäcker du också om det faktiskt är för krångligt eller inte hänger ihop.