Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Skriva för YAläsarna – young adult

    av

    hjältinna (1)

    Tyvärr hittar jag inte länken till denna lite halvt på skojartikel om hur du skriver i genren YA, alltså Young Adult. Exempel är Divergent och Hungerspelen. Vissa säger att de riktar sig till läsare mellan 14 – 17, andra att målgruppen är upp mot 25 år. Fantasy eller sci fi är en populär genre att skriva i men det finns också kärleksromaner á la Förr eller senare exploderar jag. Huvudpersonen är ung, oftast kvinna, kanske till och med fortfarande i skolan (gymnasiet). Ja tänk bara på tjejerna i Cirkeln.

    Hursomhelst, här är några gemensamma drag för YAböcker i allafall när det handlar om fantasy:

    • Flera delar eller iallafall en trilogi. Minst.
    • Skapa en detaljerad värld. (Men undvik exposition alltså långa sjok av beskrivningar, mitt tips)
    • Ge protagonisten ett uppdrag. Det ska vara ganska betungande dessutom, typ rädda världen
    • Inkludera en kärlekshistoria, dock kantad av problem
    • Seger; huvudpersonen vinner men till ett fruktansvärt högt pris eller iallafall att någon bikaraktär dör
    • Protagonisten är kvinnlig och både starkt och modig. Hon är bra på att handskas med vapen och blir en duktig krigare (för att hon måste)
    • Den manlige huvudpersonen är en känslig, komplicerad typ
    • Inkludera ett föremål från huvudpersonens förflutna i den ”vanliga världen”, ett memento. Ett smycke hon ärvt, något hemifrån, en leksak eller något som tillhört den familj hon tvingats lämna bakom sig

  2. Måste man gilla sina karaktärer?

    av

    hjärta

    Nej det är både jag och vissa andra rörande överens om att man inte måste. Och ännu viktigare – läsarna måste inte gilla karaktären heller. De måste inte gilla hen för att bry sig, dras med och otåligt följa nästa vändning i handlingen. Snarare tvärtom, en orealistiskt eller idealiserad person kan upplevas som konstruerad och falsk. Det betyder att man som författare inte måste vinnlägga sig om att skapa sympatiska, trevliga eller goda människor som karaktärer för att få läsaren att bry sig. Hur det här funkar är en av hemligheterna i den tysta dialogen mellan läsare och författare – upplevs din karaktär som mänsklig och realistiskt skildrad så kommer läsaren att identifiera sig och ju mer i underläge du försätter din protagonist desto bättre. Gör det så svårt som möjligt för din protagonist att nå sitt mål. Låt hen lida och våndas så kommer läsaren intresse som ett brev på posten. Vi letar inte efter en bästa kompis i huvudpersonen, utan någon som för en spännande tillvaro i bokens handling och är med om saker, kämpar och gärna gör det ur underläge. Det är i underläget och sårbarheten vi känner igen oss.

  3. Simona Ahrnstedt i intervju

    av

    en enda hemlighet

    Här kan man lyssna på Simona i radioprogrammet Lundströms bokradio. Det tycker jag ni ska göra. Simona är som alltid vältalig, smart och ger mer kunskap om romance för varje gång jag lyssnar på henne. Äntligen vaknar det litterära Sverige (jag menar den del som annars inte sneglar alltför mycket på topplistor)till det faktum att Simona är vår nästa stora globala export på bokmarknaden!  Simona ger följande råd när det gäller att skriva romance; miljön är viktig, glödande kärlek, aktiva hjältinnor. Begränsningarna med historisk romance är just kvinnors åtsidosatta roll, de inte aktiva nog Det ska finnas en central kärlekshistoria, en specifik miljö. Motorn i det hela är olika hinder i vägen för parets förening. triangeldrama gillar hon inte, att vela mellan två män är inte tillräckligt starkt som motor. Missförstånd är inte det samma som dramatisk konflikt. Okej jag fattar, även om jag tycker missförstånd av det mer konkreta slaget är väldigt bra som i detta klipp ur filmen Falling in love. Men det funkar inte att låta karaktärerna ”prata ut” med varandra för att reda ut situationen sådär som folk gör i verkligheten, som en lösning. Det verkliga livet funkar inte i boken. Då hamnar det för nära det triviala. Viktig lärdom.

  4. De små, små detaljerna

    av

    karaktär

    När det gäller karaktärsskildring så är följande råd både vettiga och här verkar alla vi författarcoacher rörande överens. Försök fånga dina karaktärer på ett så visuellt sätt som möjligt, för att sätta en bild i läsarens huvud. Ta fram det där som berättar något, det unika och speciella med just din karaktär. Att beskriva en ny karaktär, även om hen bara förekommer vid något eller några tillfällen i handlingen med för generiska eller allmänna termer blir för just allmänt. Att någon är ”övre medellängd med brunt hår” kan gälla en stor del av befolkningen på norra halvklotet och säger egentligen inte så mycket. Här tycker jag manusgurun Michael Hague har ett bra exempel i en beskrivning manusförfattaren till filmen Little miss Sunshine gör av huvudpersonen; karaktären introduceras med detaljer som fångar kan man säga hennes ”själ”, eller motsägelsefullheten i vad hon är och vad hon drömmer om och längtar efter som är ett tema i hela filmen.

    ”Hon är stor för sin ålder och ganska mullig. Hon har frissigt hår och stora glasögon och är försjunken i en skönhetstävling på teve. Hon tar fjärrkontrollen och fryser bilden, lyfter ena handen och härmar lite frånvarande den viftande Miss America. Sedan spolar hon tillbaka och börjar titta omigen.”

  5. Lektörsläsning av manus på engelska

    av

    manusläsning

    Bokbranschen blir mer och mer internationaliserad och andelen manus som säljs direkt till andra länder utan att gå omvägen via Sverige kommer förmodligen att öka. Genom att skriva på engelska från början eller låta översätta manuset har du en betydligt större marknad för det. Vill du låta ge ditt engelska manus en lektörsläsning så vänd dig till mig, jag har erfarenhet och goda referenser. Du kanske är en svensk författare som vill nå utanför den svenska marknaden och har skrivit på engelska eller låtit översätta manuset, eller så är du en författare som kanske in har svenska som modersmål och valt att skriva på engelska istället.

  6. I döda författares sällskap

    av

    shakespeare

    Shakespeare är tyvärr inte en av dem, men här kan man lyssna på ett gäng avlidna författare som i radioklipp pratar om skrivande och ger insiktsfulla lektioner, kategoriserat enligt intrig, karaktärer och stil.

    Bland visdomsorden jag tog till mig:

    – tänk på intrig som allt de andra karaktärerna slänger i din protagonists väg (med andra ord hinder)

    – en karaktär kan inte bara glida omkring i handlingen utan något att göra. Hen måste ha en funktion, ett syfte.

    – tänk dig alla dina karaktärer stå vid ena kanten av ett snötäckt fält, var och en med ett mål i sikte, på väg efter det de vill ha. Tänk dig att du avfyrar ett skott och alla börjar springa i riktning mot sitt mål. Spåren de lämnar efter sig i snön är strukturen i din bok. Hmmm…

    – en författare kan inte vara någon stjärnögd typ som inte vet vart de är på väg. Man bör se på sig själv som en skeppsbyggare, en hantverkare, som sakta och målmedvetet bit för bit bygger sitt skepp.

    – ge läsaren bilder och händelser. Förklara inte, kommentera inte.

    – det är nödvändigt att dina karaktärer till slut börjar leva sitt eget liv och tar över, oavsett vad du planerade i början

    – om du visar och gestaltar istället för att berätta om så kommer läsaren att känna att hen själv är där

    Och mycket mer….

  7. Roman eller verklighetsbaserat?

    av

     

    syskon

    Här är några bra tips för dig som har det självupplevda som utgångspunkt när du skriver. I någon mån har väl alla det, men i vissa fall kan det handla om direkta händelser och om din egen familj. Kanske har din pappa berättat fantastiska historier om sin släkt eller kanske inser du att din egen familjs Lars Norénartade familjebråk skulle göra sig fantastiskt i bokform.

    • skriv inte så att de du skriver om hamnar i ett dåligt ljus. Få allas tillåtelse. Att lämna ut nära och kära i bokform är att ta en enorm risk. Skriv inte om andra med intentionen att sätta dem i en dålig dager.
    • Även om händelserna du skriver om är katastrofala kan ovanstående gälla. De inblandade trots alla katastrofer eller de Lars Norénartade grälen är positiva karaktärer som kämpar och gör sitt bästa. Hjältar till och med. Ingen är en skurk.
    • Skriv inte utifrån ett brinnande hämndbegär eller för att göra upp med elaka närstående eller en för stor dos av Lars Norénartade gräl under barndomen. Boken blir kanske bra men familjerelationen tar ännu mer stryk. Såvida du inte är beredd att aldrig prata med din familj någonsin igen. Vissa kanske är det. Relationen mellan till exempel Felicia Feldt och hennes mor Anna Wahlgren hämtade sig nog aldrig efter släppet av Felicia farväl men visst fick man känslan av att det var helt okej med författaren, att inget fanns att rädda
    • Gör om allting till fiction istället: förklä, flytta skeenden i tid och rum, byt kön på personerna och maskera på alla sätt och vis så har du både livrem och hängsle om någon skulle få för sig att vilja korrigera eller känna sig sårad över att ha blivit utpekad i en bok. Då kan man som författare tryggt dra sig tillbaka med ursäkten att ”men herregud det är faktiskt en roman”.

  8. Från formula till metod

    av

    formula

    Även om mycket av det som sägs här går mig lite förbi så verkar boken intressant; Book architecture av Stuart Horwitz. (Och hur kul är det inte att se en romanhandling som en grafisk skiss eller illustration, själva skelettet – den här artikeln vimlar av mindmaps och diagram.) Alltså Bokens arkitektur eller kanske Hur man bygger en bok. Stuart avfärdar tanken på formula á la Hjältens resa just för att böckerna blir så formulaiska, och därmed likriktade men hävdar samtidigt att det handlar om att tillämpa en viss metod. Det viktigaste skälet till att anamma ett nytt tänk är att alla romaner innehåller inte en utan flera berättelselinjer, eller narrative archs, och det är hur dessa krockar med varandra som är viktigt. Men, och Therese jag hoppas du läser det här ;), en bok handlar samtidigt alltid om en enda sak. ”Kan det inte handla om två olika saker?” frågar en skrivarstudent. ”Jo det kan det” lyder svaret. ”Förutsatt att de två sakerna handlar om en sak…” (What about two things? Can my book be about two things?” And I said, ”Yes. As long as those two things are about one thing…”) Han använder ofta uttrycket ”grid” just för att beteckna sammansmältningar av olika intrigtrådar, eller ”knytpunkter” kanske man skulle kunna kalla det. Två eller flera trådar i handlingen som möts. Och då slår det gnistor.

  9. Fler skrivråd

    av

    skrivardagbok

    Goda råd om skrivandet kan man bara inte få för mycket av om ni frågar mig. Här har Maria Popova på Brain pickings (fantastiskt nyhetsbrev om kultur och skapande) gjort en portalsida med citat och följer du länkarna kan du läsa hela artikeln när författaren ifråga intervjuas om att skriva. Alla möjliga från Isabella Allendes ”infinn dig vid skrivbordet och till slut kommer musan (inspirationen) att infinna sig också”. Eller Elmore Leonards ”Låter det skrivet så skriv om det”. Ack ja…

  10. Vägen till författarskapet

    av

    skrivresan

    Det här tror jag många ser tillbaka på som just ett vägskäl, en vändpunkt som de tydligt kan peka ut; vad det var som gav dem idén till boken. För Toni Morrison var det en skrivarkurs (väldigt vanligt), för Joan Didion en rubrik i en tidning och för David Foster Wallace en flickväns kommentar om att hon hellre ville vara en person i en bok än en verklig människa. Dessa för skrivprocessen utlösande detaljer i tillvaron och mycket annat kan man läsa om i boken Process – the working lives of great authors. Alltså en bok om några stora författares skrivande liv, kreativa process och teknik. Teknik är viktigt i alla sammanhang när det ska skapas.

    11. ← Föregående sida Nästa sida →