Jenny Bäfving

Jenny Bäfving, skrivlärare, lektör och författarcoach

  1. Den tidlösa kompositionen

    av

    bokbild

    Fin artikel här är om berättelsens form och struktur, och hur tidlös och universellt vårt sätt att berätta något faktiskt är. Eller snarare läsaren/publikens förväntningar på hur och i vilken ordning något ska berättas. Sedan precis som skribenten tar upp är det ju intressant att fråga sig varför formen ser ut som den gör. Struktur är att likna vid grammatik, det handlar om hantverket. En berättelse är egentligen mer en form än själva innehållet. Att berätta en historia handlar mer om teknik än vad man hade kunnat tro. ”Every form of artistic composition, like any language, has a grammar, and that grammar, that structure, is not just a construct—it’s the most beautiful and intricate expression of the workings of the human mind.”

  2. Anlita aldrig en lektör…

    av

    fashion-1478810_1280

    … eller en författarcoach utan att ha gjort några saker först. Att kasta fram sitt manus till första bästa och dessutom betala en ansenlig summa för det är i värsta fall slöseri med pengar. Som det påpekas här på denna utmärkta nätresurs för författare och film- och tevemanusförfattare så är det en djungel där ute. Jag har själv ramlat på otaliga länkar och webresurser som ger löfte om att lära en skriva en bestseller på tre timmar… nästan alltid amerikanska. Men några saker kan vara bra att göra i förväg:

    gör research om de coacher/lektörer som finns och förstås deras referenser. Men också vem som kan tänkas passa bäst för att läsa ditt manus. Alla känner sig inte bekväma med genremanus, andra är mycket förtrogna med olika genrer. Vissa läser helst mer litterära manus och riktar in sig på språk och stil et c. Langar du upp en lättsam chiclit är det inte säkert att hen är expert på vilken typ av respons som hjälper just detta projekt framåt.

    nätverka med andra som också skriver så får du många bra råd om både skrivande och om författarcoachbranschen och vilka som rekommenderas och kan passa dig och ditt manus

    låt vänner och bekanta läsa projektet först och revidera det efter deras inledande feedback, då lär det vara mer färdigt för lektörsläsning

    ha en strategi för projektet och hur du ska föra det i hamn, vilka steg på vägen som ska passeras – då ökar chansen för att du en dag har ett manus som är färdigt att skickas till ett förlag

  3. Kvinnlig förklädnad

    av

    girl-with-flowers-1374221_1920

    Det här som spänningsförfattaren S K Tremayne vittnar om har jag själv blivit mer och mer varse. Det är lättare att lyckas som författare om du är kvinna! Det är mer kommersiellt, och bokbranschen börjar blir allt mer kommersialiserad. Och den är också som skribenten påtalar dominerad av kvinnor. Det är kvinnor som är redaktörer, agenter, lektörer och förläggare. Och ännu viktigare; läsarna är kvinnor. Och Tremayne tycker männen får skylla sig själva i detta. De läser inte romaner och de läser i värsta fall inte böcker överhuvudtaget. ”Om de vill sitta och hålla på med sina Smartphones och spela dataspel istället så låt dem.” Tremayne som varit (mindre kommersiellt lyckad) författare i flera decennier och biologisk man i hela sitt liv såg sig till slut tvungen att hitta på en mer ”könsneutral” författaridentitet eller helt enkelt pseudonym när han släppte sin paranormala relationsdrama Istvillingar. Och nu ligger den på bestsellerlistorna världen över. ”Emily Brontë och George Elliott (två kvinnor som fick skriva under manligt namn för att inte bli avfärdade) lär le med artig ironi i sin himmel.”

  4. Svensk fantasy på uppgång

    av

     

    fantasy3

    Efter deckarvågen verkar det vara fantasy som lockar svenska läsare . Efter alla lektörsläsningar av svensk fantasy, flitig läsning av utgiven svensk fantasy och av förlagsutlåtanden jag fått ta del av via klienter verkade det finnas några trender:

    Fantasyn som ungdomsroman; den starkaste trenden hittills är inte den historiska Game of thronesinspirerade fantasyn som kan klocka in på upp till tusen sidor och där handlingen är förlagd till en annan värld full med drakar och svärd. Läsningen är riktad mer till barn och ungdomar med unga protagonister med vardagliga problem som förälskelse och kompisar, som dock råkar ut för övernaturliga saker.

    Socialrealism, eller som Jonas Thente skriver här– ett postapokalyptisk drag. Handlingen är fast förankrad i en svensk verklighet där samhället har dragit sig tillbaka och invånarna är mer utlämnade åt naturens mörkare krafter. Den finns tätt under ytan i mörka tjärnar, ödehus, djupa skogar, övergivna gruvhål och gamla vitrappade landsortskyrkor med krympande församling. Och ju mer bakåt i utvecklingen samhället går desto starkare blir dem. Om man vill ha inspiration till sin fantasy kan man med fördel fördjupa sig i svensk folklivshistoria, böcker om svenska naturväsen och myter om sago- och naturväsen; allt sådant våra förfäder trodde på i det gamla bondesamhället.

    Realism- av allt jag lärt mig är detta kanske det viktigaste; glöm inte karaktärsskildringen. Lyfter du ut fantasyinslaget måste romanen ändå hålla som roman. Karaktärerna måste kännas igenkännliga, trovärdigt skildrade och som att de har ett inre liv och genomgår någon sorts förändring. Intrigen eller historien måste skildras med realism och vara förankrad, ofta i en vardaglig utgångspunkt. Det bör finans en psykologisk blick på karaktärerna och deras relationer, så att de inte blir själlösa svärdsvingande actionfigurer eller tomma klichéer. Även om du förlagt handlingen från början till en helt påhittad värld måste gestalterna fungera som fullödigt skildrade romankaraktärer.

  5. Sex utan sammanhang

    av

     

    läppar

    Apropå säsongspremiären av Game of Thrones så kan man betänka den diskussion som uppstod efter förrförra säsongen där karaktären Sansa blev utsatt för en våldtäkt. Det var inte den i sig som framkallade diskussionen utan att skildringen av den fick för stor plats, trots att den inte visades i bild. Och kan man väl säga att det finns inget som blir så fel som en onödig eller spekulativ sexscen – det inbegriper forcerat eller ofrivilligt sex som i GoT. Att skriva om sex är svårt nog, men ännu en sak att förhålla sig till är varför man ska ha med det, tjänar det något syfte för att som det står här ”berätta något om karaktärerna eller driva handlingen framåt”. Gör det inte det blir sexet exploaterande, opåkallat och just onödigt. Precis som med skildringen av övergreppet på Sansa så verkar det vara där för att kittla, chocka och effekt, skaka liv i en berättelse som inte har ett narrativt driv längre. Det hör helt enkelt inte till handlingen och blir effektsökande och kan vara ett tecken på att man inte litar på sin historia i sig. Om Sansa behövt orsak att ta hämnd så hade hon redan det, man behövde inte skriva in en otäck övergreppsscen därtill för att driva handlingen framåt eller förstärka hennes motivation.

  6. Det dimmigt skrivna…

    av

    drömmar

    … är ofta det dimmigt tänkta. Det finns något som kallas för isbergsteknik. Alltså istället för att skriva ut precis allt som sker, både i den yttre handlingen och inom karaktärerna, så låter man läsaren föreställa sig det själv, göra sina egna tolkningar. Det är ett nerkokat, reducerat sätt att skriva för att använda kokboksliknelser. Anorektisk kanske vissa skulle kalla det för, och mycket lämnas åt läsarens egen föreställningsförmåga som sagt. Det är ett skrivande med hög ytspänning, med mycket undertext och det är oerhört effektivt för att engagera läsaren, sätta igång tankeprocesser och göra läsaren medskapande. När det gäller att antyda konkret, yttre handling som också är populärt är det dock svårare att komma undan med. Allt som oftast läser jag text där antydningarna inte riktigt verkar leda någonstans. Man måste veta exakt vad det är man antyder, annars funkar det inte. Annars blir det inte mystiskt, gåtfullt och att likna vid en tråd som sakta men säkert rullas upp – utan bara förvirrat.  Den här förvirringen känner läsaren och får känslan av att författaren inte riktigt har koll på sin egen handling. Antyd bara om du vet exakt vad det är som ska berättas.

  7. Dags att uppsöka lektör?

    av

    lektörsläsning

    Ett bra förslag innan man skickar manus till lektörsläsning är att anlita vänner eller andra författare som testläsare som gör en första betaläsning. Man vill ju ha någons ögon på texten i något skede men det kan vara för tidigt att anlita en lektör det första man gör när man är färdig med första utkastet. När du stämt av manuset med några icke professionella testläsare är det dags att anlita en professionell läsare, eller lektör. Fördelen med en sådan är att de har stor erfarenhet (i bästa fall) och träning i testläsa, analysera och kan spegla vilka bristerna är i ditt manus, varför de uppstått och ge dig förslag på hur du kan arbeta bort dem och göra det hela bättre. Inte utifrån en känsla de har, utan utifrån en objektiv bedömning.

    Lektören ska absolut vara ärlig så det måste man som författare vara införstådd med; det kan yttras en del obekväma sanningar om texten och ens aktuella brister som författare men som författare har man bett om att få synpunkter och det enda som kanske kan tänkas orsaka missbelåtenhet är om lektören varit slapp, överseende eller inte riktigt visat sig kompetent. Som lektör har man fått mandat att ge sin konstruktiva kritik men man får också se till att inte göra det på ett demoraliserande, avfärdande eller nedslående sätt så att man kväver någons författarlusta i dess linda.

    Lyd din egen intuition när det gäller föreslagna ändringar. Om den som läser har förslag på väldigt allvarliga ingrepp, typ stryk en viktig karaktär, så kanske det är bäst att gå på magkänslan och göra som man själv vill. Och ta konsekvenserna. Men andra ord; korrigera eller ändra inte om du inte förstår/håller med lektörens/läsarens synpunkter. (F ö är det just resonerandet kring varför något inte helt fungerar än och vad det får för effekter att skriva på ett visst sätt som är det mest arbetskrävande i arbetet med att skriva ett utlåtande.)

    Lite mer läsning här, i synnerhet om att anlita testläsare.

    ”By carefully considering the person behind the critique, you’ll choose a partner who will offer unbiased advice and genuine encouragement, and ultimately improve your writing skills.”

  8. Om du fastnat i ditt manus

    av

    skrivkramp 3

    Om man inte skriver under på vad Neil Gaiman sagt om skrivkramp återger jag här en bra lista på tips jag hittade om hur du kan lösa knutarna och komma vidare i skrivprocessen när det tar emot:

    • Ställ frågor till manuset, till din berättelse. Varför ska den karaktären göra så? Vad händer om jag gör så istället? Om krampen beror på att du fastnat i handlingen inför ett problem så hjälper det som sagt att formulera en fråga inför dig själv och chansen är stor att du då löser problemet och kan gå vidare. ”Har du frågan har du svaret” som deckarförfattaren Sue Grafton säger.
    • Är du inspirerad som aldrig den och bara vill skriva på på ditt mästerverk slut så gör tvärtom; avbryt och gör något annat. Lämna en flik kvar av det du ville ha på pränt under just det här skrivpasset till nästa dag. Så gjorde Hemingway och vem visste bättre? Sluta när det är som roligast, är rådet.
    • Planera inför nästa dags skrivande typ när du ligger i sängen och ska sova. Vad ska du göra? Hur ser planen ut, vilka kapitel ska du skriva och kan du identifiera problem redan i förväg så fundera på dem i förväg. Ska du skriva ett kapitel som känns jobbigt, varför känns det jobbigt? (Typ; för att jag måste få ihop två karaktärer som befinner i olika delar av landet så att de råkar ha ett slumpartat men viktigt möte.) Chansen är som sagt stor att du löser dem i förväg.

  9. Mer om filmmanusdramaturgi

    av

    filmmanus

    Idolen John Yorke som skrivit Into the woods, stories and why we tell them har tankar om filmmanusskrivande. Men som sagt, att applicera dem på ditt romanmanus kan inte skada:

    • Ställ en fråga, skapa ett mysterium och håll tillbaka svaret. Inget funkar bättre för att få en läsare att vilja läsa mera.
    • Försök att hitta kontraster och polariteter; i filmen Billy Elliot så skär sig Billys dröm om skönhet, konstnärlighet och balett extra starkt just mot bakgrunden av råbarkad traditionell manlig gruvarbetarklass i ett grått England.
    • Orsak-verkan är en grundläggande struktur i alla berättelser. Vi vill veta varför något händer. Vi vill ha drivkrafterna och förankringen och strävar efter att förstå, skapa mening av det som sker.
    • Vi lever genom protagonisten. När vi känner empati med denne upplever vi att vi är ett med hen. Man måste kunna skapa empati i läsaren/publiken för det som sker och det är här skildringen av reaktionerna är viktiga.

  10. Författaren som magiker

    av

    författarens tre roller

    Enligt författaren Nabokov, han som skrev Lolita, är författarens roll treenig. Hen är berättare, lärare och magiker. Bara de allra största kan förena alla tre egenskaper men den allra viktigaste är att kunna förtrolla läsaren. (Alltså magikerrollen.) Det här kanske man kan överföra till det gamla hederliga visdomsordet om att vad läsaren tänker är inte så viktigt som vad de känner. (Fast han tycker tvärtom i och för sig för ”lärdomen” står högre än berättelsen.) Okej då, det näst viktigaste är att ge läsaren en lärdom, en insikt till exempel genom ett tema eller ett moraliskt budskap. Men viktigast av allt är ge läsaren upplevelsen av att bli förd långt bort i fantasin till en annan verklighet, alltså förtrollad.

    ”To the storyteller we turn for entertainment, for mental excitement of the simplest kind, for emotional participation, for the pleasure of traveling in some remote region in space or time. A slightly different though not necessarily higher mind looks for the teacher in the writer. Propagandist, moralist, prophet — this is the rising sequence. We may go to the teacher not only for moral education but also for direct knowledge, for simple facts… Finally, and above all, a great writer is always a great enchanter.”

    11. ← Föregående sida Nästa sida →